Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
Viktigt

Förståelse av psykisk sjukdom

2009-09-11 14:40 #0 av: evrekaw

Att vara pykiskt sjuk är inte samma sak som att ha en fysisk åkomma. På något sätt är det inte någon man kan prata om på samma sätt och lika öppet som man kan ang. en fysisk åkomma. Likt fullt vill vi ha förstålese...

Om man har ryggskott och är sjukskriven kan man säga orsaken till sin sjukskrivning högt och ljudligt på matvaruaffären... Men vem kan säga, -Jo du förstår jag lider av en borderlinestörning och jag har skurit mig rätt mycket på senaste tiden...

Eller, -Jo jag är gravt deprimerad och funderar på att ta livet av mig faktiskt... Folk skulle förmodligen få dåndimpen, så istället tar vi till diffusa orsaker eller små vita lögner. En del för att det känns skämmigt och pinsamt. Andra för att de förstår att ingen kommer att förstå i alla fall...

Jag undrar... Hur ska någon, världen, människor i gemen någonsin kunna förstå så länge vi inte pratar om det? Själv beslöt jag att liksom de homosexuella "gå ut ur garderoben" för några år sedan. Jag tänkte att... De som blir chockade, tar avstånd osv. De är ändå inte vänner värda namnet vänner. Däremot behöver man väl inte upplysa hela världen, tänkte jag.

Men vad som händer när man bor på en liten ort är att skvallret sprider sig som ringarna på vattnet... Jag har dock valt att ta det med en rejäl skopa humor... Bara för att ge några exempel.

- De säger att du är manodepressiv... Men det kan väl inte stämma, de är ju aldeles galna ju...

- Jo, jag hörde att du är manodepressiv, men bara så att du vet, det är helt okej med mig! Varpå jag svarade:

- Jaha, så om du ser en svart man på stan då går du fram och säger:

- Jo, jag ser att du är neger, men bara så du vet, jag är inte rasist...

Men det värsta är nog nära annhöriga som man verkligen vill och behöver få förståelse av... Tyvärr har nog allt för många fått höra:

- Men ryck upp dig!

- Skärp dig!

De som inte fattar att om det var så enkelt att bara "rycka upp sig" så skulle man ha gjort det för länge sedan...

Jag brukar dela upp folk i tre olika kategorier.

1. De som omedelbart förstår och verkligen lyssnar och vill förstå.

2. De som inte förstår först, men som gör det med tiden om man har tålamod och förklarar mycket och ordentligt upprepade gånger.

3. De som aldrig förstår oavsett hur mycket man försöker förklara.

När man kommit fram till att någon tillhör den sistnämnda gruppen ska man inte deppa för det. Inte älta och hänga upp sig på det. Det är bara att försöka förlåta dem för deras totala oförmåga att förstå. Det finns inget mer att göra. Ilska och annat hjälper inte. Släpp dem. Ödsla inte engeri som du behöver till annat över någon som inte förtjänar det.

Jag har själv en släkting som inte förstår och som aldrig kommer att förstå. Hon använder dessutom min sjukdom emot mig. Hon gör aldrig fel, har aldrig fel - det är ju jag som är sjuk i huvet... Nåja, heller sjuk än komplett ointelligent, brukar jag tänka om henne.

En vis man sa en gång: "Ingen människa kan någonsin fullt ut förstå en annan människa. För att detta skulle kunna vara möjligt förutsätter det att vi vora transparenta..." Men om vi vore transparenta skulle alla förstå precis allt vi är, tycker och tänker... Hissnande gräslig tanke. Så kanske får vi nöja oss med att det förhoppningsvis finns någon som förstår tillräckligt för att kunna vara ett stöd och inte bara en flåshurtig, opsykologisk och oförstående barbar som i evinnerlighet ekar: - Ryck upp dig!!!

Hur har ni det på den här fronten? Förstår folk i er omgivning? Hur många ettor, tvåor och treor finns i era liv? Är ni öppna om er sjukdom eller? Berätta!

rolig bild

Anmäl
2009-09-11 14:49 #1 av: [aspie]

Det finns nog mest 3:or jag träffat tyvärr. Jag brukar vara väldigt öppen men än så länge har jag ingen diagnos med dåligt rykte som typ manodepressiv eller schizofren. men när och om jag får en AS diagnos så vet i sjutton hur folk skulle ta det. AS har ju oxå mkt dåligt rykte bland de som ej förstår

Anmäl
2009-09-11 15:52 #2 av: HannaM

Jag förklarar sällan allt men när jag gjort det har jag gjort det för folk som jag från början vet kommer förstå.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2009-09-11 15:57 #3 av: evrekaw

#2 Jag har misstagit mig en del gånger... Trott att de ska förstå men sedan insett att så inte alls var fallet. Jag är glad för din skull att du uppenbart är bättre än min på att bedöma vilka som kommer att förstå eller inte...

Typiskt mig att vara en godtrogen optimist... Alltid tänka gott om alla...Flört

Anmäl
2009-09-11 15:59 #4 av: HannaM

#3 Liten umgångeskrets med trevliga människor är väl min lösning på problemet =)

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2009-09-11 16:06 #5 av: David

Jag har mer eller mindre gett upp att försöka förklara, och försöker man så blir det oftast 3:or.

Har lite förgäves försökt hitta ett lämpligt intervju-objekt inför utredningen, men där har det varit 3:or. Hos farmor blev det nog till och med en 4:a. Samtidigt som hon berättade om personer på hennes dåvarande arbete som "påstod sig ha social fobi", men oj vad de ljög, något sådant löjligt finns ju inte. De var bara lata...

Provade med ADHD, men då minsann skulle halva Sveriges befolkning vara sjuka i huvudet och arbetsskygga om jag fick den diagnosen,

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-09-11 16:34 #6 av: Katarina

Otroligt bra skrivet och underbara jämförelser Ewrekaw!! Precis så är det!

Har också blivit mer öppen, men det är som du skriver, bäddat för fördommar och missförstånd i många fall.

Anmäl
2009-09-11 20:09 #7 av: Citronmeliss

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag är psykiskt sjuk, men brukar heller inte basunera ut det!

Upplever mig inte ha blivit missförstådd när jag valt att berätta!

Möjligtvis en och annan häpen min eller kommentarer i stil med - Oj, det hade jag aldrig trott.. - Men, det märks ju inte på dig..

Eller, - Ja, det kunda jag tänka mig!Flört

Nu springer jag inte runt och skriver folk på näsan att jag bland annat är Bipolär och försöker få dem att förstå exakt vad det kan innebära, jag känner inget behov av att förklara mig.

Om någon frågar vad det är för fel på mig säger jag att jag mår dåligt, psykiskt.

Frågar de på vilket sätt brukar jag svara, - jag är "manodepressiv" det vill säga har Bipolär sjukdom!

De som då är intresserde och frågar mig om vad bipolär innebär, dem berättar jag mer eller mindre utförligt för, lite beroende på situation och vår relations art.

Anmäl
2009-09-11 21:56 #8 av: Bergspuman

Jag har sen eländet med depressionerna började igen för snart 6 år sen, valt att vara helt öppen om det för att avdramatisera. Har inte blivit av med vänner eller så. Har också sagt att om man vill veta mer, kan man googla på egentlig depression eller återkommande depressioner. För det är vad jag har.

Sen har jag varit tydlig och sagt att när jag är under medicnsk behandling så fungerar jag som normalt. Min sjukdom är alltså i högsta grad behandlingsbar. Det märks inget särskilt på mig som nu, när medicinen fått full effekt.

Nu sist har jag även sagt ifrån till mina närmaste vänner och familj vad jag vill att de ska göra, när jag mår dåligt - t ex ringa då och då, eftersom jag blir initiativlös och inte själv orkar ringa. Kanske erbjuda sig att handla hem mat, och sådana saker.

Kanske har jag haft tur som inte råkat på några treor?

Men jag tror att min ganska öppna och avspända attityd har hjälpt mycket. Jag gör ingen stor affär av det, och då gör inte andra det heller!

Anmäl
2009-09-11 23:51 #9 av: Raderad

Vad jag vet, vet ingen om det.., men jag har nog några 2 och flest 3 tror jag :P

Anmäl
2009-09-12 21:27 #10 av: evrekaw

Det som förundrar mig mest är att ettorna och tvåorna ligger bland mina arbetskamrater och andra kontakter. Det är inom min egen släkt och familj treorna infinner sig...

Eller kanske ska jag säga som David... Fyror... En del är så totalt oförstående att de är... bortom beskrivning och rankning...

Men, jag envisas med att försöka förlåta dem. Tänka att de förstår vad de säger och gör...

Anmäl
2009-09-12 23:50 #11 av: David

#10. Ja, du har helt rätt, det är mest inom den egna "släkten" som de värsta fyrorna finns.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-09-12 23:51 #12 av: HannaM

Aha är det det som är min lösning=) Jag har ingen släkt=p Nästan inte åtminstone och dom få som finns umgås jag inte med såpass mycket att behöver veta något. Mina föräldrar vet men vi pratar inte om det för ajg har ingen lust.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2009-09-13 00:18 #13 av: annemaria1962

min fd mans mamma (min dåvarande svärmor) hade skitzofreni. så när hon mådde som värst tycket hon sig se olika saker. de kunde vara män komma ridandes i strid... hon kam en gång in i sovrummet o var helt förtvivlad o ville vi skulle fly!. det var ju otäckt, men jag visste ju om att hon hade denna sjukdom. o jag tycke så mycket om henne. så det var som inte svårt att umgås med henne, för det!

hon var så go med pojkarna o ville oss så väl på alla vis. det är hemskt med att det ska finnas sådana sjukdomar o att det finns människor som dömer dom som har dessa sjukdomar! det är ju inget som man kan styra bort... hon dog för några år sedan. hon var ändå över 80 år. o medicinen slet hemskt på henne dom sista åren, tyvärr.

hennes sjukdom sade man...kom av alla hemskheter hon var med om i krigets Finland... det kan ju ligga något i detta, helt klart. så det är ju inte konstigt om det skulle ha lett till att hennes sjukdom blossade upp med det!

Anmäl
2009-09-13 00:38 #14 av: evrekaw

Skönt att höra att det inte bara är min släkt som är oförstående... Men det är konstigt... Man tycker ju att de som är ens nära annhöriga borde vilja förstå...

Men, jag har nog gjort som dig Hanna... Jag umgås sällan med dem...

Anmäl
2009-09-13 01:23 #15 av: LenaR

På sätt och vis är det logiskt att treorna finns i den egna släkten. Just släktingar vill väl inte veta av att de delar gener med någon som är sjuk, om det sen gäller schizofreni eller cancer.

Jag har nog inte berättat för släktingar om mina depressioner. Men bland vänner och kollegor har jag stött på alla sorter. Mest "ettor och tvåor" som tur är!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Anmäl
2009-09-13 01:25 #16 av: LenaR

Just det, jag har en farbror som lär vara schizofren. Jag har aldrig träffat honom, och vad jag vet har inga andra i släkten kontakt med honom heller.

När jag var tonåring tyckte jag det var förfärligt skrämmande att ha en scizofren släkting.  Jag bara gick och väntade på att det skulle bryta ut!

Släkten är värst?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Anmäl
2009-09-13 09:50 #17 av: neworion

jag är nog inte riktigt säker på att alla människor förstår kroppsliga åkommor heller riktigt och ännu värre då det gäller psykiska problem.man hör många konstiga kommentarer om folk som är hemma .själv försöker jag tänka att var och en bär sin egen smärta och ingen människa kan känna andras problem så länge vi inte kan byta kropp o själ med varandra.

Anmäl
2009-09-13 13:15 #18 av: David

Jag tycker det här är väldigt intressant, för när man sitter i väntrummet så finns exakt alla samhällsklasser, alla åldrar, alla representerade där.

Undra om personen som satt jämte mig förra gången berättat, såg ut att vara i 50-årsåldern, hade kavaj och slips, portfölj med sig. Kunde varit läkare utan att jag skulle tvivlat ett dugg.

När jag och psykologen var upp på avdelningen för att hämta extramedicin trodde sjuksköterskan där att vi båda två var anställda.

 

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-09-13 13:25 #19 av: Citronmeliss

Det är intressant med de andra i väntrummet, att försöka föreställa sig av vilken anledning de är där..

Anmäl
2009-09-13 15:48 #20 av: AngelStatue

Jag upplever det ofta som att det är en pinsam situation för många att sitta i ett väntrum tillsammans och vänta på psykologen/kuratorn. Även om alla är där av samma anledning (att man behöver hjälp) så kan människor inte ens där slappna av. Jag tycker det är synd och en aning sorgligt att fasaden hela tiden måste sitta på plats.

