Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 3699 ggr
Melod
10/13/14, 11:38 PM

När är man "för" deprimerad för att göra något?

Hej!

Jag har ett antal gånger mått väldigt väldigt dåligt. Men ändå kunnat tvinga mig själv till att göra saker. Sedan har man bara fallit ihop och gråtit och stängt in sig i sitt rum i timmar. 

Problemet är att det är ingenting som man kan se utåt för andra när de ser att man gör saker. Eller när mår man för dåligt för att göra något? Folk kan se och förstå när man kanske gjort illa sig, är förkyld har hög feber, ont etc etc. 

Psykisk ohälsa är när man har så "ont" i huvudet och hjärtat på något sätt. När är det rimligt att säga, jag mår psykiskt för dåligt för att hantera detta. Ingen skulle få för sig att pressa en med cancer att hantera vissa saker för de är väldigt sjuka och blir svaga av de behandlingar. När blir man med psykisk ohälsa så pass dålig? Det känns fel att man blir tagen på allvar bara för att man går i självmordstankar, att sitta apatiskt på sitt rum osv. 

Kanske inte blev en riktigt fråga, men vad säger ni?

Annons:
Bill&Bull
10/14/14, 12:27 AM
#1

Jag förstår hur du menar, det är ju det som är svårt med psykisk ohälsa att det inte alltid syns utåt. Och självklart kan man må riktigt dåligt även fast man inte visar det! tror det handlar om att försöka sätta gränsen själv för vad man orkar eller inte och det är bra om man kan göra det i tid. Kan bara tala för mig själv men när jag blev som sämst i mitt mående så "stängde jag av" hela mig för var helt slutkörd i hjärnan och själen, men innan dess hade jag gått i flera år med en mask på att jag mådde bra. Och då är det ju inte så konstigt att folk omkring mig trodde det heller, så det är nog det bästa att känna själv och kunna säga ifrån.

||My Love For Animals Is Immortal||

Ebolaa
10/14/14, 10:16 AM
#2

Alltså det du säger om att man ska vara självmordsbenägen eller apatisk för att få hjälp stämmer inte riktigt, det är då man har "förtur" och anses som akutfall. Idag är det väldigt stort tryck inom den öppna psykiatrin så det kan ta en månad eller två innan du får träffa någon, därför är det viktigt att du hör av dig NU så att inte ditt mående försämras ännu mer i väntan på hjälp.

Så som du beskriver ditt mående låter det som att du har en depression, väldigt likt mina symtom och jag har en medelsvår depression. Det här är något du ska söka hjälp för, att gå med en obehandlad depression kan leda till att du till sist också sitter där med hemska tankar om att livet inte är värt att leva eller inte orkar stiga upp ur sängen längre.

Något som är viktigt är att du också berättar åt i alla fall EN person att du inte mår så bra som det ser ut, utan att du faktiskt har det jobbigt och att saker och ting känns tungt för dig just nu. Det är bra för dig själv att ta av dig masken ibland och visa vem du faktiskt är, det är inget ovanligt heller att vara deprimerad.

Hoppas detta är till någon hjälp, kram kram!

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

MalinVirvelvind
10/14/14, 2:40 PM
#3

Alla människor har olika förutsättningar. Det kan finnas omständigheter som gör att trots att två personer har exakt samma sjukdom och symtom så kanske den ena orkar göra mer än den andra. Detta säger ingenting förutom det faktum att vi är olika. Jag tror att bara man själv kan dra gränsen för när man mår för dåligt för att orka göra något. Tyvärr finns det fördomar och okunskap kring psykisk ohälsa som gör att vissa "ser ner" på personer med psykisk ohälsa som inte orkar göra lika mycket som de (enligt normen) borde orka. Det var det här som gjorde att jag stannade kvar i mina högskolestudier ett halvår efter att jag fått diagnosen depression. Om bara någon hade sagt till mig att det är okej att sjukskriva dig, du har en sjukdom som du behöver behandling för - så hade det kanske inte behövt gå så långt och förvärras. Ingen utifrån borde döma en person med psykisk ohälsa och säga "jo, du orkar visst". Det är bara man själv som vet hur det känns i kroppen och själen.

Melod
10/15/14, 2:12 PM
#4

#1 Det svåra finner jag också att man själv har svårt att sätta stopp för sig själv när man mår "bättre" än "väldigt dåligt". Stunderna pendlar kraftigt också för när jag mår väldigt dåligt så är det kanske bara någon minut, sen är man mest trött och inte klarar av att fokusera. Jag håller helt med det med masken. Kände du att efter att du blev bra från de psykiska ohälsan att du förändrades som person? Alltså att du blev bättre på att säga ifrån osv? Jag känner ofta att jag faller om och om igen i "må dåligt"-stadiet.

#2 Jag förstår hur du menar. Det var nog helt fel av mig att säga det på det sättet. Som tur ändå att jag inte vågat tänka mig på självmord. Jag har sökt hjälp, men den hjälpen hjälpte inte mig. Visserligen är det så att det är jobbigt att gå till en psykolog för man gräver upp jobbiga saker. Men jag fann att jag var tvungen att försvara mig och att psykologen hade en bestämd åsikt om mig så jag mådde dåligt både under samtalet på ett negativt sätt, och ännu sämre efter samtalet. 

Det finns ett par personer som känner till hur jobbigt jag har det. Dock vill jag inte ta upp det för ofta med de, jag vill inte höra "stackars dig", eller känna att jag ältar i problemet. Det gör bara att jag mår ännu sämre, eller att problemet blev så insignifikant efter så pass kort stund så man tänker "huruvida kunde jag må så dåligt får en fjutt sak?". 

Det är toppen det du skrivit. Ska ta åt mig det. Även om man visste vissa saker så betyder det inte att det räcker…övning ger färdighet och samma sak om att man bör ta av sig masken :)

#3 Det var otroligt tråkigt att höra att ingen insåg hur dåligt du mådde. Jag träffade en kurator som inte förstod hur dåligt jag mådde. Sen träffade jag en psykolog som skulle sätta diagnos på mig och hon ville direkt sjukskriva mig och ge mig tabletter vilket jag tackade nej till för det var mitt under sommarlovet. Men det känns som att någon vrider kniven om när de inte förstår hur dåligt man mår, när man behöver förklara hur dåligt man mår. Speciellt när man bara försöker göra lika mycket som "normalt". 

Även om jag vet att jag är deprimerad, så är det fortfarande svårt att sätta ner foten för när man mår för dåligt. Samtidigt, i min mörkaste stund lyckades jag knåpa ihop en kandidatuppsats med min kursare, som sen blev sjukskriven och jag helt själv fick presentera arbetet. Det känns fortfarande som en enorm självförverkligande-boost. Men i mitt liv kommer hela tiden "viktigare" saker i vägen, som saker när den yttre världen kopplar in myndigheter i form av tvister och anmäla som man måste svara på bara för att det är j a g som kan svara de. 

Tack fina ni som svarade. Det kanske mest också var som att skriva av sig, att få bekräftelse, och att återigen få sina tankar bekräftade av allt det ni skrivit. 

Kram!

MalinVirvelvind
10/16/14, 8:56 AM
#5

Jag förstår vad du menar med att det kommer viktigare saker i vägen. "Jag har inte tid att vara sjuk", "Folk behöver mig, jag måste göra det och det". Sjukt att man tänker så. Man måste försöka bromsa sjukdomsförloppet i tid. Allt blir bara svårare ju längre man låter det fortlöpa. Hälsan borde komma först. Åter igen, sjukt att den inte gör det…

Bill&Bull
10/16/14, 11:25 AM
#6

#4 -1 Jo det är väldigt svårt att sätta stopp för sig själv också, man har en tendens att bara gå på känslan man har "just nu" och då finns ju risken att man går för hårt på bara för att man mår lite bättre. Sen är det väldigt vanligt att man blir trött för minsta lilla bara för att hjärnan går på högvarv. Min läkare sa till mig att hjärnan jobbar på som om man springer ett maraton. Så att man blir trött är förståeligt då! ;) Jag tycker att jag har blivit bättre på det idag, men också pga att jag känner min kropp bättre nu och vet på ett ungefär vad jag klarar. Då jag hade en sån svår depression så tar det längre tid att återställas och ibland gör man inte det fullt ändå, så jag har än idag lätt att tappa fokus, dåligt minne, problem med koordination bla.

||My Love For Animals Is Immortal||

Annons:
Upp till toppen
Annons: