Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 2905 ggr
Lia
2014-11-11 00:50

Blir inte klok på mig själv

Jag fick min diagnos djupt deprimerad, alltså riktigt illa, för fem år sen.  Innan dess mådde jag inget vidare, men jag var i alla fall inte deprimerad. Hur som haver, jag blir verkligen inte klok på mig själv. 

Jag är verkligen riktigt dålig, jag tänker på att ta livet av mig 24/7, och jag orkar verkligen inte mer. Klarar inte av skolan, ingenting. Bara jag pratar om min sorg och mina problem börjar jag gråta. Och är jag ensam gråter jag mycket. Men trots det sitter jag väldigt ofta och trallar på något, skrattar som jag vet inte vad, och beter mig som vem som helst. Som om jag är superlycklig. Kan inte hjälpa det. Jag kan verkligen inte se ut som jag mår hur jag än gör. Och det ställer faktiskt till det för mig. Mina lärare har haft svårt att förstå, min bror fattar ingenting och verkar tro att jag hittar på min depression, min läkare fick för sig att jag var bipolär, och ingen ser hur jag mår. Mamma vet såklart, men hon hade inte vetat om vi inte var så tighta. Jag har grundinställningen att man ska vara trevlig oavsett vad och se glad ut. Men detta är ju löjligt. Typ ingen fattar att jag mår dåligt, och jag vet inte hur jag ska göra för att tillåta mig själv att se ut som en surkärring när jag behöver det.

Någon som har någon aning om vad det är för fel på mig?

Annons:
Kizzyou
2014-11-30 08:40
#1

Det är inget fel på dig. Jag är likadan. Ingen ingen ingen kan se på mig att jag plågas av ångest och tomhetskänslor för jag ler och ger av mig själv per automatik för jag vill att andra ska må bra och inte dras ner och känna som jag. Jag tror att man är sådan för att man har en omhändertagande personlighet liksom.

Rickard77
2014-12-02 21:38
#2

Jag vill inte verka fördömande eller så. Men jag har levt ett väldigt hårt liv. Jag har varit missbrukare, uteliggare, varit mobbad i skolan och trakasserad av min styvfar under uppväxten. Jag har ständigt haft motgångar och sorger, men trots det har jag lyckats behålla mitt positiva sinnelag. Det gäller att se det som är bra, roligt och fördelaktigt i livet (nu säger ni väl att jag är klyschig), men det är så det funkar. Se på vad du faktiskt har och inte på vad du saknar.

Lia
2014-12-02 21:41
#3

#2 Jag brukar inte göra det. Jag brukar se det positiva i allt. Men ibland har man svackor, det har alla.

Kizzyou
2014-12-02 21:45
#4

Fint inlägg Rickard77. Starkt och berättande. Inte klyschigt.

Melod
2014-12-04 22:09
#5

#0 Det är inget fel på dig. Man vill inte visa sina olyckliga sidor för andra. Det har inget med de att göra. Som jag ofta brukar säga, bara för att det inte syns betyder inte att det inte finns. Samma som för många "det man inte ser, finns inte". Du förstår. 

Många gånger man mår dåligt så är det utav en anledning. Du behöver finna din. "Varför mår du dåligt?" 

#2 Håller helt med dig. Inte alls klyschigt, man ska se det positiva ur saker och ting. Det är det som håller ens humör uppåt. Jag menar…det som har varit har varit och man får skapa framtiden som man vill.

Lia
2014-12-04 22:13
#6

#5 Jag har massvis med anledningar till att må dåligt, speciellt just nu, så anledningar är det ingen brist på. Tack för ditt svar :)

Annons:
Melod
2014-12-04 22:22
#7

#6 Jag vet. Man ska aldrig stressa fram att må bra. Bara det blir en extra stress, vilket i sin tur skapar ångest. Bättre att släppa helt och ta ett stadigt steg i taget då man känner för stunden att man mår riktigt dåligt. Under den tid jag mådde som sämst tog det inte mer än fem minuter att försöka plugga och sedan gråta. 

Som exempel. Jag hatade att åka tunnelbana, vilket fick mig att tänka varför varför…jag var inte rädd eller något. Anledningen var att jag inte ville gråta bland folk. Så menar jag :)

Lia
2014-12-04 22:30
#8

#7 Ja, okej, så är det med min ångest. Den måste jag fundera länge på innan jag kan ta reda på vad det handlar om. Om jag ens kan lösa det.

Men visst, att hitta roten till problemet gör vi på KBTn. Dock kan det ibland vara att jag är leden - varför? - jo, för att jag och min kille bråkade - varför? - för jag blir lätt arg när han gör fel - varför? - Borderline. Och så tar det lite stopp där. Andra grejer är så klart lättare.

Men detta är inte direkt problemet för mig. Det är bara att jag känner hur irriterande det är att le konstant när jag bara vill gråta - jag vill ge mig själv en käftsmäll ibland. Det är inte så bra att sitta på psyk och kvittra som en lycklig fågel och inte kunna släppa den fasaden. "Vad glad du ser ut idag". Ja, tro f*n det. Blä :/

Upp till toppen
Annons: