Annons:
Etikettallmän-psykiatri
Läst 1254 ggr
dilmun
11/13/14, 8:41 PM

brukar det gå till såhär? är det ok?

Jag har haft problem med trötthet och återkommande depressioner sedan tonåren, men inte kommit mig för att söka hjälp förrän för ca 5-6 år sedan, då jag började märka att depressionerna blev allt värre och mer långvariga och på allvar började skapa stora problem för mig eftersom jag t ex inte kunde arbeta pga dem.

från början fick jag bara diagnosen depression på vårdcentralen och fick ssri. jdet hjälpte inte och i samband med att jag flyttade till en ny stad fick jag en remiss till öppenpsyk. jag har gått där i drygt 2 år nu. psykiatrikern där ändrade min diagnos till dystymi. sedan dess har jag genomgått ett antal olika behandlingar, först provat runt bland olika ssri och när inte det funkat har jag fått prova först voxra och sedan lamotrigin, samt KBT i ett par omgångar, basal kroppskännedom och mindfulness. inget gav någon synbar effekt. 

senaste året, i samband med att det stod klart att det var meningslöst att fortsätta prova olika ssri, har jag flera gånger sagt till psykiatrikern att jag tror att min dystymidiagnos är fel och att det är något annat som ger upphov till mina problem och jag har bett om att få en ordentlig utredning. varje gång har hon bara föreslagit en ny behandling och sagt att om inte det funkar så får vi utreda mer. men det kom som sagt ingen utredning utan bara nya behandlingar.

jag har förstått på avvägar i efterhand att voxra används ibland till adhd och att lamotrigin används till bipolär sjukdom, så jag antar att hon har provat sig fram med medicinerna för att kolla om nåt av det funkar och i så fall kan hinta om vad som är fel med mig.

jag tycker själv att det verkar vara väldigt oseriöst att hålla på och prova sig fram med mediciner på det där viset utan att göra en ordentlig utredning först. är det vanligt att de gör så? är det ok att arbeta på det sättet eller har psykiatrikern gjort fel?

under de här åren har jag blivit sämre och sämre och nu ligger mitt liv i princip i ruiner. även om jag får rätt diagnos nu och behandling, kommer jag ju t ex aldrig återhämta mig ekonomiskt på grund av alla år som jag inte har kunnat arbeta. jag kommer aldrig kunna göra någon karriär att tala om och jag har i princip ingen pension så även om jag lyckas komma tillbaka i arbete kommer min inkomst och pension vara mycket lägre än den hade varit om jag varit frisk eller fått rätt behandling från början.

jag har fortfarande inte fått någon behandling som fungerar men nu ska jag snart flytta igen och hoppas på bättre behandling på nästa ställe… jag kan ju inte låta bli att tänka att om jag hade fått en riktig diagnos redan från början och fått en lämplig behandling, så hade det inte behövt gå så här långt och jag hade kanske inte fått mitt liv såhär förstört. är det här något jag borde anmäla? finns det någon möjlighet att få någon form av kompensation och hur i så fall?

Annons:
Nareg80
11/13/14, 8:43 PM
#1

Varför blir man deprimerad? Stackarn:(

LeJ
11/14/14, 9:52 AM
#2

Jag fick reda på för ca 12 år sedan att jag hade diagnosen dystymi, hade redan behandlats för depression då i 4-5 år. Såhär sa de till mig då, när man har dystymi har man alltid en grunddepression men så kan man få vanliga depressioner också så man har alltså 2 depressioner samtidigt, kallas dubbeldepression. De sa att de kanske aldrig kan få upp mig på en normal nivå då det kan vara svårt att behandla dubbeldepressioner. Jag har provat olika anti-depressiva mediciner, en del hjälpte ett tag men sen kom depressionerna tillbaka. Det som har hjälpt mig bäst är att min kombination på sertralin och mirtazapin, och att jag fick ect för några år sedan. Detta har jag hållit mig rätt bra på men så har jag även andra diagnoser som ställer till det. Det kan ta tid att hitta rätt behandling, men jag vet såklart inte om du blivit feldiagnosticerad, det kan tyvärr ta lång tid innan man får en riktig utredning också. Hoppas det ordnar sig för dig.

Ebolaa
11/18/14, 1:56 PM
#3

Ja det här här sjukt jobbigt som du beskriver, och det är tyvärr på det här sättet det fungerar. Jag har också alltid känt mig som en liten försökskanin, humöret och ångesten åker upp och ned för att man håller på byter mediciner och donar på. Och det är sällsynt att man får någon behandling som faktiskt fungerar. Ju större problem man har desto mindre adekvat hjälp får man!

Alla de mediciner du fått prova är sånt som andra med liknande problem som dig har fått och som fungerat, men som vi vet är alla unika så ingen behandling är likadan någon annans. 

Jag kan bara ge dig en styrkekram och hoppas att du snart får ordning på detta. Tryck på att du verkligen vill ha en ny utredning då alla mediciner du testat inte fungerat, att det kanske är något annat som ligger bakom. Det finns ju andra behandlingsmetoder än medicinering som också kanske skulle vara värda att prova på? Psykosocial behandling alltså :)

Kram kram kram !

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Upp till toppen
Annons: