Annons:
Etikettbehandling
Läst 4283 ggr
[lenniiis]
2014-12-31 01:42

Sluta tvärt med antidepressiva?

Kopierar mitt inlägg från hälsa.ifokus .

Kortfattat:

Jag har ätit antidepressiva läkemedel i ungefär ett år nu. Blev diagnostiserad med måttlig depression av läkaren när jag inte orkade ta mig till skolan. Orkade och orkade, det var en PLÅGA att fösa mig dit verkligen. Det klart att jag hade kunnat om någon hade haft en tändare under mina betyg, men jag klarade mig och kände verkligen noll motivation till att gå. Och det i sig gjorde mig ju deppig. Kände mig dålig, lat och allting. Började med sertralin men fick snabbt byta till venlafaxin, och det är den jag har ätit nu sedan i början av 2014!

När jag gjorde en sådan där årsresumé på min blogg märkte jag att jag fan har varit deppig hela året ändå. Trots den dumma medicinen. Visst var det inte lika illa som i början, eftersom jag med medicinen faktiskt gick till skolan liite mer, men det är fan nära. Jag har gått upp 10 kg och bara det gör en ju skitdeppig! Jag vill under 2015 gå ner alla kg jag har gått upp och är rädd att det ska bli svårt med medicinen. Jag vill sluta. Typ nu. 

Man har ju läst överallt att man inte ska det, för man kan få hemska utsättningssymtom… Men hur länge håller de i sig? Jag är absolut inte självmordsbenägen på något vis (är bara nedstämd mycket, pga övervikt och arbetslöshet, jag känner mig dålig/överflödig som inte gör något på dagarna etc. men det är väl inte sjukligt? alla blir väl lite smådeppiga i den tillvaron?), så då är det väl lugnt? Hellre må skit i en vecka än att trappa ner i en månad och ändå må lite halv-kasst. 

Någon som har svar?

Annons:
[lenniiis]
2014-12-31 02:02
#1

Tillägg: 

Det är förstås inte bara viktuppgången som är jobbig. Jag svettas som en gris (ska tydligen vara en vanlig biverkning av just denna medicin). Helt seriöst kan jag ligga helt näck i sängen utan täcke, med både armar och ben isär, med ett öppet fönster som är precis bredvid sängen (mitt i vintern är det här!!) och SVETTAS för det är för varmt…!! I somras var det outhärdligt. Jag svettades floder och var tvungen att ha fläkten på, annars gick det inte. 

Min sexlust finns knappt där. I vanliga fall vill jag ha sex typ hela tiden (hehe) men nu vill jag knappt en gång i veckan. Förut fick jag orgasm 9.9 gånger av 10 men nu får jag det knappt alls, kanske 1 gång av 10. 

Är också väldigt rastlös på kvällen när jag ska sova.

soetisen
2014-12-31 12:04
#2

Du kanske ska prata med läkaren om att byta medicin? Har själv provat väldigt många mediciner på 1,5 är och alla ger olika biverkningar, vissa går o leva med andra inte.

- Medarbetare på studier.ifokus

[lenniiis]
2014-12-31 14:44
#3

#2 Jag vill inte leva på medicin. Nu har jag varit medicinerad i snart ett år och det är vad man rekommenderar. Jag vill leva ett liv utan medicin. :/

[EvelinaL]
2014-12-31 15:55
#4

Vissa personer mår väldigt dåligt i högning och sänkningar och det är därför man ska trappa ner långsamt för att man inte ska må allt för dåligt. Tex. min pojkvän känner knappt någonting i upp och nertrappning kanske lite mer nere bara medans jag (som på normal dos av mina antidepresiva är stabil och inte mår så dåligt) bli självmordsbenägen och försöker skada mig, ligger och skriker och skakar så man ska absolut vara försiktig i upp- och nertrappning innan man vet säkert hur ens kropp reagerar.

AndersT
2015-01-02 22:15
#5

Rådgör med din läkare - Venlafaxin är en av de antidepressiva läkemedel som generellt kan vara  jobbigare att sätta ut.  Att ta bort den på en vecka låter för snabbt helt enkelt. Hur lång tid du behöver trappa beror också på dosen.  Men vad du än gör, så trappa inte för snabbt i början utan känn efter hur din kropp reagerar och utgå från det.

