Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 9551 ggr
Low
2014-08-11 18:01

Verklighetsflykt

När jag kom över ordet "verklighetsflykt", insåg jag att det är precis vad hela mitt liv är. En flykt från verkligheten, ansvar, vuxenliv och allt vad jag måste bli. Mina vänner köper hus och skaffar barn. Mina syskon stadgar sig och har fina utbildningar. Jag läser om ungdomar på fjorton år som har ett aktivt sexliv med sina pojkvänner.

Själv är jag 25 år. Jag är ingen. Jag har aldrig haft pojkvän och ett finger räcker för att räkna hur många jag har haft sex med (och det var i en bil under en grav fylla i slutet av mina tonår). Jag har ingen utbildning och jag har inga intressen kvar.

Just nu är jag till och med mindre än "ingen", eftersom jag går utan arbete, inte träffar vänner och inte vill gå ut. Jag flyr verkligheten med mat och får ångest däremellan över att jag på det sättet bara förvärrar min största källa till ångest - vikten. Jag har alltid mått dåligt över mitt utseende och  min vikt, men lyckades få en riktigt fin kropp till förra sommaren.

I samma veva slutade jag jobba (antagligen för att det gick för bra på jobbet). Sedan dess har jag nu lagt på mig 20-25 kilo i ren verklighetsflykt. Och viktuppgången beror antagligen på att jag inte klarade av att hantera en "nästan tillräckligt bra kropp". Det blev för svårt att tackla positiva blickar, och dessutom svårt att behålla den kroppen, eftersom mitt beteende till mat varit destruktivt sedan tonåren. Det blev så stressigt. Då var det enklare att ge upp allt.

Jag gör alltid så. Så fort jag äntligen är på väg att "bli någon", så vänder jag på vägen. Så fort jag har ett "normalt" liv och arbetar och träffar vänner, känns det som en tillfällig resa till nästa hållplats till där jag hör hemma - där jag återigen inte är någonting alls.

Som barn utstrålade jag självsäkerhet och tuffhet. Och genom hela mitt liv har jag varit en som bidragit till skratt. "Bli skådespelare! Komiker! Starta din egna humorblogg!"

Men jag skriker inuti. Mina vänner vet att jag mår dåligt, för att de märker det när jag drar mig undan, men de ser det inte. När jag mår som sämst håller jag mig borta, och då kan det gå ett par månader innan vi ses.

Jag hatar mig själv. Jag bara gör det, och jag vet inte varför. Jag kan inte finna ro i mitt liv. Mitt utseende har alltid satt käppar i hjulet. Jag börjar dock inse mer och mer att jag inte är så hemskt ful som jag förr kunde tro, även om jag aldrig blir någon s.k. babe. Och det gör mig faktiskt detsamma. Men vikten däremot är ett ständigt problem, och i nuläget är den inte alls bra. (Jag använder vanligen inte BMI eftersom det inte räknar på muskler. Men för att ni ska förstå att det inte bara är hjärnspöken, så kan jag tala om att jag just nu ligger på 32,8 = fetma. För ett år sedan låg jag på 23,4.)

Jag kan sitta i timmar och se tillbaka på gamla bilder, och inse hur jag steg för steg slarvade bort glädjeämnen. Tårarna rinner:
Hur få gånger jag deltog i roliga saker i gymnasiet, för att inte tala om studenten som jag knappt deltog i p.g.a. ångest över mitt utseende.
Hur lite killar jag träffat, p.g.a. mitt utseende, och p.g.a. att jag inte har minsta sexlust eller drift.
Alla festivaler jag sagt nej till, p.g.a. mitt utseende.
Alla underbara sommarkvällar när folk åker iväg, och jag sitter ensam kvar med min ångest.

Och det som skaver mest i min själ är att jag just nu kastar bort ett liv som verkligen kan vara perfekt, för att jag inte vågar gå ut. För att jag är för stor. Och jag flyr den sanningen och tröstar mig med mat.

I över tio år har jag hämmats på det här sättet, men det blir hela tiden värre. Och det har pågått under åldern 14-25 år, när livet ska vara som mest spännande! Nästa år kanske är helt förändrat. Någon kanske gått bort, kanske t.ex. någon av mina föräldrar. Jag har så stark ångest över döden, och vet hur livet kan vända. Om min mamma eller pappa är borta nästa sommar, fick jag aldrig uppleva hur det var att bada med dem. Hur det var att åka på en weekend till en stad, som de så ofta vill. Eller hur det är att åka på en resa, som de så ofta frågat om jag vill. Jag kommer bara minnas deras bekymrade blick när jag säger "nej".

Under tonårs- och vuxentiden, har jag inte upplevt hur det är att bada med mina syskon. Jag har inte upplevt hur det är att följa med på möhipporna och bubbla. Jag har inte upplevt ett one-night-stand eller en sommarflirt. Och i det liv jag lever nu så kommer det förbli så.

I sommar bor jag mest hos föräldrarna, men de är mestadels bortresta, så jag är ensam. Jag håller mig inomhus i ett stort hus. Ibland tar jag bara bilen och kör. Rakt ut i skogen. Sätter mig vid en sjö med molande ångest. Gråter hela vägen dit. Gråter hela vägen hem.

Jag tar mig inte ur.

Jag ska få hjälp till hösten, jag har fått en psykoterapeut. Men jag vet inte hur jag ska klara att gå dit och "få hjälp" när jag ser ut som jag gör. Hur ska jag ta mig utanför dörren? Faktum är att jag inte ens äger kläder som passar min nya kropp. Och jag kan inte ta mig ut och handla nya heller.

Det känns som att jag har förlorat hela mitt liv. Och jag fortsätter bara fly, fly, fly och förlora.

Hjälp mig. Snälla, säg bara något. Vad som helst.

Annons:
MissFlisan
2014-08-16 13:03
#1

Hej!

Jag läser din historia och bli ledsen och jag vet inte om jag är rätt person att skriva till dig eftersom jag har varit på behandlingshem i två år, har fått hjälp och fått verktygen som behövs. Förut hade jag inte heller verktygen och utåt sett så hade jag allt, vänner, familj, jobb m.m. men jag mådde ändå fruktansvärt. Folk sa till mig "men skärp dig du har ju allt, du har inget att må dåligt över" det hjälpte mig en stund och jag tog mig i kragen, men det hjälpte inte i längden. För även om jag hade "allt" så hade jag inte mig själv och kunde därför inte må bra.

Så jag tänker inte säga "skärp dig, det är bara att gå ut, börja promenera, ät bra och ta kontakt med dina vänner, det är ju bara att göra!" För jag förstår att det inte är så när självföraktet är så stort.

Så jag tycker det är jättebra att du ska få hjälp till hösten. Men även om jag inte tänker säga åt dig att skärpa dig, börja promenera, äta bra och börja ta kontakt med dina vänner. Så måste jag säga att om det är något jag har lärt mig är det att terapi är bra det kan göra stor skillnad och man kan få verktyg man behöver, MEN det är ändå du själv som måste börja göra ditt jobb, det kommer ingen annan att göra åt dig (tro mig, jag har försökt få andra att göra det åt mig men det fungerar tyvärr inte så) Så mitt tips till dig är att börja öva nu i sommar på att gå emot känslan, börja ta dig ut, kanske kan du gå och handla kläder med dina föräldrar? Ta små steg i taget så att du till hösten är redo att börja terapi och kan ta chansen till hjälp som du fått.

Mejla mig gärna om du undrar något!

Kram!

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

Upp till toppen
Annons: