04. Personliga berättelser

Flyttade hemifrån som tonåring/barn.

2014-11-09 03:19 #0 av: [MikaelaR]

När jag var nyss fyllda 14 så flyttade jag till ett slags internat dem var stränga och jag fick inte ha mobil/dator och fick bara ringa hem en gång i veckan. Jag åkte hem och hälsade på mina föräldrar varannan helg. Jag vet inte varför jag känner mig så påverkad av att det blev så jag känner mig än idag lite "övergiven" på grund av det kanske eftersom mina syskon fortfarande bodde hemma och liksom var en familj. Men jag undrar om någon annan vart med om samma sak/något liknande och hur det känns för er idag? och hur det kändes då?

Sajtvärd på Guldhamster Medarbetare på Skrivlust & Dvärghamster

Vill du hjälpa till att rösta fram månadens guldhamster? klicka här -> Månadens bild Januari

Anmäl
2014-11-09 11:36 #1 av: Ebolaa

Jag har inte varit med om samma sak, men jag måste säga att det inte är konstigt att du känt dig övergiven av din familj. Det är faktiskt  en form av trauma att separeras från sin familj. 

Varför flyttades du till ett internat? Hur ser kontakten till din familj ut idag?

Ciiao

Anmäl
2014-11-09 15:09 #2 av: [MikaelaR]

#1 Jag vart deprimerad osv och mina föräldrar tyckte det var svårt att hantera det, en annan anledning var att jag inte kom iväg till skolan. Var mer eller mindre tvungen att börja på det där internatet det var en stor förändring från att vara en storstadstjej till att flytta ut på landet och inte ha någon att vända sig till förutom personal och lärare. Ända sen jag var 14 är idag 20 så har jag bott på olika ställen men inte hos min familj för dem har inte velat att jag ska bo där men vår relation är väl mer så att jag inte orkar träffa dem så ofta och det känns som jag inte känner dem på samma sätt som förut ändå, men jag kan ändå förstå varför dem gjorde som dem gjorde även fast det ibland gör ont i mig. Tack för svar!

Sajtvärd på Guldhamster Medarbetare på Skrivlust & Dvärghamster

Vill du hjälpa till att rösta fram månadens guldhamster? klicka här -> Månadens bild Januari

Anmäl
2014-11-09 15:28 #3 av: Ebolaa

Ja, din historia gör det inte konstigt att du känner dig väldigt ensam och övergiven från och till..

Har du någon annan som du står nära? Bara att ha någon som förstår en och vet hur man fungerar gör rätt mycket`. Jag vet hur det känns när ingen bryr sig på riktigt och att inte vara villkorslöst älskad av någon under barndomen. Det är först för några år sen jag kunde börja repa mig känslomässigt när jag träffade min nuvarande sambo. Han har en underbar familj som vet vad kärlek innebär, och genom min relation till dem har jag fattat att det går att må bra ändå och det jag känt hela livet har varit sant.

(Min mamma borde inte få vara förälder, min pappa har arbetat som överstyrman på långfart. Dom separerade när jag var 4. Min pappa har varit hemma halva tiden av mitt liv, och då fick jag maximalt träffa honom varannan vecka när han väl var hemma. Han lyssnade alltid på min tokiga mamma och förstod inte hur dåligt jag faktiskt mådde, fastän jag sa det mer än 100 gånger och visade i princip alla tecken på att vara psykiskt och fysiskt misshandlad under som barn..) Det är synd att man inte kan påverka sin tillvaro särskilt mycket när man är ett barn..

Det är väldigt smärtsamt att inte känna att man har någon egentlig familj. Under årens lopp har jag försökt ägna mycket tid att lära mig om mig själv, vad mina känslor innebär och att det faktiskt finns människor som tycker om mig för den jag är. 

Kram, ciao !

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.