Annons:
Etiketttänkvärt
Läst 2722 ggr
[Yllhilda]
10/24/12, 9:28 PM

Irritation efter relationens slut.

Jag har funderat på det här med irritationen man ibland får när man tänker på personer som gjort en illa.

Man har ingen aktiv kontakt med dem, men vipps minns man det de gjort och blir sur.

Då menar jag inte bara relationer med en livspartner utan även vänner och släkt.

Hur brukar ni hantera sådana situationer?

Vad brukar ni göra för att komma över "episoden"?

Annons:
Svion
10/31/12, 10:29 AM
#1

Vänta ut den. Kanske inte tipset man vill höra, men låter man irritationen ta sin tid blir den också lättare att bry sig mindre om med tiden. Sedan finns förstås olika övningar i form av andning i fyrkant bland annat, men långsiktigt är det att låta tålamodet inför irritationen utvecklas. 

I sin egen teori ÄR ändå abrupta slut mellan relationer ganska olustiga. De ger ett ofrivilligt begär att reta sig på vad som kanske hände för väldigt länge sedan, att det inte blir sporre utan kolera för inte bara humöret, men även förmågan att kunna relatera till objektet, eller ja, personen i det här fallet. Irritationen över att man bygger sin personlighet av värderingar och perspektiv för varje ny dag är vad som faller i kläm när man hamnat i de konflikter som gjort sig själv oförmögen att utgå ifrån de värderingarna, de perspektiven, och inget annat. Ironin ligger ofta i att man lär sig/har utvecklat allt det där som direkt följd av konflikten, vilket provocerar de flesta människors vilja att kunna se konsekvenser av deras handlingar i förväg. Ganska mänskligt, men ack så ironiskt.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

GinaCosmo
11/7/12, 1:25 AM
#2

När man avslutar en relation så är det jobbigt hur den än slutar.

Men om du tänker såhär så är det ju något du förlorar.
Du blir sårad, sviken, besviken, lämnad…
Det är klart att det gör ont, sätter spår och man minns det.

Du har ju förlorat någon.
Det kan ju ge en känsla av sorg.

Du har blivit besviken.
Självklart så känns det när man öppnat sig och kommit nära någon som sen försvinner.

Att bli sårad.
Gör ju att du vill hämnas, du vill ha sista ordet, du känner dig arg.

Allt detta är naturligt.
Låt dig själv känna, acceptera och bearbeta.

Tänk på alla i din närhet som fkt bryr sig om dig, som älskar dig, som finns för dig.

Låt inte någon som svikit dig sno din energi.
Var stark.

// I like beeing a mess, that´s who I am.

Perly
11/7/12, 11:45 PM
#3

Känner igen det där, även när man tror man kommit över händelserna har de en tendens att komma smygande från igenstans igen

Alltid Oavsett

Funk4
10/17/15, 10:53 PM
#4

Jag mår fruktansvärt dåligt över att den killen jag var tillsammans med valde att börja med droger, jag känner det som att jag förlorat en människa men berövas att sörja, särskilt eftersom jag då och då träffar på honom tex i nån affär och då kommer så otroligt många motsägelsefulla känslor och tankar. ..jag blir ledsen, får ångest, blir förbannad, vill nonchalera, vill försöka närma mig honom (som han VAR) - men det blir alltid kaos och börjar brinna i hjärnan känns det som! Och det tar evigheter att lugna ner mig, ibland får jag ta en sobril när jag kommer bort ifrån situationen eller så går jag och ältar och mår illa… Han kommer ju aldrig att bli 'rätt' för mig igen, och han har inget intresse av att lägga av drogen det vet jag ju, vilket gör det ännu mer förnedrande och svårt att fatta!?

Upp till toppen
Annons: