04. Personliga berättelser

Min historia.

2014-08-17 06:16 #0 av: AnonymBert

I sexårs och ettan var allt normalt, fick rätt mycket stryk hemma av min bror. Men skolan var lugn. Jag var normal och hade kompisar. Sen bytte jag skola PGA mitt syskon och dom första som pratade med mig var "Busungarna" dom två som sprang runt och bråkade med alla. Så dom hängde jag med, jag vågade aldrig göra hälften av vad dom gjorde, men jag fick ändå skiten för det. Kommer ihåg i tvåan när jag och en av dom här två stod nere i en damm och lekte i vattnet så kom en stor 6a som mobbade mig. Han tog tag i mitt hår och tryckte mitt huvud under vattnet, jag som var så liten trillade framlänges direkt och hela jag var dyngsur. Han höll mig under vattnet tills jag nästan svimma. Det ända jag gjorde mot honom var att dra ner ena skon i vattnet. I ett försök att få luft. Jäveln fick inte ens skäll.

Det på gick såhär tills 4an, då båda ugnarna flyttade. Och jag fick byta klass till en parallellklass. I den klassen kände jag ingen, och hade inga kompisar. Alla hatade mig och första halvåret var jag själv. Jag blev ordentligt mobbad, inte av en eller två personer, utan ett tiotal. Men för många av dom här räckte inte att säga skit taskiga saker, utan dom slog mig, sparka mig, spotta på mig..

Sen träffade jag en tjej, som jag blev jätte bra kompis med. Vi var kompisar en kort stund innan vi började bråka rätt ofta, och en gång när jag redan hade gått igenom en massa skit så börjar hon bråka med mig. Kommer inte ihåg vad det var över, men det var något dumt. Sen blev det rätt rejält och slutade i att jag puttade henne. Efter det förbjöd hennes föräldrar mig från att träffa eller ringa henne någonsin igen. Nu var jag helt ensam, inga kompisar och hela skolan hatar mig. Hon förlät mig, men ända gångerna hon "hade tid för mig" efter skolan var när jag hade pengar och skulle till affären och handla fika. Sen drog hon efter det. Förstod inte det då, men jag blev jätte utnyttjad. Kommer ihåg när hon fyllde år och gick runt på skolgården och dela ut inbjudningskort till alla tjejerna i klassen förutom mig. Den dagen gick jag hem tidigt från skolan och la mig och grina i min säng.

Det var då min depression började. Jag mådde jätte dåligt av att vara själv, och igen i skolan visste vad som pågick hemma. Och dom hemma visste inte vad som pågick i skolan.

Hemma så var det inget annat en bråk. Min store bror skolkade varje dag och satt hemma. Mina föräldrar försökte verkligen hjälpa honom, men han brydde sig inte. Hela dagen framför xboxen. Den var trådlös, så mina föräldrar försökte stänga av Wifi-t varje kväll, men det slutade alltid i samma visa, han stod och stor gormade i flera timmar tills dom satte på det igen, dom slogs och han slog min pappa medvetslös flera gånger. Jag som inte var så gammal då, låg och skakade i min säng för att jag var rädd att han skulle göra illa mig, eller ha ihjäl mina föräldrar. Varje kväll i flera månader, samma visa. Ni kanske förstår att jag var rätt osynlig för mina föräldrar P.G.A min bror vid det laget. Och det fortsatte såhär tills 6an.

I 5an så sa jag nog är nog. Varje gång någon klev fram för att slå mig, eller säga något taskigt, så gav jag dom ordentligt med styrk. Hamnade i minst 10 bråk per dag. Fick skäll av mina föräldrar när jag kom hem för att jag var en så jobbig. Fick skit för att jag fick hemringning hela tiden. Som tur har så lättade min bror upp, visst han bråkade fortfarande ordentligt, men vi kunde prata. Om skolan, om skit som hände mig. När slutet av terminen började närma sig, så kom SOS och polisen. Dom kolla min bror medans han spelade, och SOS sa "Neh, han mår inte bra. Han måste följa med" Dom gav honom en chans att följa med, men han tvär vägrade. Då släpade polisen ut honom, han slogs som en galning och lyckades klämma en av polisernas hand i dörren. Han hamnade på psyk akuten under natten och sen blev han akutplacerad på ett behandlingshem. Dom tog min ända kompis ifrån mig, den ända jag kunde prata med. Visst, han var inte mycket till bror. Men han var ändå där, ibland. Min bror hamnade hela tiden i bråk och efter ha försvunnit så tog han fortfarande all uppmärksamhet av mina föräldrar. Så där satt jag, helt jävla själv. Jag började skolka dagligen, må sämre och sämre och hamna i trubbel. Jag försökte ta livet av mig, försökte hänga mig själv. Men linan gick sönder, precis innan jag kvävdes. Kommer ihåg hur smärtsamt det var, men jag kunde äntligen pusta ut och inte oroa mig över nästa dag.

Efter femman bytte jag skola, fick några få kompisar. Men även där blev jag både mentalt och fysiskt mobbad, för mitt utseende och klädstil. 6an hade jag runt 20% frånvaro sen började dom slå mig hårdare och jag började skolka mer och mer. Sjuan hade jag runt 50% frånvaro och åttan hade jag 90% frånvaro.  

I sjuan isolerade jag mig själv rätt mycket, slutade gå till aktiviteter, slutade prata med många. Hade en kompis kvar. Hon har stannat vid min sida igenom allt<3

Här kommer det jobbiga. Min bror hade kommit hem över en helg, och en av kvällarna började han bråka med mina föräldrar. Jag var så trött på allt så jag gick ut.. Klockan var runt 12. Och jag gick ner för en mörk väg, med skog som omgivning. Kommer ihåg hur jag helt plötsligt hörde något bakom mig. Jag vände mig om snabbt, och två meter bakom mig kom en man gående. Det gick väldigt snabbt och sen låg jag i diket med honom över mig. Jag skrek och slogs. Men han släppte inte. Jag kommer ihåg paniken i mina skrik, och tårarna som rann. När han försökte knäppa upp sitt bälte så sparkade jag honom mellan benen. Sen rev jag honom i ansiktet. Ordentligt, jag hade hud under mina naglar och det rann blod från hans ansikte. Jag sparkade honom igen och kom till slut loss. Sen kommer jag bara ihåg hur jag sprang, det snabbaste jag kunde. Jag kollade inte tillbaka, jag vet inte om han följde efter mig. Det här är något jag aldrig kommer glömma, eller komma över helt. Jag har aldrig berättat det för någon annan en här på Ifokus. 

I slutet av sjuan flyttade min bror hem. Och hade mer och mer märkte jag att han var skitfull. Han drack hela tiden, drog iväg med kompisar och gjorde SKITDUMMA saker. Han blev snart alkoholist, och kunde inte sluta dricka. Eftersom han höll det här hemligt från mina föräldrar (Underårig) så visste dom inte om att det var så seriöst, dom hade kommit på honom några få gånger. Utan den som fick ta hand om honom när han nästan dog av alkoholförgiftning var jag. Eller när han låg medvetslös vid toaletten. 

Under åren så hamnade min bror rätt mycket i trubbel, blev hämtad av polisen, och lämnad på psyk akuten eller hos oss.

I januari så försökte min bror ta livet av sig. Då jag redan mådde så pass dåligt, allt jag tänkte på var självmord. Morgon till kväll. Jag sov mest hela tiden och lämnade bara sängen när jag behövde gå på toa. Så då hamnade jag också på ett behandlingshem. Där spenderade jag första halvåret av det här året. Fick se rätt mycket, kommer ihåg en tjej, som kletade blod över hela väggarna i badrummet och droppade det över hela golvet. Ärrade mig rätt mycket. Dagen efter så rymde hon och tände eld på skogen bredvid huset. Tur var hade jag åkt hem över helgen. Efter det åkte hon till psyk. Men jag mådde fortfarande piss. Sov skit dåligt och hade inte ens längre en vanligt konversation med någon längre. Satt hela dagarna framför datorn och sedan gick jag och lade mig. Sen nu i början av sommarlovet skulle jag få åka hem, för alltid. Men dom tyckte inte jag var "redo" utan ville att jag stannade i ett halvår till. Så jag blev skit deppig, sen en dag. Bråkade jag med min bästis, gjorde slut med min pojkvän (Vi hade varit tillsammans i ett år) Och jag fick inte åka hem över helgen för att jag inte gått i skolan. Då sa jag nog är nog! Och drog, hade dragit några gånger innan, men hade då åkt hem direkt. Den här gången ville jag inte sitta och åka buss och tåg i 5 timmar för att sedan bli hämtad av polisen. Så jag tog och promenerade iväg. Gick runt en mil innan jag kom till en sjö. Där satt jag och kastade sten i vattnet tills min mamma ringde (Då dom hade ringt henne och frågat om jag var påväg hem) Pratade med henne ett tag, men sedan lade hon på för att ringa hemmet då dom trodde jag skulle gå och ta livet av mig. Visst, jag funderade på det vid det ögonblicket. Men dom var så respektlösa att ringa polisen direkt. Dom ringde inte ens till mig för att se vart jag skulle eller om jag tänkte komma tillbaka. (Det här hemmet brukade vänta ett några timmar innan dom ringde till polisen när tjejer drog)

Efter ett tag ringer polisen till mig, och dom försöker prata med mig. Jag var rätt förbannad, förvirrad och mådde jätte dåligt då, så jag var väldigt motvillig.

Några timmar gick, och dom ringde om och om igen. Men tillslut spårade deras hundar upp mig. (För er som inte vet har jag en fobi för poliser, får panik i deras närhet.) Så då kommer en polis med sin polishund springande. Jag hade stoppat en massa stenar i min fika, vet inte om det var för självförsvar eller att jag tänkte hoppa i vattnet. Men men. Så fort jag såg polisen började jag springa, så där sprang jag, livrädd och stenar som trillade ur mina fickor. Polisen och hans hund efter, jag sprang in på en stig, med skog som omgivning. Och tänkte att jag skulle springa runt knuten och sen upp i skogen så att jag tappade dom. Men då sprang jag rakt in i en annan polis. Han försökte prata med mig men jag vände mig om och sprang. Vid det här laget visste jag att jag inte hade någon chans, och tårarna började rinna i panik. Polisen utan hund sprang efter, och greppade tag i mig, var i skogen då så vi båda trillade över en sten och jag ställde mig upp direkt och sprang ut på en gräsplan. Då kom en polisbil körande och sen var det två polismän som sprang efter mig. Tillslut fick dom tag i mig, och båda två var tvungna att ta i för att inte tappa mig igen. Men jag var i full panik och ville därifrån. Polisbilen stannade och en till man klev ut och kom och hjälpte dom. Jag blev puttat mot polisbilden och dom satte handklovar på mig. Sökte igenom mig, och hittade bara massa stenar och min mobil. Sen körde dom in mig i bilen, och satte fast bältet. Dom försökte prata med mig, men jag var så livrädd att jag inte vågade säga så mycket. Sen så körde dom mig i en två timmar lång bilresa till psyk akuten. Fick bara vara där i några timmar som tur var. Sen kom mamma och hämtade mig. Efter det, så åkte jag aldrig tillbaka till hemmet, förutom när jag hämtade mina saker, och sa hejdå. Nu krigar jag på här hemma in och ut ur depression och önskar inget mer en döden själv.

Anmäl
2014-08-17 08:08 #1 av: _Fisken

Vilken otrolig trist historia. Hoppas du hittar en väg ut ur det dåliga.

Anmäl
2014-08-17 17:03 #2 av: AnonymBert

#1 Man kan säga det. Hoppas jag med!

Anmäl
2014-08-17 18:20 #3 av: _Fisken

Rent spontant känns det som du ska ta dig bort från det "dåliga". Du kanske vet vad jag menar? Om jag har ett dåligt förhållande och jag bara får negativitet så bör jag ta mig bort från det som genererar det negativa. Sen gäller det att inte hamna i mer dåligheter bara för man känner sig "hemma" i det. 

Lycka till !

Anmäl
2014-08-17 18:27 #4 av: AnonymBert

#3 Fattar inte helt och hållet vad du menar, men okej x3

Tack! :)

Anmäl
2014-08-17 18:31 #5 av: _Fisken

En liknelse. En kompis till mig blev felaktigt häktad efter ett slagsmål (jag var där och såg) och senare fick han 1 mån fängelse. Vad han sen gjorde var att han alltid gick undan från bråk för det kunde leda till att polis kom. Han höll sig undan allt vad som kunde leda till bråk/ingripanden. 

Anmäl
2014-08-17 19:03 #6 av: AnonymBert

#5 Jaha, okej! Då fattar jag.

Anmäl