01. Akuta situationer

Vågar inte gå till arbetsförmedlingen.. Hjälp mig!

2014-08-04 17:54 #0 av: Caroline_B

Hej!

Under en längre tid har jag varit arbetslös. Tog studenten förra året och bor fortfarande hemma. Sista året, när jag fyllde 18 blev ett helvete pga mina föräldrar. Tillslut så blev jag tyvärr deprimerad och nu sitter jag i världens bråk, igen, med mamma och pappa.

Imorgon tvingar de mig att gå till arbetsförmedlingen, men jag vill inte, kan inte. Skulle egentligen dit idag men kom på en ursäkt. Har iallafall sedan lördags spytt ett flertal gånger av oro.

De vet inte om det här och inte heller om min depression. Jag söker jobb för full nu, sen förra veckan. Bör tilläggas att jag utelämnat ganska mycket då det inte känns helt relevant just nu, men vid eventuella frågor eller om något är oklart så svarar jag.

Vad ska jag göra? Tips eller råd skulle uppskattas så mycket!

Kram /

Anmäl
2014-08-04 18:03 #1 av: Sjöstjärna

Den oro och ångest du upplever nu inför att gå till Arbetsförmedlingen är 1000 gånger värre än att faktiskt gå dit. Det monster du ha byggt upp kring hur hemskt det kommer att bli existerar bara i ditt huvud och finns inte på riktigt. På Arbetsförmedlingen jobbar helt vanliga människor som är vana att träffa och prata med människor som inte har jobb, som har svårt att hitta eller behålla ett jobb, som mår dåligt över sin situation, som har knepiga hemförhållanden, som är nervösa och oroliga, ja i praktiken alla sorters människor. Så för din egen skull tycker jag verkligen att du ska gå dit och låta dig själv vinna den segern att ha vågat, för inget hemskt kommer att hända utan de finns där för att hjälpa dig. Det kommer inte att bli i närheten av så obehagligt som det har varit för dig att gå och oroa dig för att gå dit.

Anmäl
2014-08-04 18:28 #2 av: lillan-65

Hej carolin, ja är inte med i dena sidan men såg ditt inlegg på "nya inlegg". Du skriver inte VARFÖR du inte törs gå till arbetsförmedlingen så derför jissar jag bara nu. KANSJE är du som jag, ja är LIVREDD för flumiga frågor som får mej "helt stum" typ, "hur är det" är ju en superkonstig fråga men tyver veldigt vanlig.  Jag sjelv har pratat myket med min kurator om "sådana problem" (om det nu är DET som är dit problem. Hon sejer att få man såna "flumiga frågor" är det OKEJ o be dom stella om frågan så man får veta VAD dom vil ha svar på o tala om att man INTE FATAR VAD dom undrar. DET ska INTE vara att vara otrevlig. Så OM det är så, "på dom bara" o be dom stella frågor som man fatar. I övrigt är det ju med svårt med nytt jobb o nya meniskor men "ja lovar", man venjer sej, o när man vel har vant sej blir det ju okej. Men det som med är bra med o ha jobb är att då får man lön, semester, jobarkopisar, o rutin på sitt liv. Det enda ja ångra på mej sjelv är att ja inte har ett jobb som är sama tider jemt, då skule livet kennas enklare, så det är vel tipset ja vill je dej. Lycka till.

Anmäl
2014-08-04 18:34 #3 av: lillan-65

Jag glömde med seja att ja har inget emot arbetsförmedlingen för när ja blev utförsekrad från försekringskassan fick ja börja där (fast ja redan hade jobb). O den handledarn ja hade (linda) var såååååå jettesnell o ringe tillomed o önskade mej god jul o vile tala om VEM ja istellet skule prata med när hon var ledig OM det skule va nåt. Hon skule med sen va mammaledig men OM ja måste dit ijen så vil ja ha henne. Hon hade med en psukolog med sej en gång på en av treffarna (man treffas nårra gånger) men han sa inte myket så han blev lite onödig så det kan ibland säkert va fler en bara en person i rummet, kan ju kennas trygt o veta.

Anmäl
2014-08-04 18:59 #4 av: Caroline_B

#1 Jag tycker att du har rätt under du säger, men känslan av obekvämhet och rädslan tror jag kommer ta över imorgon när jag står utanför. Alltså, att jag åker ända dit men vid dörren vänder jag på klacken. CVet suger, mina betyg suger pga sista året och allt känns bara så fel.

Anmäl
2014-08-04 19:00 #5 av: Caroline_B

#2 #3 Bland annat. Men att bara prata med dem. Att känna mig granskad och kritiserad och bara över att vara i en, för mig, utsatt situation.

Anmäl
2014-08-04 19:25 #6 av: Sjöstjärna

Du kan inte ändra på det du gjort tidigare eller på den du är, det enda du kan göra är att göra ditt bästa just nu och våga stå för den du är och det du gjort. Du behöver inte ursäkta dig eller förklara utan du behöver bara berätta hur det är och sedan är det deras jobb att försöka hjälpa dig utifrån de förutsättningar du har just nu. Det är inte deras uppgift (eller din egen!) att döma dig utifrån vad du lyckats med eller misslyckats med tidigare utan att göra det bästa utifrån var du befinner dig just nu. Att gömma dig och förvänta dig det värsta hjälper dig inte och i värsta fall kan det bli ett mönster som du tvingas leva med resten av livet. Gör dig själv en stor tjänst och se till att du tar dig till Af imorgon, att du går in och träffar din handläggare och vågar ta mötet. Ha inga förväntningar och ställ inga krav på dig själv mer än att du ska gå dit och överlämna sedan resten av ansvaret till handläggaren. Du behöver bara sitta på stolen och vara där, resten är ren bonus.

Anmäl
2014-08-04 20:57 #7 av: Allt oviktigt

Ta med dig en kompis om det känns så otäckt.

Det är vanliga människor som jobbar på arbetsförmedlingen, de finns där för att hjälpa dig.

Anmäl
2014-08-05 09:59 #8 av: gulochi

Hej Carolin

Det är inte så lätt att klara av att göra saker som andra tycker är en baggis ibland. Ibland kan man behöva hjälp och om du har en depression så kan du behöva någon att prata med och ibland så kanske man tillfälligt får ta hjälp av medicin för att komma ur den onda cirkeln. Berätta för dina föräldrar hur du mår eller gå till vårdcentralen och be om hjälp. De kommer troligtvis skicka en remiss till BUP och där kan du få hjälp. Alla kan  hamna i situationer som man behöver hjälp med.

Lycka till!

Kram 

Anmäl
2014-08-05 13:00 #9 av: Caroline_B

Det funkar bara inte

Anmäl
2014-08-05 13:55 #10 av: Sjöstjärna

Hur långt kom du?

Anmäl
2014-08-05 14:06 #11 av: lillan-65

Om du skule kenna dej orolig för alla papper man ska fylla i kan ja seja att ja fick hjelp med det av min handleggare. Hon skrev allt o ja behövde bara skriva under mit namn.  Ja vet inte om ja kansje bara hade tur med en bra handleggare men hon var i alle fall jettesnell.  Det är ju endå bra arbetsförmedlingen fins så folk kan få jobb. 

Anmäl
2014-08-05 15:30 #12 av: Caroline_B

Till dörren. Sen vände jag och åkte hem

Anmäl
2014-08-05 15:54 #13 av: lillan-65

Har ja misat nåt??? Eller har du ens skrivit VARFÖR du inte törs???  Dåliga betyg är det många som har (ja har det men fick lemna in dom med till arbetsförmedlignien men det var ingen som blev arj eller sur på mina betyg, de (psykologen o handledarn) sa INGET om det. HELT OFARLIT

Anmäl
2014-08-05 15:55 #14 av: Sjöstjärna

Arbetsförmedlingens dörr? Så du var ända framme men gick inte in? Vad synd. Du kanske ska fundera på att ta upp dina problem med en läkare så du kan få hjälp innan det går helt över styr?

Anmäl
2014-08-05 16:08 #15 av: lillan-65

Okej, men där ja jick var det en vanlig dörr som öppnades o stengdes med en avlång metalbit.  (typ sån som på vårdcentral. Har alldrig tenkt att nån kan va orolig för en dörr. Men så klart är vi alla olika o ja sjelv är redd för NYTT (o lite problem med oplanerat even om det är nåt kul) (vad det en är). För ett bra tag sen hade ja en NY läkare o kende mej orolig jemt men nu är hon inte NY lengre o ja kener att ja verkligen ÄR tacksam för hene o jillar henne jettemyket o är i efterhand glad det blev NYTT. Så, prova, allt nytt är INTE fel, kan med bli bettre.

Anmäl
2014-08-05 16:45 #16 av: Caroline_B

Ja, att vända mig till min husläkare är en idé. Tack. Men det kan ta så lång tid? Depressionen är en sak för sig, men jag vet inte ifall detta med ams beror på press/tvång av mina föräldrar. Vågar inte ens lämna mitt rum nu när mamma kommit hem för jag vet inte vad jag ska säga, och hon lär troligtvis skrika och säga massa nedvärderande saker.

Anmäl
2014-08-05 16:46 #17 av: Caroline_B

Ursäkta lillan-65, jag menar inte att vara oförskämd, men jag begriper mig inte alls på dina kommentarer. Tror att du missförstår mig också, det är inte dörren jag är rädd eller orolig för.

Anmäl
2014-08-05 16:55 #18 av: Sjöstjärna

Oavsett vad ursprunget är för dina rädslor, din ångest och din depression så behöver du hjälp med det, både att hantera det i din vardag och att ta dig ur det. Du behöver inte veta alls vad som är vad eller vad det handlar om för att vända dig till vården och få hjälp, du behöver bara veta att du mår dåligt och att du inte klarar av din vardag så som läget är nu. Hur lång tid det tar är olika på olika ställen men säg att det är akut och att du inte orkar ha det så här längre när du bokar tid så är chansen större att du får komma till snabbare.

Anmäl
2014-08-05 17:10 #19 av: Caroline_B

Okej. Får väll ringa dit om några dagar.

Anmäl
2014-08-05 17:18 #20 av: Sjöstjärna

Varför skjuta upp det? Ring genast så slipper du ha det att gå och tänka på och oroa dig för. Gör du något meddetsamma så hinner du inte måla upp det som något stort och farligt utan då är det hela över långt innan du hunnit få panik. Glad

Anmäl
2014-08-05 17:32 #21 av: grimling

Kan bara beklaga att inte dina föräldrar ser att du mår dåligt. Har du ingen annan vuxen i din närhet som du kan vända dig till? Det är svårt att stå på sig när man mår dåligt och då är det skönt att ha någon som ställer upp för en och följer med dig till vårdcentralen.

Jag håller med vad #8 och #18 och #20 skrivit.

Ring och boka tid.

Kram

Anmäl
2014-08-05 18:28 #22 av: Caroline_B

Jag gör det på en gång imorgon när jag går upp. Tack för att du är kvar och hjälper mig, Sjöstjärna. Jättesnällt!

Anmäl
2014-08-05 18:29 #23 av: annslycka

Hej Caroline! Jag brukar hålla till på keramiksidan men såg ditt inlägg.

Jag jobbar på en arbetsförmedling i Skåne. Vill bara säga till dig att arbetsförmedlingen finns för dig, om du vill.  Vi möter många ungdomar som inte mår så bra.  Det är inte lätt att greppa tag i livet efter skolan.

Du har fått fina råd av #Sjöstjärna.  

Prata med husläkaren och få den hjälp du behöver. 

Ta med en kompis till arbetsförmedlingen första gången. Det gör många ungdomar. Ibland kommer ni i hela gäng. Det går hur bra som helst. Arbetsförmedlingen jobbar under sekretess och har tystnadsplikt. Så berätta för arbetsförmedlaren hur du mår. Du börjar från början med det du har och så bygger vi från det. Arbetsförmedlingen kan bli det luft hål du saknar just nu. 

Hitta lite mod igen och börja med husläkaren. 

Anmäl
2014-08-05 18:30 #24 av: lillan-65

Helt okej, men det är RÅD ja jer dej o inte komentarer. O det var sjösjerna som skrev att du var räd för arbetsförmedlingens dörr. Huvudsaken är vel att det ordna sej för dej endå tyker ja (för det hoppas ja så klart). O nu har du verkligen fått många bra RÅD o ja hopas du är glad för det för det får inte alla på sina inlegg (ja tilexempel). Lycka till i alle fal.

Anmäl
2014-08-05 18:30 #25 av: Caroline_B

Nej grimling, jag har tyvärr inte det. Jag får inte prata med pappas sida av släkten av mamma, förutom en person men henne kan jag inte lita på med mina känslor tyvärr.

Anmäl
2014-08-05 19:09 #26 av: Sjöstjärna

Tack för din uppskattning Caroline. Hjärta Finns det annars någon på din pappas sida av släkten som du har förtroende för? Om det finns det kanske du skulle kunna ta hjälp av den personen utan att berätta för din mamma och utan att hon får reda på det? Det är oftast klokt att lyda sina föräldrar men ibland är även föräldrar ute och cyklar och gör inte det som är i barnens bästa intresse så då kan man behöva agera efter sitt eget förstånd för att saker och ting ska bli bra i slutänden. Annars har du kanske någon kompis som har föräldrar som du känner förtroende för och som du kan ta hjälp av? Var inte rädd för att be om hjälp, det viktigaste är att du gör något åt din situation så du kan börja må bättre igen.

Anmäl
2014-08-05 20:37 #27 av: Caroline_B

Jag får inte prata med pappas sida av släkten av mamma. Ibland så tänker jag på att göra det ändå, hon lär ju inte få reda på det men då får jag bara dåligt samvete. Mamma är ganska manipulativ av sig, skulle jag säga.

Anmäl
2014-08-05 20:39 #28 av: Sjöstjärna

I just det fallet behöver du kanske inte göra precis som din mamma vill eftersom det inte är för ditt bästa. Du kanske behöver se till ditt eget välmående mer än till din mammas behov av att kontrollera dig.

Anmäl
2014-08-05 21:32 #29 av: Caroline_B

Hon är dock väldigt duktig på att se när jag ljuger. Hon har sagt att om jag pratar med dem igen så är jag död för henne. Det gäller just mina fastrar, pappa har en kusin som vi har god kontakt med och som är nog en av världens bästa människor men som jag sa innan så tror jag inte att jag kan lita på henne med mina känslor.

Anmäl
2014-08-06 00:07 #30 av: grimling

Caroline_B Jag blir väldigt upprörd/ledsen för din skull när jag läser om hur din mamma och pappa beter sig mot dig. De kanske har stora problem med sig själva men det är ingen ursäkt för att bete sig så. Jag är själv tonårsmamma och vet att ni har det tufft, oro för framtiden så kallade normala "tonårsproblem" osv. Det i sig är inget konstigt så känner nog de flesta. Men när det blir ett problem i vardagen tex. att du inte kommer längre än till dörren på arbetsförmedlingen utan du mår dåligt och går hem för att du inte klarade av att gå in, då är det ett problem. Jag anklagar inte dig att du gör något fel för ibland kan det bli extra jobbigt och så blir du arg ledsen besviken för att du inte fixade det. Du blir orolig/rädd för hur din mamma ska reagera.

Jag undrar om du har problem att prata i grupp eller vill du helst inte synas? Gillar du att handla där det är mycket folk eller mår du dåligt då?

Hade du varit någon av mina barns kompisar så skulle jag ställt upp på dig direkt. Men ring imorgon och beställ en tid till vårdcentralen, de i sin tur kommer remittera dig till BUP som är experter på att hjälpa dig med både samtal och kanske lite stämningshöjande medicin som tex. Ritalin. Har du ingen som kan följa med dig så boka tid själv så kommer de att ta hand om dig.

Min sons kompis mådde inte bra och jag kramade om honom och frågade vad jag kunde göra för honom så att han skulle må bättre. Han frågade om jag kunde följa med honom hem till hans föräldrar och pratade med dem. Självklart gjorde jag de och föräldrarna hade trott att han hade tonårsfasoner men de blev ledsna när de förstod att han mådde riktigt dåligt, deprimerad och hade svårt att gå och klippa sig osv, Han fick remis till BUP Juli och har gått där och prata och även fått Ritalin som är stämningshöjande som han ska äta 6 månader till 1 år. Jag kan säga efter han började äta Ritalin mot sin ånges/deprision för 4 veckor sedan och han är sig själv igen, glad är ute med kompisar, bokar själv tid till frissan. Varje gång han kommer hem till oss så kramar han om mig och tackar mig för att jag fick hans föräldrar att förstå. 

Förlåt att det blev ett så långt brev och framför allt ska du komma ihåg att alla är värda att få må bra och du behöver lite hjälp nu och kommer om några veckor vara glad att du tog det första steget och bokade en läkartid på vårdcentralen som sedan remitterar dig till BUP. Jag önskar dig allt gott. Kram

Anmäl
2014-08-11 20:48 #31 av: Caroline_B

Vill bara tacka er alla för all hjälp och råd ni gett. Min husläkare är tyvärr på semester och kommer hem om ca 2 veckor, då provar jag att ringa igen. Var även och skrev in mig på ams imorse och ska tillbaka imorgon för att få en handläggare att prata med och att ha. Kön var väldigt lång idag. Men ni hade iallafall rätt, det var inte alls så jobbigt som jag trodde. Visst är jag fortfarande nervös för imorgon men det börjar släppa nu.

Så med hjälp av dem och även på egen hand hoppas jag hittar ett jobb inom de närmsta veckorna.

Dock är situationen hemma likadan tyvärr, och jag är rädd för att den aldrig kommer att förbättras. Visst ska man tänka positivt men jag har alltid haft höga förväntningar på saker och när det inte blir som jag tänkt, är det inte alls kul.
Jag är härmed även förbjuden att tala med min faster och hon har ringt som en tok de senaste dagarna och jag vet inte vad jag ska göra åt saken.

Men nu blir det OT, tack iallafall. Så hemskt mycket tack!

Anmäl
2014-08-11 22:39 #32 av: Sjöstjärna

Men vilka framsteg!!! Kramas Jättemycket grattis till dig för att du orkade och vågade ta tag i situationen och utsätta dig för det du tyckte var jobbigt, jättebra jobbat! Tummen upp Rom byggdes inte på en dag brukar man säga och du kan inte räkna med att obehaget försvinner på en gång men du har tagit ett första viktigt steg och det ska du verkligen berömma dig själv för. Glad

När det gäller dina föräldrar kan jag bara beklaga att det är som det är. När du nu snart förhoppningvis hittar ett jobb så kanske kan du får möjlighet att skaffa en egen lägenhet inom en inte alltför avlägsen framtid och när du väl flyttat hemifrån och försörjer dig själv så är det också du själv som bestämmer över ditt liv och vilka personer du vill ha i det.

Lycka till med allt och klappa dig själv på axeln från mig för att du varit stark och modig. Glad

Anmäl
2014-08-12 20:52 #33 av: Allt oviktigt

#31 Bra jobbat!

Anmäl
2014-08-12 22:38 #34 av: grimling

#31 Härligt att höra. Hoppas att du kan få hjälp med att hitta ett arbete. Hoppas att det löser sig i familjen också.

Kram

Anmäl
2014-09-02 09:19 #35 av: grimling

Hur har du det Caroline_B ?

Anmäl
2014-10-12 15:05 #36 av: Caroline_B

#35 Jag börjar jobba på en förskola denna vecka, deltid. Mellan 4-5 timmar varje dag men jag söker ändå andra jobb så att jag gör något resterande timmar. Komvux kom jag in på, 3 av fyra ämnen så det ska nog också gå bra. Annars är väll jag som person, inte på topp. Utåt sett med familjen är allting perfekt men jag spenderat mesta tiden av livet i mitt rum, gråter om nätterna och om dagarna tänker jag mycket.

Nu med rutiner så kanske förbättras allt, men det gjorde det inte förra året när jag jobba. Har iallafall bett om att få träffa en psykolog via komvux, om det är så att jag verkligen behöver det någon gång.

Hur är det själv?:)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.