06. Behandling/Medicin

Behandla förträngda känslor? Är det nödvändigt?

2014-08-26 23:21 #0 av: Candela

Jag har vuxit upp med kontinuerliga sexuella övergrepp (under en tidsperiod av 7-8 år). Ibland vet jag inte om det är så att jag har lagt det bakom mig, eller om jag bara aktivt förtränger det, eftersom detta knappt berör mig alls?! Jag har inga flashbacks, inga större problem att möta förövaren vid familjesammankomster osv. 

Jag har försökt prata om det i vanlig samtalsterapi-form, men det går inte. Hela mitt inre jag skärmar av, och det blir som en mer klinisk berättelse av vad som skett rent fysiskt. Något som skett någon annan, inte mig. När frågorna blir för närgångna stänger jag av; betraktar tapeterna noggrant. Ser varje liten skarv, där mönstret inte passar ihop. Vilket dåligt gjort jobb, konstaterar jag, medan psykologen undrar vad jag tänker på.

Det är bara min pojkvän som har lyckats ta sig förbi den där fasaden. En sekund vågade jag faktiskt tänka tillbaka på riktigt, vågade jag se hur detta har påverkat mitt liv, mitt jag. Det räckte med den sekunden för att jag skulle bryta ihop totalt och bara gråta okontrollerat.

Jag undrar om det är värt att försöka bearbeta detta i någon form av terapi?Jag lever ju ganska lugnt och tryggt som det är nu, och det är väl bara onödigt att riva upp gamla sår? Skulle det göra någon nytta att börja gräva i det, eller ska jag låta det fortsätta vara begravt?

Anmäl
2014-08-26 23:59 #1 av: Hera

Risken med att förtränga är att det en dag brister, rejält. Då är det fruktansvärt att ta sig upp igen. Men jag vet hur skönt det är att strunta i att riva upp allt för att bearbeta när man för stunden mår bra.

Så mitt råd är nog att ta tag i det innan det brister. 

Anmäl
2014-08-27 00:38 #2 av: Medda

Hmm om det är nödvändigt, är en väldigt bra fråga, men som jag ser det så besvarar du frågan själv. Som du själv skriver så försöker du avskärma och skjuta ifrån dig händelserna, som om att det inte är du som har varit med om det utan någon helt annan. Du skriver också att din pojkvän lyckades ta sig förbi fasaden, och det är tydligen just vad det är. Du har satt upp en fasad för att skydda dig själv, kanske för att göra det mindre smärtsamt, vilket är något som inte är ett helt ovanligt beteende.  Smärtan finns fortfarande inom dig och berör dig när du väl tillåter dig att känna, vilket betyder att du inte är "klar" med den.  Du kan ju alltid testa terapi och se var det leder dig, just för att dina erfarenheter inte ska spöka senare i livet.  

When life rains on your parade, dance in the puddles Regnbåge

BlommaÄnglar IFokus

Anmäl
2014-08-27 07:25 #3 av: Ebolaa

Ja, något som är uppenbart är ju att du "trängt undan" dessa traumatiska känslor som är kopplat till övergreppen som barn. 

Något som brukar va viktigt är att man får gå i psykoterapi, som är en form av terapi som handlar om att just gå till roten med problemet. Det är ju någonting du inte gjort ännu med tanke på att du säger att du endast känt de hemska en sekund tillsammans med din kille. Här är en länk över hur psykoterapi ser ut: http://web4health.info/sv/answers/sex-abuse-effects-psy.htm

Faktum är att i framtiden kan andra händelser väcka dina trauman i barndomen och leda till svår ångest och depressioner och liknande. Det är hemskt att du blivit utsatt och det är inget konstigt heller "att du inte känner nånting" för det är så ditt psyke har hanterat detta. Så här står det på en sida: "Saker som händer oss, våra egna tankar och önskningar kan ibland uppfattas av jaget som icke hanterbara eller opassande, vilket orsakar ångestkänslor. Dessa saker kan då förpassas till det omedvetna där vårat medvetna jag inte kommer åt det.  Grundtanken är om vi inte känner till det så kan det inte heller skada oss. Bortträngning är en metod som även ingår i flera andra försvarsmekanismer.http://lattattlara.com/psykologiska-perspektiv/psykodynamiskt-perspektiv/forsvarsmekanismer/

Så vad ska man säga? Du har som barn lyckats koppla bort dessa ångestladdade känslor som är kopplade till övergreppen, men du säger at du inte lider av det idag. Men det är något du verkligen verkar fundera över. Jag tror att psykoterapi kan vara bra för dig, men då måste du förbereda dig på att dessa känslor kommer komma tillbaka, men den här gången kommer du vara i en trygg miljö med en människa som guidar dig igenom det. Det gäller alltså att hitta en terapeut som du har ditt absolut fullaste förtroende för, för dina känslor från övergreppen är sanna och finns där men för att du ska få fram dem måste du kunna lita på personen framför dig och att han  eller han tar hand om dig.. 

Kramis, Ciao :)

Anmäl
2014-08-27 08:15 #4 av: Candela

Det som oroar mig mest är hur terapin skulle kunna påverka min vardag. Jag har precis börjat ha mina barn varannan vecka. Tidigare har det varit 5 dagar varannan vecka, just för att jag mått psykiskt dåligt och inte orkat mer. Sen tog det två år med stabil psykisk hälsa innan pappan vågade lita på att jag orkade ha barnen hela varannan veckor. Jag vill inte gå tillbaka till hur det var förut, och då också förstöra pappans förtroende. Det skulle leda till att det blir ännu svårare i framtiden att ändra tillbaka boendet.

Så det är min största oro. 

Anmäl
2014-08-27 08:23 #5 av: Candela

#3

Citat från din länk: "I de fall där den drabbade vill arbeta med förhållandet till sin egen sexualitet, fokuserar man vanligtvis på sexuella känslor, rätten att ha kul och kunna njuta av sin sexualitet, sexuella råd, gränssättningar samt förhållandet mellan intimitet och sexualitet."

Detta gick jag och pratade med en terapeut om under 9 månader. Men det väckte ju inga gamla känslor så att säga.

Anmäl
2014-08-27 08:29 #6 av: Candela

Den gången började jag hos henne november 2011 och slutade i juni 2012. Under den terminen pluggade jag på universitetet och levde redan under en viss press från det hållet. Allt blev nog för mycket, för jag kraschade totalt och blev sjukskriven från studierna de två sista veckorna. Hann inte klart med kurserna och kunde inte fortsätta på höstterminen (både pga att jag inte kunde få CSN och för att jag fortfarande hade ångest inför studierna, dvs stressen det innebär).

Och den gången grävde vi inte ens så djupt. 

Nu är jag arbetslös, så situationen är annorlunda. Till det bättre eller sämre vet jag inte. Har inget socialt nätverk eftersom vännerna från klassen har försvunnit. Har bara min pojkvän som jag umgås med i princip.

Anmäl
2014-08-27 10:01 #7 av: Lovemeli

Min rekommendation skulle vara att du tar kontakt med en psykolog som arbetar med prolonge expoture (PE). Så kan ni tillsammans resonera kring vad som passar dig och din situation. I denna terapi form jobbar man mycket med att väcka och bearbeta känslorna. Om jag förstår din berättelse rätt så har du inte upplevt det i den terapi du gåt tidigare.

Man arbetar med att gå igenom och bearbeta minnena och känslorna, genom att återuppleva vissa  av känslorna och minnen i en situation som man känner sig trygg i. Man börjar med saker som är lättare att återberätta och känna, går därefter in på svårare områden. Man går igenom känslorna och minnena flera gånger och övar på att hantera dem. Man utmanar även sig själv i att göra saker eller besöka platser som man idag undviker.   

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.