09. Depression/Ångest

Hur återhämtad kan man bli?

2014-10-22 12:44 #0 av: MalinVirvelvind

Jag har varit sjukskriven för psykisk ohälsa, bl.a. egentlig depression (svår) och GAD. Min sjukskrivning är nu över och alla tidigare diagnoser är strukna. Jag är alltså frisk. (Vad nu det innebär...)

Dock så känner jag att allt jag gått igenom förändrat mig. Dels så uppskattar jag idag de små ljusglimtarna i livet på ett sätt som jag inte gjorde innan jag blev sjuk. Detta är ju något bra! Det mindre bra som har hänt är att jag inte orkar lika mycket som jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag har svårare att ta tag i saker och svårare att hålla koncentrationen och orken uppe. Jag försöker upprätthålla rutiner med lagom mycket sömn, bra mat o.s.v. Jag delar upp stora sysslor (söndagsstädningen t.ex.) i mindre beståndsdelar och gör en del i taget och vilar emellan. Jag försöker ha balans mellan ensamtid och umgänge så det inte blir för mycket eller för lite av något. Jag har alltså små knep för att klara vardagen och se till så att jag inte blir för stressad eller deppig.

Det har tagit tid för mig att inse, att bara för att jag är frisk nu så är det ingen garanti för att det alltid kommer vara så. Har man en gång varit deprimerad är man i riskzonen för att bli det igen. Alltså är det bra att hålla koll på sig själv med sunda rutiner, vara medveten om sina varningssignaler o.s.v.

Men en fråga som börjat gnaga i mig på sistone är; ska resten av livet gå ut på att ha depressionen och ångesten flåsandes i nacken, beredda att sätta in så fort man råkar släppa på rutinerna? Missförstå mig inte; jag vill leva, jag ser ljusglimtarna och vet att jag har ett värde. Men ibland känns det som att den där psykiska ohälsan alltid kommer lura bakom hörnet, beredd att attackera mig när jag är som svagast (eller lyckligast).

Ni som har gått igenom psykisk ohälsa; hur mår ni idag? Är det normalt att som jag känna att man inte är "fullt återhämtad" och att ständigt vara på sin vakt, i fall sjukdomen sätter in igen?

Anmäl
2014-10-22 12:49 #1 av: VildaVittra

Jag blev "friskförklarad" för ett antal år sedan från borderline och depression, men för cirka 3,5 år sedan gick jag in i väggen och blev deprimerad igen.

Skillnaden denna gång är att jag har redskapen för att hantera ångest och jag vet även att det kan bli bättre. Så tänk så, att skulle du nu trilla dit igen, så både vet du att solen kommer gå upp igen och du kan redan teknikerna. 

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-10-22 13:18 #2 av: Ebolaa

Hej Malin Virvelvind!

Jag förstår verkligen din fråga, det är något jag själv funderat på mycket. Det jag kommit fram till är att "vi" är sårbara av vår natur och det är ingenting som vi egentligen kan ändra på. Jag tror dock att det du förklarar om att du, i alla fall just nu, passar efter dig själv så att din ångest och depression inte ska bryta ut igen, och detta är jättebra. Jag tänker lite såhär, eftersom jag också har haft samma diagnoser som dig (jag hade dock "bara" en medelsvår depression, men också GAD) så behöver man, efter att man varit sjuk, passa efter sig själv MEN det är faktiskt något som man undan för undan klarar av att inte behöva tänka på hela tiden. Har du en gång varit fullt frisk så kommer du förmodligen hitta tillbaka dit, men att det tar tid. Du kanske kommer märka en dag att du glömmer bort vissa rutiner för att du helt enkelt inte behöver dem längre, som exempel.. Samtidigt så kan en händelse eller en period i livet vara extra svår att du måste återgå till dina rutiner för att förhindra att du ska hamna i den djupa problematik du en gång varit i. Det är egentligen någonting du ska vara stolt över att du vet hur din kropp och psyke fungerar :)

Jag tillhör de som haft en väldigt svår uppväxt, och jag vet att jag aldrig kommer bli av med ångest och depressionerna helt. Det är något jag är rätt nöjd med ändå. Tänk att vi, trots depressioner och ångest i vardagen, ändå klarar av allt som alla andra gör och de upplever inte depressioner och ångest på samma sätt som vi. Vi har med andra ord en väldig styrka och också en djup självinsikt om vad som krävs för att vi ska ta oss vidare i livet. Det här är något jag själv är väldigt stolt över, även om det inte är något jag berättar om. Ibland är det något jag skäms över eller sörjer då jag ibland önskar att man kunde vara helt normal. Men vid vidare eftertanke vill jag inte alls vara som "alla andra", då skulle jag ju tappa alla erfarenheter och minnen som är en viktig del av mig och som gett mig den väldiga förståelsen för andra människors livsval och situation.

