Annons:
Etikettberoende
Läst 2679 ggr
[postmortum91]
2013-09-03 20:24

Mitt problem:dricker inte

Jag varnar för att detta kommer bli relativt långt, men hoppas att ni orkar läsa ändå, för jag behöver skriva av mig.

Jag har växt upp med en alkoholiserad pappa, mamma och pappa skiljde sig och jag fick bo hos pappa. Min barndom gick ut på att ta hand om min pappa men även att ta vara på mig själv. Jag hade turen att ha en mamma att förlita sig på, men framförallt en barndomsvän och hennes mamma. Denna barndomsvän har jag känt sedan jag var 1 år, och vi har hållit ihop i vått och torrt. Hon har alltid varit viktigast i mitt liv, just för att hon har varit med mig under alla gånger pappa drack, hon såg det med egna ögon och hos henne sprang jag alltid när pappa drack. Hon om någon på hela denna jord borde förstå varför jag är som jag är och hur jag känner kring olika saker.

Min mamma var en väldigt varm person(hon är tyvärr död idag). Hon var väldigt fysisk, så jag fick många kramar som barn. Hon var känslosam och visade känslor, hon grät mycket eftersom hon alltid varit psykiskt ostabil. Men hon var även en person som man kunde prata med. Hon sa ofta att hon älskade mig. Sedan var hon så mycket mer än vad jag har tid att berätta här. Jag har iallafall tagit efter det av henne, jag är väldigt öppen av mig och det är tack vare min förmåga att prata om saker som jag klarat mig såppas bra som jag gjort. Jag har pratat om min pappas missbruk och vågat släppa in folk. Min pappa har istället gett mig bekräftelsen som ett barn behöver. Han har många gånger berättat hur stolt har varit över mig, så den biten har gjort att jag idag trots efter osäkerhet i mig själv har blomstrat och kommit fram till vem jag är och trivs i mig själv.

För övrigt reflekterar jag varje sekund av mitt liv på varför folk beter sig som de gör inklusive mig själv. Jag analyserar och reflekterar och kommer fram till nya saker varje dag om både mig själv och om andra. Detta leder till att jag är väldigt öppen även mot mig själv, och jag vågar erkänna mina svagheter, även de pinsamma för andra men för mig själv. Hela mitt liv är ett ständigt sökande efter att bli en bättre människa.

Min barndomsvän kommer från samma ekonomiska bakgrund som mig, sjukskrivna föräldrar. Men hennes mamma är istället väldigt stel, visar aldrig känslor och berättar aldrig om hon är stolt eller ej, vilket hon självklart är ändå. Hennes pappa har hon ingen kontakt med, han är ett svin som bröt kontakten med sin egen dotter när hon bara var barnet. Detta har såklart påverkat min barndomsvän på samma sätt som min uppväxt har påverkat mig. 

Hur som helst, nu har vi växt upp och jag märker att min barndomsvän är väldigt olik mig själv.

Jag läser idag till mellanstadielärare, och hon till gymnasielärare. Problemet är att hon får mig att känna som att jag kan slänga min utbildning i soporna. När vi är runt folk så har hon pratat ungefär såhär "postmortum (jag) läser bara 4 år och till mellanstadielärare medan jag läser ett år till och kommer få bättre utbildning. Samtidigt har hon påpekat att med hennes utbildning så kommer hon kunna jobba som mellanstadielärare. Hon berättar för mig om hur man lär sig bäst, fast jag liksom hon själv läser till just detta, att veta hur man ska lära sig. Men andra ord: Hon använder häskartekniker och minimerar mig och min utbildning. Det är inte första gången hon gör något sånt här, hon har flera gånger under våra liv varit taskig mot mig och andra. 

Som vanligt analyserar jag: Varför är hon sån här? 
Jag kom fram till att kanske behöver hon bekräftelse från omvärlden att hon är duktig, för samtidigt sitter hon och berättar varenda detalj i sitt liv på facebook. Så jag som är hennes barndomsvän känner att jag måste kanske ge henne bekräftelse, på att hon duger som hon är.

Jag tog ett snack med henne igår, och jag började samtalet med att jag är stolt över henne, hon är en bra person etc etc. För att sedan istället för att fokusera på hennes brister så ville jag höra om det finns någonting jag behöver jobba på som hon tycker (återkommer om detta). Sedan berättade jag hur jag kände när hon pratade ner om min utbildning. Men hon viftade bort det som jag hade gissat på. Det kom inte in.