Anmäl
2009-09-13 20:51 #21 av: evrekaw

#20 Men hur ska vi kunna bryta det där med "fasaden" som vi skapar för att inte bli tittade snett på, missförstådda osv. Hur ska vi komma dit hän när vi inte vågar prata om det...

Jag är själv en fegis emellanåt så jag förstår... Men jag bara undrar hur det skulle bli om, rent hypotetiskt, alla vågade stå upp för sin psykiska ohälsa.

Att vara bipolär, schizofren är genetiskt. Borderline - då har man gått igenom en svår kris/tuff barndom... Utbränd, depression - då har livet också gått hårt åt en... Det borde inte vara något att skämmas över.

Jag försöker att vara rak och säga som det är och se på folks chockade reaktioner med humor. Men dagar jag inte har humor sätter jag på fasaden...

Anmäl
2009-09-13 21:54 #22 av: AngelStatue

#21 Min misstanke lutar starkt åt vårt "svenska kontrollerade lynne", man vågar inte titta på varandra för länge av rädsla för att man är för nyfiken etc, det finns tusen exempel på samma sak. Man skulle kunna säga att hela svenska folket (obs, grav generalisering) lider av intimitetsproblem. Det är så trist att det är så, men jag tror att vi får mycket genom uppfostran. Typ "man ska inte klaga, det finns andra som har det värre", vi uppfostras till starka, självständiga individer och det lämnar ingen plats för sårbarhet.

Jag håller med dig om att det inte är något att skämmas över, vare sig det är genetiskt eller att livet kört en genom en mangel, det borde inte vara något tabu, men många gånger så agerar vi som att det är det. Jag vet att jag gör det själv, och hur många gånger jag än försöker göra annorlunda så svarar jag alltid på frågan "Hur mår du?": "Bra, jag ska inte klaga.". *suck*

Anmäl
2009-09-13 22:54 #23 av: evrekaw

#22 Javisst...

Men jag har en känsla av att gemene man inte egentligen vill höra hur man mår när de frågar... Det är bara en tom artighetsfras...

Anmäl
2009-09-13 23:12 #24 av: AngelStatue

#23 Mmm, en inbyggd artighet som man förväntar sig besvaras med en lika artig lögn/halvsanning. Om någon skulle säga hur de faktiskt mådde skulle det nog bli obekvämt för väldigt många...

Anmäl
2009-09-14 15:09 #25 av: evrekaw

Ja... När jag är på retstickehumör kan jag säga väldigt obehagliga saker när folk frågar hur jag mår... Då njuter jag, elakt... visst..., i stora drag över minen som smetar ut sig över ansiktet på den jag försatt i det hala... Borde nästan spelat in alla korkade svar och undanmanövrar som tagits till...Flört

Anmäl
2009-09-14 19:45 #26 av: KadjaNina

Det är nästan ingen som förstår mig. Jo, Ronja och mina systrar, men ingen annan. 

Anmäl
2009-09-14 23:37 #27 av: AngelStatue

#25 *fniss* De illistiga små hornen växer ut när jag läser ditt inlägg. Oskyldig

Anmäl
2009-09-15 20:16 #28 av: evrekaw

#27 Riktigt sjuk galghumor har visats sig vara mitt bästa "vapen." Naturligtvis idkas detta enbart på de som förtjänat det...Oskyldig Tyst

Anmäl
2009-09-16 00:30 #29 av: AngelStatue

#28 Det är rätt och riktigt, och att få skratta lite själv är otroligt befriande!

Anmäl
2009-09-16 21:07 #30 av: Rocktjejen

Numera håller jag mig med få vänner och dom känner till mig och mina problems väl..annars hålelr jag nog upp en fasad för andra har blivit stämplad tidigare när jag var yngre om mina psykiska åkommor.Hon på socialen trodde bestämt att jag tog droger för det hade hon hört om panikångest.några andra uttryckte sig och fråga om jag suttit inspärrad osv. så jag skyltar inte gärna om mina åkommoroch frågar någon varför jag går hemma och inget jobb har så väljer jag det lättaste att säga att jag har panikångest.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.