Så med andra ord tror jag att vi alltid kommer ha denna sårbarhet, men det är ingenting som förutsätter att du aldrig kommer bli fullt frisk igen. Det kommer bara ta längre tid att nå dit efter att du varit så sjuk som du rätt nyligen varit. Din sårbarhet gör även att du eventuellt kan hamna där igen om du utsätts för mycket press eller svåra situationer, men då måste du bara återupprätta dina rutiner igen när du nu känner igen dina tecken på ohälsa och så vidare. Jag tror att du har stora chanser att nå den friska Malin du en gång var, men ha tålamod! Hon dyker sakta men säkert upp igen ;)

Anmäl
2014-10-22 13:36 #3 av: fridelfina

Bara lite tankar jag får när jag läser ditt inlägg, är det så att du kan vara deltidssjukskriven tills du känner att du har full kapacitet? Eller är det så att du under mycket lång tid framöver (åtminstone två års tid) har en delvis nedsatt funktionsförmåga eller sårbarhet så att du kanske ska ansöka om sjukersättning på tex 25%? Jag tänker att även om du är friskförklarad ändå en tid framöver har en lägre tröskel än någon utan din sjukdomsbakgrund. Kanske du redan gått igenom en sådan fas då kan du bortse från mina funderingar.

   
Anmäl
2014-10-23 08:28 #4 av: MalinVirvelvind

#1 Det är precis så jag försöker tänka. Tack!

Anmäl
2014-10-23 08:35 #5 av: MalinVirvelvind

#2 Tack för dina kloka ord som är både realistiska och optimistiska! Jag håller med dig om allt du skriver. Men ibland slås jag ändå av tankar som "tänk vad skönt om jag bara kunde må bra automatiskt, utan att behöva anstränga mig". Fast välmående kommer nog inte helt automatiskt för någon... Vi måste alla jobba för det på olika sätt.

Anmäl
2014-10-23 08:44 #6 av: MalinVirvelvind

#3 Jag blev av med min sjukskrivning i slutet av augusti 2012. Dagen efter det började jag plugga heltid i ett år. Sedan tog jag "ledigt" i ett halvår. Sedan pluggade jag ett halvår. Och för några veckor sedan avbröt jag mina studier.

Jag har väldigt höga krav på mig själv och har haft svårt att inse att jag måste ta det lugnt och att det är okej. Innan jag tillät mig själv att bli sjukskriven stannade jag kvar i mina högskolestudier (heltid) i ett halvår med GAD, panikångestattacker och svår depression. Detta låter ju helt stört i efterhand och jag förstår inte hur jag klarade av det...

I alla fall, som svar på din fråga: Jag borde ha deltidssjukskrivit mig, arbetstränat, liksom mjukstartat, men det gjorde jag inte. Istället pressar jag mig själv gång på gång vilket bara försvårar tillfrisknandet. Har funderat på en deltidssjukskrivning, men kan bli svårt eftersom jag inte tror att jag har någon diagnos liksom.

Anmäl
2014-11-05 06:40 #7 av: [lillalollo]

#0 

Jag önskar att jag kunde skriva att man bara har det en gång i livet. Dock är det inviduellt, Så behöver ju faktiskt inte återkomma. 

Dock så trodde jag att allt var frid och fröjd för några år sedan. Känns som om jag insjuknar var 4 e år eller något och det blir bara värre och värre 4e gången jag insjuknar nu. Nu är det ju så att depressionen löser ut psykoser hos mig. Sitter och väntar på att detta ska vara över och att jag återigen ska klara mig igenom och vara glad igen. 

Men som du skriver. För varje gång kommer man ut ur det som en ny människa. Man lär sig en del. Man lär sig främst tålamod. Allafall jag. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.