04. Personliga berättelser

Hjälp.. :(

2012-11-15 12:22 #0 av: Ribessa

Jag har i hela mitt liv haft det väldigt krångligt, familjerelationer som varit allt annat är bra och säkra. Skilda föräldrar sedan jag var 4 år och ständiga bråk och bekymmer. Mobbning i skolan i hela mitt liv, om dittan och dattan. För att hålla allt kort. Allt har varit kaos iprincip. Jag är nu 17 ska snart fylla 18 år.

Sedan sommaren 09 har jag haft värre bekymmer. Jag blev diagnostiserad med djup/svår depression och ångest, som jag började äta medicin för, vilket jag sedan efter 6 månader slutade med. Massvis med bekymmer i skolan, magkatarr, magsår och dyl.

Träffade en kille då som jag då blev tillsammans med och vi var tillsammans i 2 år. Första halvåret var bra, resten av tiden mådde jag sämre och sämre då han inte var snäll mot mig. Jag skulle kalla det psykisk misshandel. Han psykade mig, sa elaka saker och brydde sig inte om mig fast han i nästa sekund älskade mig mest av allt. Jag tog mig ur det tillslut.

Efter det kom depressionen ifatt mig igen i rekordfart, hade redan känt den lite smått men den blev mycket, mycket värre.

Hade en killkompis som stöd, som skulle sova hos mig för att jag inte ville vara ensam. Det var klart att vi inte var annat än kompisar. Fast jag den natten vaknade av att han tafsade på mig och försökte ligga med mig.

Massvis med bekymmer i skolan vid den här tiden. (gick då i första året på gymnasiet) Halkade efter, fick avsluta kurser för att avsluta dom något annat år istället osv.

Sen mötte jag min nuvarande pojkvän. Han får mig att på jättebra och han är otroligt stöttande och helt underbar.

Men trots detta, så växer mer ångest, och bekymmer fram.

Jag är övertygad om att jag har någon form av dyskalkyli, då jag alltid haft bekymmer med matten, allt flyter ihop och jag kan bara inte förstå. Läraren kan göra en uppgift med mig, som jag förstår och gör bra ifrån mig på, och han kan sedan be mig 1 minut senare göra samma tal, så fattar jag ingenting igen.

Jag har ångest över massor med saker. Hur mycket jag än vilar, och tar bort som måsten (prov, kurser osv.) Så slutar jag aldrig känna mig stressad. Jag slutar aldrig ha ångest. Jag kan ta en helt vecka off från skolan för att lägga fokus på mig och sova ut, slappna av. Och ändå så är jag lika stressad.

Äter nu återigen Omeprazol pga reflux. Magkatarr osv som jag haft i några månader.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva mer.. Kommer inte på något jag är bara nere just nu, känner mig stressad och allt möjligt.

Jag går hos BUP och hon jag pratar med är ett bra stöd. Men dom vill aldrig hjälpa mig få ett lugn med att kolla upp sakerna, om jag ev. skulle ha någon diagnos eller dyl. Jag blir bara tokig på det här för att jag känt mig sönderstressad och som att jag nosat i den berömda väggen sedan 2009.

Vill bara ha lite stöttning antar jag.. Tankar? Vad ni tror. Vad borde jag göra? Hjälp :(

Anmäl
2012-11-15 13:41 #1 av: Roamer

Fortsätt gå hos BUP och ventilera, sök stöd i din pojkvän till viss del men belasta honom inte för mycket heller och börja prioritera vad som är viktigt och gör det först. Många blir panikslagna när det är för mycket och behöver bara hjälp att sortera ut saker och ting för att se vad som behöver mest fokus. Försök göra de små sakerna som ligger och gnager och inte tar så lång tid att bli kvitt så kanske arbetsbördan minskar. I övrigt, försök att fokusera på det positiva och det du har och se fram emot, även om det är struntsaker så får du mer energi och skala bort energibovarna i ditt liv.

Anmäl
2012-11-17 15:34 #2 av: Svion

Att stressen inte minskar för att du tar ledigt är egentligen väldigt logiskt. Du må ha som mål att slappna av i en vecka, men du är ju troligtvis fortfarande medveten om att prov och dylikt är kvar, efter veckan med än mindre tidsmarginal. Det kan i vissa fall bidra än mer till stressen, men det känner du nog bäst själv.

