04. Personliga berättelser

hur ska jag orka leva? har testat ALLT

2015-01-01 19:08 #0 av: mintkyssar

(p.s det jag försökt göra åt min situation; jag har gått hos psykolog, läst självhjälpsböcker och tillämpat act (acceptance comittment therapy). mår fortfarande skit.


Jag har gått igenom ett helvete. Ett helvete som började i februari tidigare i år. Ända sedan dess har det gått upp och ner, men jag kan klart och tydligt säga att jag nått botten oräkneliga gånger. Jag vet inte ens hur jag ska förklara mig så att andra ska förstå. Jag tror inte det går.

Det började med konstanta ångestattacker. I takt med att den fysiska ångesten ökade, tog till den mentala ångesten till slut över. Helt plötsligt fick jag tanken; tänk om ingenting finns? Tänk om jag blir psykiskt sjuk? Och värst av allt; tänk om jag skulle må såhär för evigt, oavsett hur många psykologer jag går till?

Tankarna skrämde livet ur mig. Ganska snart kände jag att mitt liv är över. Mina tankar var helt utom kontroll, allting kändes overkligt och bisarrt. Jag grät varje kväll, kunde knappt se mina föräldrar i ögonen. Varför? För de var som främlingar för mig. Jag var så förvirrad av den konstanta ångesten och oron, ingenting var som det en gång var. Hela mitt liv rasade samman.

Ganska snart hittade jag en benämning på mitt tillstånd via internet, ”derealization”. Ett ovanligt tillstånd som kan uppstå efter en längre tid stress, då man ”överbelastat” systemet. Kroppen orkar helt enkelt inte längre, den får svårt att ta in intryck.

Paradoxalt nog leder derealization nästan alltid till mer ångest. Jag hittade forum på nätet där människor skrev att de känt såhär hela sitt liv. Det började, precis som för mig, med ångest och sedan dess har de levt med konstanta overklighetskänslor.

Det är nog svårt att beskriva den rädsla som infann sig hos mig när jag läste allt det här. All rädsla jag känt tidigare, magnifierades tusenfalt när problemen med derealization började. Jag kände hela tiden att ”nu har det skett, mitt liv är förstört”.

Jag kände mig fångad i mitt eget huvud, fylld av alla möjliga orostankar.

Efter en tid började det lugna ner sig periodvis, men då infann sig alltid nya tankar. Jag började spekulera i om jag kunde ha någon psykisk sjukdom, ex depression, något ångestsyndrom, borderline. Men jag vet att jag inte har det. Enligt psykologen är jag helt enkelt en tonåring som tänker och oroar mig alldeles för mycket, men någon allvarlig psykisk sjukdom har jag inte.

Overklighetskänslor och ångest levde jag med nästan konstant från februari till augusti.

Nuförtiden vet jag inte ens om jag orkar leva. Jag kan bli så ofantligt, plågsamt deprimerad bara jag tänker på allt jag gått igenom. De jobbiga ångestattackerna (som dessutom förstörde en efterlängtad London-resa), de dagliga gråt-attackerna som varade i timmar, mardrömmarna, den totala hopplösheten, alla gånger mamma och pappa febrilt försökt trösta mig när jag bryter ihop (utan någon framgång)... det känns som att jag rör mig i en cirkel. Även om jag ibland kan tänka ”okej, jag har bara fastnat i konstiga tankar, det är normalt när man är ung och växer upp”, så kommer tankarna alltid tillbaka-krypandes. Jag har liksom bestämt mig för att det är kört, tanken att jag skulle kunna släppa allt det här och bara gå vidare, finns inte.

Blotta tanken att fortsätta gå igenom detta, om och om igen, gör mig illamående. Jag klarar inte det. Döden känns ofta som den enda utvägen...

Anmäl
2015-01-01 19:18 #1 av: Vaargen

Jag tror att det är svårt att veta hur man ska hjälpa folk som mår dåligt. Psykolog/kuratorhjälp och medeciner funkar för vissa, att vara med i ett sammanhang på något sätt skaffa sig en hobby ja. Innan när jag mådde betydligt sämre tänkte jag alltid att någon annan kunde fixa till mitt liv men sen förstod jag att jag var tvungen att kämpa oavsett om man har psykologsamtal och så, så räcker det inte man måste lägga ner mycket energi själv. Jag tycker också du ska vända dig lite till dina anhöriga, och sen också tänka på att tar du ditt liv så kanske du förstör någon annans. Jag har vart nära att förlora någon som stått mig otroligt nära i självmord och att läka från det var en lång process, självmord är ingen lösning på dina problem.

Anmäl
2015-01-01 19:32 #2 av: mintkyssar

(Vet ej varför texten blev så konstig i texten)
Det är just det; jag vet att förändring måste komma inifrån. Jag vet att jag måste släppa taget om rädslan för att bli sådär ångestfylld och konstig igen... Men det går inte. Jag är livrädd för att fastna i de jobbiga tankar som plågar mig när det är som värst. När jag är på botten känns allting overkligt; jag tänker hela tiden "tänk om" -tankar och ingenting känns tryggt. Bara rädslan för att må såhär är nog för att hålla tankarna kvar...
Det låter kanske som att jag är passiv och inte gör tillräckligt åt min situation. Då vill jag poängtera att jag alltid varit en mycket ambitiös person med höga betyg och en stark vilja att uppnå sådant so. Jag verkligen vill... Det är som att ALLT i livet kunde jag lösa, allt flöt på, framtills detta med ångesten och overklighetskänslor drabbade mig. Allt känns hopplöst, nästan som att jag är menad att dö en för tidig död

Anmäl
2015-01-01 20:37 #3 av: Vaargen

Jag vet hur det känns när man inte kan uppnå ett bra mående trots man kämpar så jag tror inte alls att du är passiv, mående är svårt att förstå sig på. Jag vet dock inget annat än att du måste söka hjälp kanske lägga in dig på psyket i värsta fall om du känner att ditt begär att dö blir för stort? jag tycker inte du ska ta ditt liv av många anledningar finns lite olika stödlinjer du kan ringa till om du känner att det är illa eller vill tala om ditt mående. kan länka om du har lust!

Anmäl
2015-01-03 13:48 #4 av: [EvelinaL]

Om du mår så dåligt kan medecin och någon form av samtalsterrapi vara bra. Vet att det ibland är svårt att få hjälp inom psykvården och då får man tyvärr åka in och ut på psykakuten ett antal gånger för att man ska bli tagen seriöst. 

Anmäl
2015-01-05 16:53 #5 av: Suicidal1972

Samtal och medicin är inte alltid vägen till att bli kvitt de mörka tankarna - många inom vården, tyvärr, tar oss som lider av psykisk ohälsa på lite mindre allvar än de borde...

Ibland arroganta och till och med nedsättande läkare - gör ju inte direkt att man känner sig trygg med psykvården...

Har just legat inlagd på Psyk i Kristianstad - och fick permission över helgen för att träffa mina söner - fredagen var skit, för då var jag själv - men lördagen och söndagen var helt ok för jag var med mina barn :)

Nu vet jag att jag kommer må skit och försöka igen när jag mår som sämst - men överläkaren tyckte eftersom jag klarade helgen så kan jag bli utskriven :) Bra ju.

Jag klarar inte av att prata ärligt med en läkare - för jag blir fysiskt rädd och får en jävla ångest av det

Anmäl
2015-01-05 20:42 #6 av: Vaargen

#5 Vad tror du är vägen för att bli kvitt mörka tankar?

Anmäl