Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
Psykiatri-fakta

Psykoser.

2009-04-08 01:10 #0 av: kerstinjo

En psykos kan beskrivas som ett allvarligt psykiskt tillstånd då man upplever verkligheten på ett annat sätt än andra. Vid en psykos är det svårt att uppfatta och förstå händelser och information, vilket kan leda till olika vanföreställningar.

 

De allra flesta av oss kan skilja på egna tankar och när andra talar till oss. Vi har en klar uppfattning om vår person och kan skilja den från andra.

En person med en psykotisk sjukdom vet också ofta tidvis vem och var hon är. Däremot blir gränsen mellan henne och omgivningen oklar.

Hos en ung människa kan en psykos sätta spår för livet, speciellt om det går för lång tid mellan insjuknande och behandling.  

disciples_afraid_slide.jpg

De flesta som drabbas av psykos är mellan 18 och 40 år. Några får psykos bara en gång i livet och andra kommer att behöva långvarig behandling för att minska risken att återfå psykos.

Efter 40-års ålder minskar risken att för första gången insjukna i en psykossjukdom, men den ökar igen i samband med att hjärnan åldras, speciellt om syn och hörsel också försämras.

Det finns inte någon enskild förklaring till en psykos. Det kan finnas många orsaker bakom. Både ärftliga och miljömässiga faktorer kan leda till ökad sårbarhet för psykos och ofta sker ett samspel mellan dessa båda faktorer.

En psykos kan utlösas av en omfattande psykisk eller psykosocial belastning. Man kan leva med sin genetiska sårbarhet utan problem tills något händer som utlöser psykosen.

Det kan vara en överansträngning eller påfrestning av psykiskt slag, som till exempel en chockartad upplevelse. Det kan också vara en fysisk påfrestning, som långvarig sömnbrist eller sjukdom.

Insjuknandet kommer ofta i en period i livet då man förväntas fungera som en vuxen och självständig individ. Det är under en period då det samtidigt sker en hormoniell omställning och hjärnan fortfarande mognar. Normala situationer som att flytta hemifrån, börja studera, göra militärtjänsten eller ha djupare sexuella relationer kan hos den sårbara människan utlösa en psykos.

De personer som visar tecken på psykossjukdom klarar sig bättre om de får stöd och behandling så tidigt som möjligt i den sårbara perioden. Det är därför viktigt att söka hjälp snarast möjligt vid misstanke om psykos.

Olika former av psykos.

                                                                                                      

Psykos är ett samlingsnamn för ett antal sjukdomstillstånd eller diagnoser med ett gemensamt; psykotiska symtom.

ident_1.jpg

En psykos kan ha mycket olika förlopp; allt ifrån korta övergående till mycket långvariga, ibland livslånga tillstånd. Korta psykoser får man en gång, sällan fler. De kan drabba sårbara personer efter till exempel kroppslig belastning som sömnbrist, sjukdom eller förlossning, s k amningspsykos.

Schizofreni är den vanligaste typen av psykossjukdom. Förutom psykossymtom finns ofta en långvarig nedsättning i förmågan att fungera i vardagen som kanske försvårat skolgång eller arbetsliv.

Bland dem som får diagnosen schizofreni brukar ungefär en femtedel tillfriskna och kan klara sig bra med ett minimalt stöd från psykiatrin. Ungefär lika många får inte någon påtaglig förbättring av behandlingen. De övriga blir oftast hjälpta av läkemedelsbehandling i kombination med andra behandlingsmetoder.

En annan typ av psykos återkommer i perioder och kallas schizo-affektiv psykos. Det innebär att en person är sjukligt upprymd (manisk) eller deprimerad, samtidigt med psykosen. Schizo-affektiv psykos går för det mesta att förebygga med rätt behandling.

Droger kan utlösa psykos både vid långvarigt och kortare missbruk. Amfetamin, LSD och hasch är droger som kan utlösa psykos. Ett långvarigt alkoholmissbruk kan också utlösa psykos.

Den som lider av långvarig psykos får ofta svårt att fungera i sociala och yrkesmässiga sammanhang. Eftersom förmågan till att lära och anpassa sig är dålig behöver man ofta mycket omvårdnad, stöd och en kontinuerlig kontakt med specialistpsykiatrin.

Utan behandling känner sig den sjuke ofta förföljd och blir alltmer isolerad och fixerad vid sina vanföreställningar. Detta leder till att de får problem med att umgås och kommunicera med andra människor.

Symtom.

Den som är psykotisk har svårt att tolka och förstå vad som händer samt hör röster (hörselhallucinationer). Detta kan leda till vanföreställningar, ångest, rädsla, oro och ibland förvirring. Man kan tro sig vara förföljd eller hotad och uppfattar lätt att omgivningen vill en illa. Upplevelsen av inre röster kan åtföljas av känsel- och lukthallucinationer.

Den som insjuknar i en psykos behöver snabb hjälp och diagnos för effektiv behandling. Dessutom behövs professionell omvårdnad av kvalificerad vårdpersonal, särskilt under den första tiden.

Behandling.

Om psykosen är svår kan man behöva sjukhusvård. Om behovet av sjukhusvård är uppenbart och individen inte vill eller kan medverka frivilligt, kan tvångsvård bli nödvändig.

Utöver omvårdnad och läkemedelsbehandling innebär modern psykosvård också att man ger stöd för att klara det dagliga livet. Det finns också andra behandlingar som kan ges för att underlätta det dagliga livet. Kognitiv beteendeterapi, social färdighetsträning och familjestöd hör dit.

Läkemedel.

Läkemedel mot psykos, antipsykotika lindrar symtomen och gör att man kan fungera bättre. Medicinen är särskilt effektiv mot oro, hallucinationer och vanföreställningar. Medicinerna dämpar symtomen, men botar inte själva sjukdomen.

Ibland kan även ångestlindrande läkemedel och sömnmedel behövas under en kort tid.

Mer information finns på;

Info vårdguiden.

Nedanstående folder "Att leva med psykos" kan beställas från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa.
marianne.uddenberg@rsmh.se

Telefon: 08-772 33 65

Pris: 15 kronor + porto 
Art.nr: 0131

Anmäl
2009-04-15 12:39 #1 av: Citronmeliss

Mycket läsvärd information om psykoser.Glad

Att ha "nära och kära" som drabbas av psykos kan liknas vid en ofattbar mardröm. (eller att drabbas själv)

Det är ofattbart, särskilt när det kommer som en blixt från en klar himmel. Att uppleva den förändringen som kan ske från "normal" till helt personlighetsförändrad, i värsta fall i det närmaste "galen" är ofattbar för den som står bredvid och bara kan konstatera vad som sker.

Jag har varit med om det.Obestämd

Det kan hända oss alla även om vi inte riktigt tror det, utan man tänker sig kanske snarare att det är sådant som drabbar Schizofrena eller andra med psykisk sjukdom.

Givetvis är det vanligare att det uppträder i samband med någon psykossjukdom men precis som du skrivit  så finns det även vid andra tillfällen som en psykos kan utlösas till exempel vid trauman, förlossningar, som en biverkan på viss medicin och/ eller när den sätt in eller ut.

Orsakerna är många och det är bra med kunskap som ger oss en ökad förståelse! 

 

Anmäl
2009-04-17 22:28 #2 av: kerstinjo

Vid min första praktik på en psykiatrisk akutvårdsavdelning träffade jag för första gången på en psykotisk kvinna. Det var en skrämmande upplevelse. Men genom henne lärde jag mig mycket om psykoser.

Anmäl
2009-04-18 15:35 #3 av: [aspie]

#2 På vilket sätt var det skrämmande?

Anmäl
2009-04-18 15:41 #4 av: Citronmeliss

Som "tur" är så har jag både i mitt arbete och via visst frivilligarbete, erfarenhet av psykossjukdomar.

Jag är mycket tacksam över att jag hade den kunskapen, när det för första gången drabbade en av mina familjemedlemmar.