 

Angående problemet med mattetal och oregelbunden förmåga att förstå och dylikt är det vanligt att ångest och liknande kan ge upphov till koncentrationssvårigheter. Jag tycker du bör försöka försäkra dig om att du inte har några grundläggande kognitiva problem att förstå matten om du nu ändå lyckas ibland, och ibland inte. De gånger du lyckas är tecken nog på att du faktiskt kan förstå vad som står i böckerna, även om det blir förvirrande när koncentrationen varierar så kraftigt. Förväxla aldrig den med farhågor att du skulle vara korkad på något sätt.

 

För att säga ett par ord om ångest: Den gör att man glömmer bort de gångerna man faktiskt inte har den. Jag är diagnosticerad med GAD och kan mycket sällan erinra mig ha mått bra under väldigt lång tid, även om jag nästa dag blir motbevisad av mig själv, vilket tar långt tid att lära sig känna igen och acceptera. Likväl för en person som större del av sin tid mår bra, lägger denne troligtvis ingen större vikt på de gånger h*n mår dåligt vilket gör att detta lätt glöms bort.

Anmäl
2012-11-19 22:28 #3 av: pernillaa

Det här är ju knepigt för jag känner igen mig så enormt mycket i dig. Jag kan säga att jag gått igenom exakt det du gått igenom med vissa undantag och jag fick kämpa livet ur mig för att bli ställd i kö till en neuropsykiatrisk utredning för de bara fortsatte skylla allt på det jag varit med om. Jag kämpade nog i 3 år för att bli ställd i kö och stod sen 2 hela år i kö och 6 månader senare hade jag diagnoserna ADHD och bipolärt. Så fort jag fick min medicin började jag fungera.
MEN....det finns så mycket nyanser och detaljer i det här som är avgörande så det innebär inte automatiskt att du är i samma sitts som jag varit tidigare.
Men om det börjar på att ha gått rätt lång tid då du fortsätter och mår dåligt trots att du har det bra, så kan du ju börja lägga lite mer press på psykiatrin om någon sorts utredning.
Man ska ju inte hetsa upp sig i onödan ifall du nu inte har några problem liknande mina, men man ska absolut inte förbise problemen heller om det kvarstår.
Ge det lite tid och sortera i allt det här kaoset och se tiden an.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2012-12-29 02:14 #4 av: Ribessa

#1, #2 & #3 - Tack så hemskt mycket för era svar.

Jag har tagit upp kontakten med BUP igen och väntar på en kallelse. Jag vet att ifall jag börjar prata om allt möjligt så kommer de aldrig en utredning av något slag, utan då fortsätter de skylla på alla andra saker, leta djupare osv. Jag sa det själv i telefonen till dem att jag är benhård med att jag nu, inte bara vill ventilera, att jag faktiskt vill ha ett svar på det jag kom dit för från första början. Jag vill veta, då det här aldrig blivit helt bra, trots att jag anser att jag "mår bra" nu. Jag har inget negativt som trycker på, men ändå är jag sönderstressad, har ångest osv osv osv.

Anmäl
2013-01-02 15:13 #5 av: pernillaa

Bra bra! Stå på dig!

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2015-02-25 23:48 #6 av: Ribessa

Hej igen. Jag vill bara uppdatera att det har hunnit hända lite grejer sedan jag skrev senast. - dels, jag har endometrios och blev ganska sjuk efter detta inlägg, men jag har väl det "någorlunda under kontroll".

MEN. Jag har kämpat, och kämpat. och i veckan fick jag diagnosen ADD. 
Inte så konstigt då varför det har varit ett virrvarr med kaos inom mig och pga. allt detta då har ju då även framkallat panikångest hos mig, de är kvar men nu vet jag vad jag ska jobba på. 

Kram på er.

(lite läskigt att se tillbaka på det ni skrev och hur det blev, ih. Såhär många år efter!)

Anmäl
2015-03-16 07:59 #7 av: Svion

Jättekul att höra att du har lite mer koll på vad du kan fokusera på och att saker och ting faller på plats, mer eller mindre. 

Hur kändes det att få diagnosen? Var det en lättnad och måhända uppfriskande att se hur alla problem har blivit logiskt förankrade eller gav det kanske än mer panik inom dig?

PS. Ge aldrig upp. DS

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.