2014-10-26 09:08 #0 av: veijo.i

Angående o egenvärdes känslor och självskade beteenden/kontra psykiatrisk okunskap ifråga

Då individer har självskade beteenden,

så har det alltid att göra med deras självbild, deras egenvärde,

dessa människor skadar sig själva pga att deras självbild ej upplevs värdefull, tillräckligt duglig,

tillräckligt smart, tillräckligt vacker,

pga detta har de självdestruktiva tankar som ochså är känslor,

allt detta har med känslor att göra,

dessa människors tanke känsloliv deras upplevelse av sig själv är negativ destruktiv,

då dessa männskor skadar sig själva,

så får de genom smärtan en en form av känslomässig belöning,

en lättnad av den känslomässiga smärtan i upplevelsen av att vara finnas till,

dessa männsikor har en obefintlig självbild,

de upplever sig själva ungefär som en människa som har multibel body dyssfunktions dicorder,

dvs spelar ingen roll hur omgivningen upplever dessa människor,

vi kan uppleva dessa hur normala som hellst från alldagliga till vackra

men då de ser sig i en spegel så upplever de sig själva i en form av vanföreställning,

enormt groteska fula och fel,

allt detta är känslor hos individen,

dessa känslor skapar en massa tankar, en massa olika sätt att hantera sig själv och sin känsloupplevda smärta,

en del av detta hanterande går in i olika former av försvar beteenden som har känslomässiga belöningar i form av lättnader

i den känslomässiga smärtan genom att tillfoga sig själv fysiska smärta,

många av dessa människor med så dåligt egenvärde självbild,

börjar med andra självskade beteenden ochså,

droger alkohol, promiskusa beteenden, utsätter sig själva för destruktiva förhållanden,

där de blir illa behandlade, fysisk, psykisk, känslomässigt, verbalt,

det är högst individuellt beroende på vad man har för känslomässigt bagage,

beroende på social prägling, avsaknad av social prägling,

eller utlösande händelser i de individuella liven som skapar desssa destruktiva utvecklingar,

tex här på avdelningen finns en tjej,

som har nu gjort 8 år inom den slutna psyktriska vården,

medicinerad hela tiden,

jag ser ej dessa medicineringar som lösningar på dessa självdestruktiva tankar känslor och beteenden,

logiskt sett så är dessa människor i behov av en så kallad personlig utveckling,

en vägledning till att skapa sig ett annat känsloupplevt varande, upplevande,

genom att lära sig andra sätt att tänka känna och identifiera sig i,

så länge dessa människor med självskade beteenden,

eller för den delen beroenden.

lyssnar på okunniga psykiatriker,

så utvecklas de ej tanke känslomässigt ifrån sin beteenden problematik, eller beroende problematik,

de fortgår att identifiera sig som fel som fula som dumma som värdelösa,

dvs dessa känslor fortgår att vara deras enda identifikation, deras självbild,

deras självskade beteenden utåt sett kan under den tid de sitter inlåsta ofta hävas,

med medicinering,

men det löser ej deras problem, som är de själva, deras egen självbild, deras egen upplevelse av sig själva,

deras egna tankar om sig själva,

vad är då problemet,

jo får man en diagnos,

så finns det ej annat än medicineringar,

det är bara föravring och medicinering, medicineringen bedövar problemet de egna jagets tankar känslor,

stänger kanske i vissa fall av den omedel bara känslouppleva smärtan,

många människor som inkommer inom psykitri för dessa problem,

de utvecklas ej vidare ifrån sin tanle känslo problematik,

så länge de fortgår att indentifiera sig i den givna diagnosen,

dessa människor upplever jag får ej möjligheten att genom rätt vägledning,

bryta sin egen tanke känsloupplevda problematik av indentifikation,

psykologi samtal i all ära,

desssa männskor behöver lära sig prata om sina känslor prata om sina tankar

utan att skämmas utan att känna skuld,

att prata är början till helande,

men det löser ej problemet om man ej har kunskap till att vägleda dessa individer

till att bryta tanke känslo mönster av självidentifikation,

sådant som göra i tex en personlig utveckling,,

där individen lärs att själv ta kontroll i sin självhelande process i sin själv utveckling tanke känslomässigt.

man kan ej låta bli att tänka,

hur många människor sitter inlåsta

drogade under åratal.

som tex den personen jag har träffat här,

hon som suttit 8 år,

vad återstår för de männskorna,

sitta inom slutenvården halva sitt liv, tungt drogade,

andra halvan bo på ett gruppboende och vara beroende av psykiatriker och dessas

kemiska lösningar.,

dvs stänga av den känslomässiga smärtan,

istället för att utvecklas ifrån den,

enligt min mening tar en påstådd diagnos bort individen egen möjlighet till utveckling,

och gör individen till en kemisk slav,

beroende av någon annan utanför sig själv till att fortgå bistå med svaren om individen själv,

och vad individen behöver,

dvs en handikappad människa,

en offerroll under andra,

hur välment detta än är som vi kallar att sätta en diagnos på människor,

så är frågan gagnar detta individen,

och dess egen utveckling till att skapa sin egen lycka,

dvs bli lycklig i sina tankar sina känslor i sin upplevelse av sig själv,