När jag frågade henne om vad jag behöver träna på, då menade jag verkligen att hon skulle vara helt ärlig. Hon kanske skulle säga att jag är för hetlevrad, självisk, eller inte vet jag. Men det enda hon kom på att säga till mig är att jag dricker för lite alkohol.

Hon umgås med ett stort gäng folk, och dessa människor (enligt mig) verkar inte kunna umgås utan att dricka alkohol. VARJE gång jag är med dricker de alkohol och detta ska visst denna gruppen störa sig på (enligt henne) att jag inte dricker. Och att jag är tråkig och lillgammal som aldrig dricker mig full. Hon sa: Istället för att känna dig lullig och sluta dricka där så är det bättre om du fortsätter och vågar släppa loss. 

Jag är ingen nykterist, men med min pappa som alkoholist och även min biologiska mamma som alkoholist och även 1 död farbror som alkis och flera morssyskon som är alkisar så måste jag tänka på mina gener. För det andra så tycker jag coca cola är godare än alkohol. För det tredje så känner jag att jag vuxit ifrån detta med att supa sig full för att umgås trots att jag bara är 22. Så med allt hon kunde tänka sig säga om mig, så behöver jag bara jobba på: Att dricka alkohol.

Hon om någon i världen borde förstå mig, vilket hon inte gör. Jag är så besviken på henne, hur kan hon försöka tvinga i MIG att dricka när jag inte vill? Vad är hon för vän? Jag har seriöst ifrågasatt vår relation nu, vi är för olika. Det är ändå omöjligt att bryta, då hon är/varit viktigaste personen i mitt liv. 

OBS! Det är helt omöjligt att få med allting här, då skulle det blivit 3 ggr så långt.

Annons:
Anna4077
2013-09-03 23:34
#1

Väldigt långt och ärligt inlägg. Tyvärr är jag väldigt trött nu men vill ge dig svar på något. Det är inget fel på att du inte vill dricka mer. DU och ingen annan väljer hur mycket du ska dricka. Med din bakgrund är det inte heller konstigt att du inte känner för att "supa sig redlös". Vissa tycker det är kul, du gör det inte. Inget fel med det. Om hennes kompisar tycker du är tråkig? So what? Låt dom tycka det. Att din kompis gör ett är ju lite jobbigare. Normalt sett skulle jag rekommendera dig att prata med henne men tydligen hjälper inte det. Ni kanske börjar växa ifrån varandra? Det kanske är bättre om du letar efter vänner som accepterar dig och den du är? Du behöver ju inte bryta med henne men kanske minska intensiteten i ert umgänge. Själv dricker jag inte en droppe i vanliga fall. Äter tabletter som gör det jobbigt och helt enkelt inte värt det. Många har haft åsikter om detta. Det var till och med en tjej som hade mage att säga att jag var en dålig flickvän som lät min kille festa med sina kompisar ensam?! Jag tycker liksom inte det är roligt att sitta på samma fester helg efter helg speciellt nykter och höra på samma prat och samma gnäll om att jag borde dricka jag med. Så vi umgås med andra. Min sambo festar ibland oftast utan mig men det stör inte oss. Men oftast när vi umgås med andra gör vi andra saker. Äter mat och pratar. Några dricker vin/öl andra dricker läsk. Ingen spyr i slutet. Man är helt enkelt olika och ibland behöver man kanske göra saker separat och vissa saker ihop. Hoppas du förstår hur jag menar. Jag är väldigt trött nu :)

Anna och taxen Max

Maria
2013-09-04 13:20
#2

Det här med vänner är knepigt.

Bara för att hon har varit din allra bästa vän sedan barndomen så är det inte en självklarhet att det kommer att fortsätta.

Man är annorlunda som barn i regel. Man växer upp och utvecklas åt olika håll. Ibland samma men det är ju enbart tur i så fall.

Det är kanske dags att ni glider ifrån varandra. Om du drar dig undan så kanske hon kommer till insikt annars så är det nog tyvärr så att du får söka dig nya vänner.

Hon verkar både omogen och osäker.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[postmortum91]
2013-09-04 13:55
#3

#1 Tack så mycket för svaret. Ja, jag är förbannad på henne. Det värsta är att jag i stunden hon sa det bad om ursäkt för att jag är tråkig. Men jag blev väl för chockad för att ens tänka över vad exakt hon sa. Situationen har nog gett mig insikt i hur det står till, jag behöver finna mig andra vänner som fungerar som mig. 

#2 Tack för att du svarade :)
Det är som jag skriver ovan, jag inser att jag måste finna nya vänner, som fungerar mer som mig när det gäller alkoholbiten och som faktiskt kan föra ett vuxet samtal och ta till sig när någon blir sårad eller arg.

Det är inte första gången hon har varit taskig mot mig. Hon har alltid varit den taskiga av oss två. Medan jag har dyrkat henne så har hon istället hällt öl i håret på mig och kallat mig hora. Eller sagt upp vänskapen pga att en bad henne göra det av ingen direkt anledning. 

Vi båda har tyvärr mobbat, däremot gjorde jag det bara när jag var med henne. Nu som vuxen mår jag fruktansvärt dåligt över det här, och har lyckats kontakta personen i fråga och bett om ursäkt. Självklart hjälper nog inte ett förlåt så mycket, men det härligaste av allt var att hans mamma började hälsa på mig i affären, och hans ansikte lyste upp när han fick höra mitt erkännande. Jag har pratat med henne om detta, för hon har mobbat fler personer än just han, fast inte när jag varit med. Så jag har sagt till henne, att faktiskt be om ursäkt och erkänna för dem att du varit ett jävla as. Istället har hon viftat bort det och sagt "Äsch, det var ju så längesen". I detta fungerar vi väldigt olika, och för mig är det helt obegripligt att hon kan ha en sån syn på det hela. Jag har förstått att mitt hemska agerande som barn/tidig tonåring kan ha sätt spår i en persons liv som är väldigt svårt att bli av med. 

Snälla, hata mig inte nu för det jag berättat. Jag har kommit till insikt, och jag mår fortfarande dåligt över hur jag var som barn/tidig tonåring

Anna4077
2013-09-04 15:21
#4

#3 jag tycker det var jätte bra gjort av dig! Har själv blivit retad eller ja mobbad i högstadiet och jag trodde killarna hade växt ifrån det när jag träffade dom senare men istället för att be om ursäkt fortsatte dom där dom slutade. Självklart blev jag inte mobbad längre eftersom jag helt enkelt gick vidare, inga gemensamma kompisar eller något men iallafall. Jag tycker det var jätte bra gjort att du bad om ursäkt och gav han erkännande att du gjort fel.

Anna och taxen Max

skullcandy
2014-12-08 11:43
#5

Jag förstår hur du känner! Har också växt upp med föräldrar som missbrukat alkohol.. Min uppväxt har format mig till den jag är idag, den har även bidragit till varför jag har andra värderingar kring alkohol än vad de flesta i min umgängeskrets har.  Jag tackade alltid nej till fester i tonåren och ansågs därmed som "tråkig".  Idag kan jag dricka vin eller cider i sällskap med vänner men varje gång jag gör det får jag dåligt samvete. 

Det är tråkigt att behöva bli besviken på vänner/ familj som inte tar ens åsikter på allvar trots att de vet om hur man haft det. Tycker att det var okänsligt av din vän när hon tyckte att du kunde dricka mer.. Det är bara du som kan avgöra detta och inte upp till någon annan!

Ebolaa
2014-12-08 20:27
#6

#0 Såhär tolkar jag din barndomsvän…

Din barndomsvän är någon du växt upp med. Hon upplever säkerligen också er relation som en "syster-relation". Ni verkar vara tighta, och det är bra.

Det är dock synd att hon har såpass dålig självkänsla att hon använder självhävdelse för att verka bättre än dig - hon mår till och med bra av att se dig må dåligt inför andra.

Individer som blivit uppfostrade av föräldrar som inte förstår vad föräldraskap innebär, eller de individer som blivit försummade på (många)andra sätt kan gå med en djup känsla av att inte vara lika mycket värd som alla andra.

Orsaken till att hon gör såhär mot dig beror nog på att ni står varandra så pass nära som ni gör. Hon är kanske van vid att bli nedtryckt av sina nära. Det kan också vara en sorts form av avundsjuka, att du var den som hade det bättre av er två. Hon använder sig av självhävdelse och vänder då allting till hennes fördel eller "tävlar" om vem av er som är bäst. Allting hon gör är mycket bättre osv..

Du måste säga ifrån. Tolerera inte att bli behandlad sådär. Även om hon säkerligen har haft en svår uppväxt och mycket sämre utgångspunkt eller förutsättningar så är det inte ursäkt för att bete sig illa. Det är bara en förklaring..

Vem du umgås med är både betydelsefull för tid och själ.. Fråga henne vad hon vill åstadkomma med ett sånt beteende. Använd "Jag och du-budskap"= berätta först hur du känner när hon säger eller beter sig illa mot dig, sedan ber du henne sluta eller frågar varför hon gör så mot dig. Och framförallt framför andra. 

Ciiiiao ^^

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Annons:
Upp till toppen
Annons: