Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
Fakta

Inlärd hjälplöshet.

2010-05-31 02:32 #0 av: kerstinjo

Tänk efter hur du känner när du står inför en ny uppgift! Brukar du känna förtroende för din förmåga att lyckas, eller känner du oftast oro och förväntar dig att misslyckas?

 Jag tror att du svarar att det beror på vilken uppgift du står inför.

 Vissa människor tycks alltid förvänta sig att misslyckas.De bär på en inre osäkerhet som får dem att tolka olika situationer som okontrollerbara eller hotfulla.

Martin Seligman, amerikansk psykolog -42, har lagt fram en teori om "inlärd hjälplöshet", som bl.a. fått uppmärksanhet inom depressionsforskning. Den deprimerade människan upplever apati och starka känslor av menings- och hjälplöshet.

Enligt Seligman lär sig en del människor redan från början att se är chanslösa.

Oavsett hur de beter sig så slutar det illa. De får lära sig att de saknar kontroll över omvärlden. Det är känslan av bristande kontroll som är den viktigaste faktorn i Seligmans teori. Han menar även att bristande kontroll över positiva omständigheter leder till känslor av hjälplöshet.gladoledsen.jpg

 

Individen lär sig att den egna viljan inte har någon betydelse för det som sker.

Seligman definierar inlärd hjälplöshet så, att "en objektiv okontrollerbarhet av individens omständigheter producerar en förväntan att även framtida händelser är okontrollerbara."

Det kan och leder oftast till passivitet och bristande företagsamhet. Förloppet får en karaktär av "självuppfyllande profetia. Det blir en ond cirkel av negativa förväntningar och erfarenheter av att de negativa förväntningarna infrias.

Den inlärda hjälplösheten får svårast följder om den lärs in tidigt i barndomen och riskerar då att få karaktär av ett grundläggande personlighetsdrag.

Seligman påpekar en tendens hos människor med inlärd hjälplöshet att söka orsakerna till sina misslyckanden och sin maktlöshet hos sig själva. Det är inte omgivningens krav som är orimliga, utan det är den egna förmågan som är otillräcklig.

tår.jpg

Tillvaron blir övermäktig och omöjlig att kontrollera för att de egna bristerna är för stora. Deprimerade människor har särskilt stor benägenhet att analysera sin situation på detta negativa sätt.

Inlärd hjälplöshet och med depression som följd behandlas, med stor framgång, med kognitiv terapi. Med kognitiv terapi försöker man påverka tänkandet (kognitionen) genom nyinlärning av tankemönstren.

 

 

 

Anmäl
2010-05-31 14:38 #1 av: Hawknestgrove

Ja så ledsamt sånt är, och där tror jag, att föräldrar har en väldigt stor inverkan. i stället för att pusha på och säga du kan, du kan, du kan, så sliter de saker ur händerna på ungen och säger låt bli, för det kan inte du.....Inte undra på, att vissa får för sig, att de inte klarar av något här i livet. Ok, man kan inte klara allt, man får ju se sina egna begränsningar, men om man aldrig en fått chansen att prova? eller vågat?  Blir bara mer och mer arg på dessa curlingföräldrar, som aldrig låter sina ungar fixa sina grejer själv.....Fattar de inte, att de gör ungarna till sociala invalider?

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-05-31 21:11 #2 av: kerstinjo

Tänk alla idrottsmän, som ständigt spränger gränser för att de tänker "Jag KAN" och alla med förvärvade hjärnskador, som kommer igen med positiv förstärkning.

Curlingföräldrar inser nog inte vilken skada de gör.

Anmäl
2010-05-31 22:46 #3 av: rolnor

Ja, det är är riktig skit, när föräldrar säger, "det där ska du inte ge dej på, inget du klarar av", där har jag faktiskt varit lyckligt lottad, mina föräldrar sa aldrig sånt till mej vad jag minns och det har betytt oerhört mycket för mej.

"Det onda har vingar, men det goda tar sig fram med snigelfart." -Voltaire.

Anmäl
2010-06-01 23:33 #4 av: Hawknestgrove

ja det är en väldigt stor skillnad på att säga till ett barn att det här får du vänta med tills du är stor nog eller att säga att det här kan du inte klara av....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-07-06 17:39 #5 av: kerstinjo

Flörtputt

Anmäl
2010-07-08 00:45 #6 av: InaIna78

Ja, det föräldrar visar och säger till sina barn påverkar nog betydligt mer än vad man tror... Jag har vuxit upp i ett hem där alla runt omkring bara trott att jag klarar allt hela tiden, vad det än gäller på något sätt... Och ibland kände jag att jag inte kunde leva upp till alla krav. Men faktum var att kravne kom inte från dem, utan från mig själv. De trodde ju på mig, då skulle jag visa dem att jag kunde, att de kunde lita på mig, att jag var duktig. Jag ville inte göra dem besvikna. Och ett tag i tonåren var det lite krisigt...

Men nu när jag vuxit upp så sitter det där kvar i ryggmärgen - jag klarar allt! Jag har alltid haft mål i livet, alltid älskat att prova på saker, och nu när jag snart fyller 32 har jag gjort allt precis det jag velat göra, och vissa saker trodde jag inte ens själv att jag kunde. Men när det visade sig att jag klarade det så växte jag ännu mer.

Så, jag är så oerhört tacksam för att jag vuxit upp i en familj där de trodde på mig och pushade mig och stöttade mig. I allt! Det går inte att sätta ord på min tacksamhet, för tack vare min familj så kan jag leva det liv jag drömde om som barn, men aldrig trodde jag skulle nå fram till... Det är magi. Sann och verklig magi! Och jag önskar att alla människor hade någon som stöttade dem som jag har, någon som ringer dem varje dag och berättar hur värdefulla och duktiga och unika de är! Har man bara en enda sån person i sitt liv så är livet förgyllt! Det betyder mer än man tror, att ha människor som älskar en, stöttar en, och tror på en, och sen dessutom är stolt över en när man lyckas. Och inte säger "Oj, vad kul!" utan "Jag visste att du skulle klara det, för jag tror på dig".

Tro på varandra, och dig själv. Man klarar mer än vad man tror. Mycket mycket mycket mer! Bara våga tro!

/Ina

Anmäl
2010-07-09 01:43 #7 av: Aviendha

Man har kunnat påvisa denna.. effekt/företeelse i djurförsök, men man har även kunnat visa att individer som inte längre "kämpade", dvs. hade fallit offer för den inlärda hjälplösheten, faktiskt kunde "botas" genom att återigen ges valmöjligheter som individen själv kunde kontrollera.

Vad ville jag säga med det då? Jo, även om det ser mörkt ut så finns det hopp.

Anmäl
2010-07-23 21:05 #8 av: Furatekken

#0 Mycket av det där stämmer ju in på mej! Tack o lov att jag har under bara föräldrar som stöttar mej, annars hade det varit värre.

Anmäl
2010-10-15 04:51 #9 av: freudiana

Ooh, jag känner verkligen igen detta! Jag har alltid haft mkt högt ställda krav på mig.  Att "misslyckas" har varit helt otänkbart. Samtidigt har jag fått inbankat i skallen att jag inte klarar någonting själv och är helt hjälplös.... Per definition -inlärd hjälplöshet.

Anmäl
2011-08-15 18:43 #10 av: Svedingo

Alla här verkar ha bra föräldrar.. Det måste vara väldigt svårt för er att relatera till detta även om det är jättebra att ni bryr er så klart! Mina föräldrar har alltid blivit oprportiornerligt (oj.. konstigt ord i skrift :) ) sura varje gång jag gjort ett misstag. Då tänker jag främst på uppväxten. Nu kan man ju alltid bita ifrån om man vill eftersom man förstår att vuxna inte alltid har rätt. Inte bara blev/blir de sura på mig, de klagar alltid på alla andra jämt och ständigt och kallar alla för klantar och dylikt så fort någon gör ett misstag. Jag tror att det senare har påverkat mig precis lika mycket som den direkta kritiken mot mig.

Anmäl
2011-08-17 19:34 #11 av: ladymiss

bra artikel/faktatext!! Och till #3 ville jag bara säga att det stämmer in på vad mina föräldrar säger till mig! Sjukt frustrande. Och att dom alltid berömmer saker jag gör men inte den jag är och mina egna val. Hjälplöshet, kass självkänsla och självförtroende och ångest och återkommande panikångestattacker när jag gör saker som inte förväntas av mig och som jag kanske till och med mår bra av att göra.

När någon tycker att något man gjort är dåligt säger dom "du är så j*vla hopplös, idiot, men kan du inte fatta", istället för att ge kritik åt saker jag kanske gör fel ibland ger de mig kritik som det är mig det är fel på. Och framför allt ge mer konstruktiv kritik.

Jag försöker inte ta åt mig för jag vet att folk inte tänker så. Sen när det sägs postiva saker får man höra "det var ju bra gjort", däremot då det är positiv respons tilltalar man personen ifråga att det är bra det personen har gjort och inte personen, vilket kanske är bra för då blandar man inte ihop sitt egna värde med prestationer. Dock känner jag att jag sällan får uppskattning om den jag är (visst får jag det då och då men det är svårt att ta till sig efter andra påhoppningar man tar personligt, så då tänker man "menar den personen verkligen det här?" fast personen kanske menar det)...

Handskas och brottas med dessa känslor av värdelöshet och dåligt självförtroende och självkänsla och hjälplöshet i princip varje dag. Har inte hittat ett verktyg än men letar, försöker intala mig själv att jag duger precis som jag är.

Anmäl
2012-04-17 17:08 #12 av: [CajsaBajsa]

Jag vill bara lägga in en motvikt. Jag håller med om att föräldrarnas attityd spelar jättestor roll och har jättestor inverkan på hur barnen blir. MEN det är inte det enda. Man kan få detta även om man har föräldrar som säger "du kan göra allt du vill!" och stöttar en på bästa sätt.

Anmäl
2012-04-18 15:21 #13 av: Mitralis

Just nu så är jag ett typexempel på det som tas upp i artikeln.
Har bra föräldrar men det hjälper tyvärr inte. 
Är KBT det enda som hjälper?

Anmäl
2012-04-18 15:58 #14 av: mayolica

en intressant artickelGlad

jag tror att det betyder mycket vad föräldrarna säger,men det dom inte säger betyder nog  lika mycket. hur dom gör och tänker om olika situationer och hur dom själva hantera saker. Vad man har för syskon, om man är äldst eller yngst kan oxå ha betydelse.

Jag tror oxå  att mycket beror på skolan och omgivningen utanför hemmet.

#13 Nej KBT kan vara ett bra alternativ för många, men inte det enda som hjälper.

 

 

~ mayolica ~

Anmäl
2012-04-18 16:09 #15 av: [CajsaBajsa]

Barn man växer upp med har nog minst lika stor betydelse som föräldrarna. T.ex. klasskamrater, barnen i grannskapet, kompisar m.m.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.