 

 

 

Anmäl
2009-04-18 20:53 #5 av: solo

Har haft psykoser...tyckte det var jätte jobbigt

//S

Anmäl
2009-04-21 06:53 #6 av: Tavar

Är lite förvirrad över vart gränsen mellan panikattack och psykos går ibland. Mest när jag var liten kunde jag plötsligt bli rädd och då börja snurra runt, tror inte jag själv snurrade så fort men känndes som att jag snurrade i samma takt som en tvättmaskin och att jag inte kunde sluta. Var dock ganska länge sen som jag hade det så. Även det här med förstoringsglaskänslan förvirrar mig en del, när allt känns för stark, för högt och för nära :/

Anmäl
2009-04-21 11:40 #7 av: flikkan77

När jag får ångest så kan jag höra röster ibland och känna saker som kryper under huden på mig. Men enligt min läkare så är det inte helt ovanligt att det kan bli så...

Anmäl
2009-04-21 17:38 #8 av: Tavar

#7 Okey? Blir bara mer förvirrad över vart gränsen går nu ^^''

Finns det någon som kan förklara vart gränsen går så någon som inte är utbildad inom psykologi kan förstå? Oskyldig

Anmäl
2009-04-21 19:08 #9 av: flikkan77

#8 Är också förvirrad när det gäller det där... Jag kan både se höra och känns mysko saker när jag mår dåligt, men det var tydligen så pass normalt vid ångest att min läkare inte gjorde mycket mer än rykte på axlarna åt det.

Anmäl
2009-04-21 19:46 #10 av: solo

Alltså en psykos är ju ett ihållande tillstånd som pågår i veckor eller månader och när man är i psykosen så förstår man det ju inte själv riktigt alla gånger.

Jag förstod inte förrän jag kom ur psykosen, med hjälp av mediciner, att det var en psykos jag haft.

Allt är ju så verkligt. De där obehagliga typerna som kom hem till mig och gjorde så att jag var tvungen att gå ut. Jag var ute jämt, även på natten. Men det var först efter psykosen jag förstod att det inte var på riktigt.

//S

Anmäl
2009-04-21 20:04 #11 av: Tavar

#9 Låter konstigt att läkaren ryckte på axlarna, när jag frågar något sådan frågar jag det för att få en riktig förklaring. Gissar på att det var därför du tog upp det med.

#10 Låter inte kul :( så om man får psykosliknande kännslor bara några ggr i veckan är det inte psykos utan en reaktion på ångesten?

Anmäl
2009-04-21 20:51 #12 av: solo

#11 Ja så är det nog. Att få overklighetskänslor vid ångest är ju vanligt.

//S

Anmäl
2009-04-21 21:19 #13 av: Tavar

#12 Okey :) tack för att du förklara för mig ^^

Anmäl
2009-05-11 23:26 #14 av: mallanz

På min hemsida kan ni läsa om då jag fick min första psykos under psykoshistoria. Jag blev intervjuad till tidningen SOLO år 2002 och har lagt in intervjun på hemsidan.

crazygirl.se

Anmäl
2010-01-07 02:26 #15 av: Verra88

jag har fått diagnos liten psykos för typ 4 månader sen men har gått  me det sen 2006.. Är jobbigt var bra info detta är inte mycket medicin som hjälpt mig och är jobbigt för mig att jobba och visstas bland mycket folk orkar knappt jobba fem timmar så allvarligt är det. och som jag skrivit i egna inlägg här så har mobila teamet sluta kontakta mig,, och min medicin tar snart slut den hjälper lite men hur bra är det att avbryta pang på?

Anmäl
2010-01-07 20:11 #17 av: evrekaw

#9 Jag har haft psykoser både vid högtgående mani och väldigt djupgående depression. För att veta vad som är psykos och inte har min psykiatriker sagt till mig att....

Så länge jag själv undrar om det är psykos eller inte, så är det inte det...

Den dagen jag är psykotisk har jag inte förstånd att ifrågasätta om det jag känner/upplever är psykotiskt eller ej... Man har inte självinsikt vid en riktig psykos.

 Däremot kan man ha psykotiska inslag i sin sjukdomsbild. Inte så att det sitter i i veckor och månader, utan bara tillfälligt - som exempelvis vid en panikångestattack, då man kan få för sig att hjärtat ska hoppa ut genom bröstkorgen. Man ska dö, man hör ljud i förvrängd form osv...

 

Anmäl
2010-01-07 21:28 #18 av: flikkan77

#17 Det där var en bra förklaring! Tack för den. Glad

Anmäl
2010-01-08 00:07 #19 av: Ambrosia

Jag har också haft en psykos i en vecka. Det var det värsta jag varit med om. Det var som att leva i den värsta mardröm du någonsin kan tänka dig, fast du kunde inte varkna, för du var redan vaken.

Jag hörde massa röster och såg "andar" och "djävlar" som gjorde fruktansvärda saker. Jag var bla överytgad att de våldtog mig. Jag blev inlagd på det pyskiatriska sjukhuset här där jag bor, mot min vilja.

Efter några dagar med medicin började jag inse att det jag såg inte var verkiligt. Och började förstå vad som vad verkiligt och inte.

Mina föräldar blev helt chokade över mitt tillstånd och trodde jag skulle vara förbli så som jag var under psykosen för alltid. Det var mycket skrämmande för dem.

Men sen dess har jag inte varit sjuk igen, detta var mer än 2 1/2 år sedan. Jag äter nu psykosmedicin och har lärt mig genom terapi hur viktigt det är för mig att sova och äta ordentligt, för att inte få psykos igen. Så jag gör det och tar min medicin. Och ja det fungerar bra och ajg mår bra, har bara lite ångest som jag tampas med. Men äter medicin mot det nu också.

Ja det var min historia, kanske kan nån lära sig något av den med.

Må så gott! Med Vänlig Hälsning / Ambrosia 

 

Anmäl
2010-01-08 00:37 #20 av: mallanz

Min psykoshistoria

SOLO Nr 06 juni 2002 - Ur Livet - På gränsen mellan dikt och verklighet av Linda Svensson

Hennes pojkvän var en trollkarl som styrde hennes rörelser med fjärrkontroll och som sände meddelanden till henne genom radion. Kranen i duschen var en tevekamera som visade nakenbilder av henne i personalrummet på sjukhuset. SOLO har talat med Helen som 19 år gammal drabbades av schizofreni på grund av stress. (Både Helen och Erik heter egentligen något annat).


"Även om du får ett namn på sjukdomen är du ändå alltid samma gamla Helen" sa hennes kontaktperson till henne då de satt på sjukhuset för att få diagnosen. En utredning hade gjorts, men då läkaren sa att hon led av schizofreni var det mest en bekräftelse på det de redan räknat ut. Ett år hade gått sedan Helen hörde "rösterna" för första gången. Rösterna talade till henne genom radion, uppmanade henne att hålla sig vaken nätterna och kontrollerade och styrde hennes handlingar. Vid det laget hade Helen varit tillsammans med sin pojkvän Erik ett halvår. Helen och Erik hade träffats på en Internetchat och Helen hade flyttat drygt femtiofem mil för att dela livet och lägenhet med honom. Hon var nitton år gammal och hade nyss slutat gymnasiet.

"Jag kunde höra en låt på radio eller se ett inslag på teve och vara övertygad om att orden var riktade till mig. Att det var Erik som ringt in och önskat just den låten för att han ville meddela mig något, eller att han var en trollkarl som kunde manipulera sändningen."

Sina första psykoser, som de schizofrena anfallen kallas, fick Helen då hon drabbades av influensa. Innan dess hade allt känts bra.
Förhållandet med Erik fungerade fint och hon trivdes på sin nya datautbildning och med sina nyfunna vänner. Men influensan gjorde henne nedstämd och orolig och hon fick svårt att sova. Flera nätter satt hon uppe och klottrade ner sina tankar i något hon kallade en "självanalys", och ungefär samtidigt började en röst varna henne för att gå och lägga sig på kvällen.

"Du vet väl att den du ligger bredvid kan dö i sömnen?" sa den och Helen tillbringade nätterna med att ligga och lyssna till Eriks andning i rädsla att han skulle dö. Vissa nätter "växta sylvassa taggar ur madrassen" som skulle sticka ihjäl dem båda om hon inte låg blixtstilla.

Psykiskt sjuk

Självklart blev Erik orolig då Helen förändrades allt mer. En kväll då hon var helt omöjlig att komma i kontakt med fick han nog och tvingade med henne till akuten under förevändningen att de båda drabbats av influensa och måste undersöka sig. Att Helen var psykiskt sjuk var nämligen inget hon erkände eller kanske ens var medveten om.

På sjukhuset fick Helen träffa en läkare som genast skickade henne till ett krisboende för psykiskt sjuka. På vägen dit minns hon hur en röst i hennes huvud hela tiden upprepade att de var på väg till ett ställe där hon och Erik skulle dö tillsammans. Sömnpillret man försökte tvinga i henne spottade hon ut i rädsla för att det skulle döda henne.

Under dagarna som följde kunde Helen varken äta eller gå på toaletten själv. De inbillade rösterna förföljde henne dygnet runt och hon var övertygad om att det fanns kameror i rummet och i duschen som filmade henne och visade bilder av henne på teve. Dessutom var hon säker på att hon var gravid och blev förtvivlad då läkarna nekade henne att göra abort. Vid ett tillfälle kissade hon på sig och minns hur hon trodde att det var fostervattnet som gått.

Pappa beskyddaren

Först ville Helen inte att hennes föräldrar skulle besöka henne på krisboendet eftersom hon var övertygad om att de läst i hennes dagbok att hon varit otrogen mot Erik, vilket hon inte varit, utan bara fått för sig. Hon skämdes och trodde att som hände var ett straff för den inbillade otroheten. Slutligen gick hon med på att träffa föräldrarna och blev samtidigt förflyttad till ett annat sjukhus där hon skulle få genomgå en undersökning av hjärnan.

Psykoserna fortsatte en tid efter det att hon flyttat tillbaka till sina föräldrar. Tevekamerorna upphörde inte att bevaka henne och hon hade svårt att vistas bland folk. Endast då hon var tillsammans med sin pappa kände hon sig trygg och säker. I hans sällskap försvann rösterna och tevekamerorna stängdes av. Hon beskriver hur hon uppfattade honom som "sin beskyddare".

För att bli av med sina tvångstankar fick Helen äta antispykotiska mediciner som gjorde att psykoserna försvann successivt. Sakta men säkert började hon må bättre, men de starka läkemedlen gjorde bland annat att hon blev trött och gick upp fyrtio kilo i vikt under loppet av ett halvår. Efter en tid provade hon att flytta tillbaka till Erik, men snart kände hon att hon mådde bäst då hon bodde i närheten av sina föräldrar. Helen och Erik gjorde slut.

Dikt och verklighet

2000 fick Helen diagnosen schizofreni, en sjukdom hon tvingas leva med resten av sitt liv. Varför just hon drabbades eller vad det berodde på har läkarna inget riktigt svar på. Sjukdomen finns inte sen tidigare i släkten. (vad Helen vet).

"Själv tror jag att det blev för mycket på en gång då jag flyttade till Erik. En ny relation, en ny stad och en ny utbildning. Det var mycket stressigare än vad jag var van vid, och enligt läkarna är det vanligt att stress, såväl positiv som negativ utlöser psykoser".

Idag (2002) äter hon, på läkarnas inrådan, enbart en stämningshöjande medicin och är medveten om att anfallen kan när som helst komma tillbaka. (vilket dom gjorde bara några månader senare) Visst är hon rädd, men genom att sova ordentligt och undvika stress kan hon någorlunda hålla sjukdomen ifrån sig. Dessutom har hon lärt sig att skilja på vad som är "dikt och verklighet".
Fortfarande går hon på ett rehabiliteringsprogram på psykosenheten i sin stad (som numera är avslutad) och har regelbundna samtal med sin kontaktperson (även idag). Helt frisk kommer hon aldrig att bli. Men även om det var flytten till Erik som bidrog till att hon utvecklade schizofreni är hon noga med att framhålla att hon inte ångrar något.

"Hur konstigt det än kan låta så var det värt lidandet. Jag hade aldrig velat vara utan min tid med Erik. Däremot önskar jag att samhället tog schizofreni lite mer på allvar och gick ut och informerade om sjukdomen. Många schizofrena blir tyvärr utfrysta och mobbade i skolor och på arbetsplatser bara för att deras omgivning saknar tillräckliga kunskaper".

-----------------------------------
Idag äter jag Zeldox sedan 2003 som är antipsykotiska samt Citalopram sedan början på 2006 (min bästa vän begick självmord september 2005) som stämningshöjande. Min senaste psykos hade jag ett par månader efter den här artikeln skrevs. Har alltså inte varit akutpsykotisk sedan sensommaren 2002.
Anmäl
2010-01-08 18:24 #21 av: kerstinjo

#17 Så länge jag själv undrar om det är psykos eller inte, så är det inte det...

Där slog du huvudet på spiken, dagens bästa och mest sanna kommentar.

Anmäl
2010-01-08 18:38 #22 av: Verra88

evrekaw: Nu när jag skrev att jag är psykotisk så är det ju för att läkarna sagt det, dom kan ju ha fel vad vet jag, för varför ställer det en diagnos på mig ger ett recept på medicin sen hör det inte av sig på flera veckor mån, det tycker jag är gud förbanat konstigt.

 

Ambrosia: Det är hämskt att läggas in mot sin vilja, men ser att det gått bra för dig, och det är jag glad för. Är inte alla som har tur och börja må bra av första medicinen. Jag har prova tusen tals som inte fungerat, men nu har jag en som gör att jag mår lite bättre en förr iaf..

mallanz: Bra att det skriver sådant här i tidningar  jag kännde igen mig en hel del i detta, som är skrämande. bland annat detta:

 gjorde henne nedstämd och orolig och hon fick svårt att sova. Flera nätter satt hon uppe och klottrade ner sina tankar i något hon kallade en "självanalys", och ungefär samtidigt började en röst varna henne för att gå och lägga sig på kvällen.

"Du vet väl att den du ligger bredvid kan dö i sömnen?" sa den och Helen tillbringade nätterna med att ligga och lyssna till Eriks andning i rädsla att han skulle dö. Vissa nätter "växta sylvassa taggar ur madrassen" som skulle sticka ihjäl dem båda om hon inte låg blixtstilla.

 

 

Anmäl
2010-01-08 18:48 #23 av: evrekaw

#22  Jo man kan tycka att det är konstigt att de inte hör av sig. Men det är normalläge i Sverige. De hör inte av sig, du får höra av dig. Du får diagnos, medicin och en läkare att vända dig till, förhoppningsvis. I övrigt ligger bollen hos dig!

Jag har mailkontakt med min psykiatriker. Hon svarar alltid när jag skriver. Men hon mailar mig inte om inte jag mailat först.

Anmäl
2010-01-08 19:07 #24 av: Verra88

Ne är ju sånt som är så traagiskt därför många tar livet av sig också, folk är för svaga orkar inte ringa sen bryr det sig inte om att ringa personer som mår för dåligt att ringa själv till slut har man nått botten och då lever man inte längre.. kan bara skylla på sjukvården för alla som tagit sittt liv för att de inte hört av sig

Anmäl
2010-01-08 19:23 #25 av: kerstinjo

#22 Det är väldigt konstigt skrivet, Verra88, en psykotisk människa har inget sjukdomsbegrepp.

Är man psykotisk så har man tappat sin verklighetstro och man lever i ett psykotiskt tillstånd, där det varken finns "rim eller reson".

En psykos kan vara ett livsfarligt tillstånd, inte för att kroppen ger upp, utan för att psyket har tappat allt "förnuft".

#24 Det finns i varje kommun en öppen psykvård, kontakta dem så får du massor av hjälp.

Anmäl
2010-01-08 21:06 #26 av: Verra88

Jag kan väll säga så här kerstinjo Om du tycker jag formulerar mig konstigt. Jag har inte mått dåligt en månad diräkt. När jag började må dåligt för ett anntal år sen, fick ingen människa kontakt med mig jag var som borta inne i mig själv i ett mörker skada mig själv gjorde allt för att försvinna och detta har jag fått berättat av mina lärare och elev assistenter i skolan. Jag klarade inte skolan ingenting de fick ta tag i hjälp åt mig.. Jag har levt så länge  me de alla visse värse psykiska sjukdomar, så jag vet en hel del om vad jag varit med om och inget fel att jag idag kan prara om det.

Det säger läkare bara är bra om man kan formulera sig hur man mår osv. Jag tycker du ser ner eller allt det jag skriver negativt, jag blir nästan lite sur, skulle jag skriva från det jag var 10 år till nu då jag är 21 år hur jag mått osv skulle det bli en jävla massa jag har som jag skrivit mått dåligt på de flesta alla sätt och då nått försvinner kommer annat jag har själv klart sökt svar varför jag mått som jag mått och mår läser man lär man sig.. Kan man förklara kan man få rätt hjälp,  läser jag känner jag igen mig och kan då beskriva, inte alla som kanske har den förmågan kanske sällsynt men du kanske är avensjuk eller tycker det ska vara på ditt sätt men alla har det olicka, och jag vill inte starta bråk men lite sur blir jag över hur du skriver, att en psykotisk inte har sjukdoms insikt kanske inte i början men inte första gången jag har som jag har det och jag läser mkt om de diagnoser jag får för att få veta mer om sjukdomen alla kanske inte gör det men jag görr det om jag har ork ingen läkare eller doktor har sätt det som negativt..

Inte alla som har den styrkan att skriva hur du mår brukar folk säga mig.

 

Anmäl
2010-01-08 22:12 #27 av: Ambrosia

#26. Till Vera88: Fan vad jobbigt att dina mediciner ej fungerar. Måste vara asjobbigt! Och skum mobilt team och hon Cecilia som inte hör av sig. Vissa människor borde inte få jobba inom psykvården. Skumt att hon är sjuk hela tiden. Måste vara jätte irriterande.

Det är så skumt att man måste kräva vård själv, det är så överallt i samhället i dag, man får ingen hjälp om man inte begär det själv. Så är det både på arbetsförmedlingen, försäkringskassan, mfl. Jag är så trött på det här samhället, det är så mycket krav på människor. Jag önskar att alla verksamheter kunde koncentrera sig på att se människan. Hade de uppfyllt det, hade de uppfyllt allt som någonsin är värt att uppfyllas.

Är din psykos konstant eller försvinner den nåt? Vad ser du för läskiga saker? *om det känns jobbigt att skriva om det här och så, så behöver du ej berätta det*. Önskar det fanns något sätt som du kunde må bättre på. Förstår att du är rädd för det du ser, det är ju asläskigt. Jag har också varit med om att man tror att en ande är i sig själv. Det var fruktansvärt, skitläskigt. Ser du någor hjälpande andar? Skickar en lång KRAM till dig.

Med Vänlig Hälsning / Ambrosia 

Anmäl
2010-01-08 22:24 #28 av: Verra88

Ambrosia: jag har haft det till och från förut, nu har det väll varit ganska konstant.. De jag ser är mest demoner som jag kallar dem och spöken och andar och läskiga typer röster m.m tycker det är mest jobbigt att prata om då läkare vill veta.. jobbigt att förklara då liksom..

Anmäl
2010-01-09 19:08 #29 av: Ambrosia

#28 Till Vera88: Gud vad jobbigt att höra och se de läskiga sakerna konstant. Måste vara jätteläskigt. Ja det är jobbigt att berätta om vad man ser för läkare. Men samtidigt kanske det är bra, för att man ska få rätt medicin.

Jag tycker också du ska gå till doktorn 14/1. Även fast han är ett pucko. Om inte annat för att få mer medicin. Och berätta för honom hur den medicin du fått funkat, ej funkat etc.

Kanske skulle du även träffa ett medium som kan driva bort de läskiga. Eller börja be om beskydd. Har du läst nån av Sylvia Brownes böcker? Kramar från Ambrosia

 

Anmäl
2010-01-09 19:29 #30 av: Verra88

Ambrosia : Ne har inte läst hennes böcker.. läskigt är det väll inte längre, men jävligt jobbigt..  har knapppt ork att skriva..

Anmäl
2010-01-10 01:26 #31 av: Ambrosia

Såg just filmen A beautiful mind på kanal 4. Den handlar om  ekonomi och matematik proffessorn John Nash och hans liv. Han fick nobelpriset i ekonomi 1994, även fast han hade vanföreställningar och såg människor som inte var på riktigt. Tyckte filmen var jättebra och rekomenderar den verkligen.

Kanske finns filmen att se gratis och utan att ladda ner här (dvs ej olagligt): http://www.watch-movies-online.tv/

Med Vänlig Hälsning

Ambrosia

Anmäl
2010-01-10 01:28 #32 av: Ambrosia

Till Vera88: Jag säger inte att det du ser är verkligt. Det kanske är så att allt vi ser inte är verkligt. Att det bara är som en konstig dröm, fast i vaket tillstånd. Eller en skum fantasi. Jag vet inte. Kanske bäst att tänka så.

Medicin hjälpte mig. Äter cyptrexa. Så jag hoppas att du så få någon bra medicin som hjälper dig också.  

*Kramar om*.

Med Vänlig Hälsning / Ambrosia

Anmäl
2010-01-10 01:29 #33 av: Ambrosia

http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Forbes_Nash här finns lite mer information om honom. Det stod dock där att han hade diagnosen paranoid schitsofren. Men ändå, det är ändå så stort att han hade de psykiatriska funktionsnedsättningarna och ändå kämpade på mot sjukdoman och kunde fortsätta sitt arbete. Helt amazing! 

/ Ambrosia

Anmäl
2010-01-10 19:12 #34 av: evrekaw

#27 Om vi vänder på det och förutsätter att det var omvänt, motför som det är i dag. Psykvården håller kontakten och du får vara passiv....

Vad är det för krav du då egentligen ställer? Psykiatriker ska vara ansvariga för alla sina vårdtagares liv. Om de missar att ringa är det alltså deras fel... Hur ska vi kunna förvänta oss att någon ska vilja ha det jobbet om de ska anses ansvariga för eventuella självmord för att de inte visste att det borde ringa just den eller den? Jag förstår inte ditt resonemang.

Uppenbart tycker du att hela samhället, FK och AF också ska kontakta alla sina inskrivna - inte att den sjukskrivne eller den arbetslösa själv ska ta initiativ...

Ditt resonemang håller inte. Man kan aldrig någonsin kräva av andra att det ska ta och/eller måsta ha ansvaret för ens liv! Jag vill dessutom faktiskt själv vara den som har kontrollen.

Dessutom undrar jag hur du tror att de som redan är överlastade med jobb, skulle hinna att utöver det de redan gör, ringa runt till allt och alla - eller kunna gissa vilka som var i mest akut behov av ett telefonsamtal just denna dagen...

 

 

Anmäl
2010-01-10 19:30 #35 av: Verra88

jag tycker inte hela sammhället FK AF ska ringa till alla det har inte med saken att göra här, utan vi pratar om psykiatrin här och mobila teamet.. De har inte jobb  där för att sitta och vänta på att dem som mår för dåligt ska komma själv. Vet dom om att de har en patient eller flera som kan skada sig själv ska det själv klart hålla kontakten. Spc om det är självmordsbenägna patienter, eller du kankse hellre ser att det får skylla sig själv som inte orkar ta hjälp att de då istället dör.. Dåligt reconemang tycker jag. Det är ju iaf så det låter på dig.. Visst ska man orka ta kontakt själv det har jag gjort många gånger men då man mått dåligt i så många år och dar som jag gjort orkar man till slut inget mer. Ska det vara så svårt att förstå lilla du...

Anmäl
2010-01-10 19:40 #36 av: flikkan77

Har aldrgi under mina snart 9 år som sjukskriven varit med om att någon person ringt upp mig och frågat hur jag mått. Det är alltid jag som får ta ansvar för att recepten blir förnyade och medicinen uthämtad... eller hämtad på sjukhuset de gånger jag inte fått ha medicin hemma.

Likadant så är det jag som själv får söka läkarkontakt när jag mår dåligt, hur jobbigt det än är.

Anmäl
2010-01-10 19:56 #37 av: Bergspuman

#35 Funderat på att försöka få ett personligt ombud? Då kan du få hjälp med kontakterna med vården.

www.personligtombud.se

 

Anmäl
2010-01-11 01:15 #38 av: Ambrosia

#34 Jag menar självklart att man ska kontakta psykiatrin arbetsförmedlingen och försäkringskassan etc själv. Men jag menar att den hjälpen man får inte är så bra. Så om man inte kan begära saker själv, så får man knappt nån hjälp alls. Och vissa som mår dåligt kanske inte kan tala så bra för sig.

Till Vera88: Asbra svar. *Ler STORT*:

Med Vänlig Hälsning / Ambrosia

 

Anmäl
2010-01-11 17:23 #39 av: Verra88

Okej!..

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.