Anders
Sajtvärd på bildredigering och bildbank
digitaldarkroom

[lenniiis]
2015-01-02 22:33
#6

#4 Jo, sådant är ju individuellt förstås! Precis som med allt annat. Kanske är säkrast att trappa ner då…

#5 Jaså, är det det? :o Vart har du läst det någonstans? Eller är du läkare kanske? Jag äter just nu 150 mg… Kanske blir för hastigt att bara sluta tvärt :P

Annons:
AndersT
2015-01-02 23:14
#7

Jobbar med detta (sjuksyrra).  Alla antidepressiva kan vara tuffa att trappa. Vanligtvis är Venlafaxin jobbigare att trappa ut.  Har sett det hos andra. Ville bara upplysa dig om detta så du inte gör något överilat… :)

Det är för hastigt, rådgör med din läkare är mitt godaste råd. Låt dina reaktioner styra takten. Det finns kapslar på 37,5 mg också så man kan gå ned på halva styrkan.

Anders
Sajtvärd på bildredigering och bildbank
digitaldarkroom

[lenniiis]
2015-01-03 00:51
#8

#7 Ahaa, I see! Då gör jag bäst i att lyssna på dig 🙂 

Jag har sådana där 37.5 mg hemma, har även 75 mg hemma. 

Kan jag börja med att ta båda dem i en vecka, alltså så att jag äter 112.5 mg?
För att  veckan därpå gå ner till 75  mg (beroende på hur det känns givetvis)?
Och vecka 3 gå ner till 37.5? För att vecka 4 sedan sluta helt? 

Alltså ungefär en månads nertrappning? Orkar helst inte ringa läkaren och hålla på… Då måste jag boka tid och grejer. Mvh latmasken_95 😇

AndersT
2015-01-03 11:04
#9

#8 Med reservation för att jag råder dig att ändå ha en läkarkontakt, så låter det rimligt med en månad. Det viktiga är hur du mår. Kanske en vecka får sträckas ut till  tio dagar. Ofta kan det vara lite enklare att trappa i början och jobbigare att ta bort det sista. Hoppas det funkar bra för dig :)

Anders
Sajtvärd på bildredigering och bildbank
digitaldarkroom

EvelinaS-L
2015-01-03 16:27
#10

Inte läst va tidigare skrivit, men jag råder dig inte att sluta tvärt med venlafaxin. Jag har ätit venlafaxin samt lamotrigin i 2år. Jag tar venlafaxinet på morgonen, men missar jag en dag att ta det så är hela dagen förstörd pga yrsel (!!!), illamående, och det känns som att hjärnan strejkar då det knappt går att tänka..  Har pratat med flera som upplevt samma.

Jag tycker att du borde prata med din läkare som skrev ut medicinen och säga att du vill sluta så kanske hon kan hjälpa dig att trappa ner eller dylikt. Det känns som att det är det bästa, än att göra det själv.

_Kram Evelina
_

EvelinaS-L
2015-01-03 16:27
#11

SEn vet jag inte hur hög dos du äter, men jag käkar 250mg. :P

_Kram Evelina
_

Tonny
2015-01-04 19:56
#12

Ett tipps till alla. Efter att ha sett filmerna, samvetet, offren och lögnen som finns på https://www.artimus.se/whocaresinsweden/sv/whocaresinsweden.php  har jag beslutat mig för att genast börja en nertrappning av en nyss påbörjad medicinering av antidepressivt medel.                                                                                             Har levt två år ihop med en kvinna som tagit detta i 23 år och är oerhört beroende av sin medicin.

Hela hennes sexlust försvann efter ett år och i samband med att vi köpte ett hus och flyttade ihop. Det gick ett par veckor efter husköpet sen började hon förstöra allt vi hade. Hon fick min son 14 år att sluta komma till sin far. Hennes kommentar i frågan var efteråt" Jag tänkte inte på att han fanns, jag såg bara oss två i huset" Jag kan nu verkligen stå för hur farliga dessa piller är och hur dom förstör en människohjärna.

Jag rekommenderar alla att se dessa filmer, och hoppas kunna hjälpa någon med det.

Kram till alla!

[EvelinaL]
2015-01-04 20:53
#13

Antideppresiva funkar inte för alla och alla reagerar olika tycker inte det är bra att råda alla att sluta med det efter en upplevelse som du hade av 1 person som gick på antideppresiva. Utan antideppresiva hade mitt förhållande aldrig funkat och jag hade tagit livet av mig för flera år sedan. Funkar antideppresiva för en ser jag ingen anledning att sluta med dom.

Annons:
[lenniiis]
2015-01-04 21:03
#14

#9 Hm, okej då! Får ringa imorgon helt enkelt (det är väl inte röd dag imorgon?)

#10 Det är 150 mg jag äter. Jag tar mina på kvällen och om jag också glömmer blir nästa dag förstörd… Har alltid ett stort bråk med min sambo då. Blir dock inte yr eller så, bara lättstött och grälsjuk. 

#11 Antidepressiva läkemedel är inte beroendeframkallande. Det har du fått helt om bakfoten! Jag har ätit antidepressiva i snart ett år och jag har fortfarande samma, klena samvete. Men ska ta mig en titt på filmerna i alla fall, verkar ju intressant. 

Håller även med #13 . Innan jag började med antidepressiva läkemedel bråkade jag och min kille väldigt ofta. Så fort jag började med det slutade det. Det är väldigt farligt att dra allting över en kant bara för att ett scenario blev som det blev. Ska alla barn som inte haft någon pappa under uppväxten sättas bakom galler? Jag menar… Det FINNS ju faktiskt fall där pojkar som växt upp utan pappa ballat ur totalt i vuxen ålder… (IRONISK). Så kan man ju inte tänka 😐

EvelinaS-L
2015-01-04 21:39
#15

#13: Håller med dig! :)
Jag vill inte heller äta de mediciner som jag tar, då jag vill kunna leva ett liv utan att gå på mediciner, men när jag berättade det för min psykolog och min doktor så sa hon "om vi jämföra med någon som te.x har diabetes, så behöver hen ta mediciner varje dag för att må bra och så är det i de flesta av dem som tar antidepressiva med. Det är inte "fel" med att äta mediciner mot psykisk ohälsa, utan det är lika okej och nödvändigt som det är för fysiskt sjuka människor." Det tyckte jag va klokt sagt! :)

_Kram Evelina
_

Tonny
2015-01-04 22:38
#16

Det var inte meningen att döma någon eller dra alla över en kam. Jag ber om ursäkt för detta. Självklart finns det säkert många som måste ha sin medicin och blir hjälpta av det och det gläder mig självklart.           Filmerna fick mig  att inse att jag, och säkert många med mig tror sig behöva lyckopiller i en svår livssituation. Så var inte är fallet för mig och det visade sig att jag mådde mycket sämre av att tillföra serotonin till min hjärna.  Vi har dock en läkemedelsindustri som gladeligen säljer dessa mediciner oavsett om dom behövs eller inte. Det var väl snarare det jag i all vänlighet ville förmedla.

Ber återigen om ursäkt om jag sårade någon.

[EvelinaL]
2015-01-04 22:48
#17

Hjärnan tillverkar seratonin av sig själv. De flesta antideppresiva som lurar hjärnan att den har mer seratonin än vad den igentligen har och olika medeciner gör det på sätt men har samma syfte; att öka seratonin. Seratonin gör en lycklig och alla har de mer eller mindre samt att vissa är sämre eller bättre på att producera det. Däremot så kan för hög dos av antideppresiva få vissa människor att känna sig konsekvenslösa vilket låter likt det du beskrev. Det skulle vara mycket bättre att antingen byta medecin eller sänka doseringen istället för att bara sluta. Jag tar inte illa upp av att vissa inte är för medecinering utan för att de inte vet vad de är medeciner gör.

[lenniiis]
2015-01-05 00:25
#18

#16 Ingen fara, jag tar inte alls illa upp! Jag kände bara inte alls igen mig på det som filmerna beskrev (tittade bara på den där om empatin). Förstår också att det är onödigt att man börjar käka piller så fort något jobbigt i livet händer. Motgånger hör ju livet till och det gäller att man lär sig tacklas med dem! Piller är ju sista utvägen, för oss som redan "har allt", men som ändå tycks vara olyckliga. Så var det för mig! Jag har världens bästa pojkvän, som förstår mig som ingen annan och som älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Min relation till min familj är bra, likaså till min killes. Vi har två katter som är världens mysigaste. Jag har alla förutsättningar för att vara lycklig, men på något sätt är jag inte det. Därför tror jag att medicinen kan hjälpa mig.

Men för att ta den här diskussionen till något annat - OJ, blir verkligen folk empatilösa? Det hade jag faktiskt INGEN aning om. Läskigt.

[lenniiis]
2015-02-03 21:16
#19

Skrev detta på halsa.ifokus (där jag också postade denna tråd) den 31/1. Glömde visst posta catch up:en här också…

"Tänkte ge er alla en liten update.  Jag slutade… Tvärt. Imorgon är det 7 dagar sedan jag slutade ta tabletten och symptomen/biverkningarna har varit många. 

Första dagen inget märkvärdigt. Lite mer lättstött kanske, annars inget! Dock drömde jag sjuka mardrömmar mellan dag 1 och 2. Sov hela natten men sov riktigt dåligt pga svettningar och känsla av att NU ÄR DOMEDAGEN HÄR! Drömde om att jorden gick under och det kändes så verkligt.

Andra dagen började det bli lite jobbigare. Hade ju drömt massa mardrömmar hela natten och hade under hela dagen konstiga stötar i huvudet som blev värre vid ansträngning. Ni vet sådana där stötar man får när man preciiis är på väg att somna? Precis så kändes det. Fick gå hem ifrån jobbet för kände mig så där dåsig och febrig! Ni vet när man både är febrig, känner sig kvalm och SEG? Precis så var det. När jag kom hem vid 14-tiden sov jag till kl 18.00, med sjuka mardrömmar där också. Hade diarré under hela dagen också. Bajsade två gånger på jobbet, två gånger hemma. I vanliga fall går jag inte ens på toa varannan dag typ, så detta var väldigt traumatiskt för mig! Lipar

Tredje dagen (onsdag) fick jag sjukskriva mig från jobbet. Hade feber och mådde riktigt dåligt alltså. Hade sådana där stötar och mådde bäst när jag låg still i sängen. Min sambo fick komma hem på lunchen och ta hand om mig + peppa mig lite. Drömde även sjuka mardrömmar natten från tisdag till onsdag + hade diarré.

Fjärde dagen - sjukskriven från jobbet igen. Nu började mardrömmarna försvinna. Dock drömde jag fortfarande sjukt konstigt och mycket, men hade inte alls samma ångestkänsla under drömmarna. Hade fortfarande feber och kände mig dåsig. Som vid en vanlig influensa fast utan förkylningen. Typ. 

Under alla dessa dagar har jag varit lättstött och gråtit väldigt mycket av och till. Suttit i duschen och gråtit lungorna ur mig, haft i diarré och bajsat 5 ggr om dagen m.m. Dag 4 började jag få ångest men krigade mig till jobbet på fredagen (dag 5).Tog många toalettpauser och skakade av ångest. Ångesten avtog någon gång efter 10.00 (av någon anledning är det alltid värst på morgon och kväll…)

Nu är jag inne på dag 6 och stötarna i huvudet är betydligt mindre. Nu får jag det bara om jag rör på mig (om jag t.ex städar etc) men ångesten är däremot kvar. Värst vid kväll och morgon, som sagt. Dock bara på morgonen när jag ska till jobbet, nu när det är lördag och jag är ledig har jag inte haft någon ångest. Igårkväll skakade jag och hackade tänder som om jag frös fast jag var varm. Lite frossa-aktigt. Hade ångest så antar att det var därför. 

Jag har inte haft ångest på hur länge som helst och jag har aldrig haft det bara sådär. Brukade oftast ha en anledning till det så nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det när det kommer. Förut har jag alltid kunnat tänka på det där som gav mig ångest och liksom bearbetat det, tänkt ut worst case scenario men nu kan jag ju inte det. För jag har ju inte ångest på grund av någonting.

**Summan av kardemumman:
**Kanske borde trappat ner ändå. Jag vet inte. Nu när det är på bättringsvägen börjar redan huvudet förtränga det jobbiga och få för sig att "äh, det var ju inte så jobbigt ändå" men jag minns lite vagt att både jag och min kille var superförtvivlade när jag fick mina ångest-skaknings-attacker och låg och grät i soffan. 

Förhoppningsvis kommer det bli bättre och bättre och jag hoppas att 1 mars vara helt återställd från allting. Längtar!"

[lenniiis]
2015-02-03 21:19
#20

Nu, dag 9.

Ångesten blir mindre och mindre. Nu får jag inte ångest utan har bara den där lilla tendens till ångest. Den där ständiga oroskänslan i magen… Så kände jag hela tiden förut. Så det är nog ett utav mina "normaltillstånd"… Nojjar över allting , varenda liten grej jag säger/gör. Jobbigt. 

Har även fått hemskt humör. Kan verkligen brusa upp för ingenting så jag tycker verkligen synd om min sambo. Om han så bara tittar på mig ett (enligt mig…) dumt sätt får jag ett utbrott och blir helt hysterisk. Det är sjukt.  5 minuter senare störtgråter jag pga dåligt samvete…

Annons:
lekandur
2015-02-05 18:48
#21

Tycker det är väldigt intressant läsning. Ser fram emot att se hur du mår efter låt oss säga en månad. Du har iallafall en hejare här! 🎈

Where you invest your love
you invest your life 

Upp till toppen
Annons: