35. Om sajten/Om iFokus

skriva av mig

2015-02-23 20:48 #0 av: Quiira

Jag kan börja med att jag är 15 år, och jag har alltid haft ett väldigt bra liv med familj, kompisar osv, så det har aldrig varit något problem. Men för kanske ett halvår sedan började jag typ trycka ner mig själv. Jag kunde stå vid spegeln i flera timmar och bara kolla på mina fel och sedan tänka vad jag skulle göra åt det. Jag började även blir väldigt trött, jag kom hem från skolan, la mig i min säng och bara tänkte i flera timmar. Mina föräldrar blev oroliga, de försökte få upp mig ur sängen och det var väldigt jobbigt att se de försöka så, även om det inte hjälpte. Så jag typ tvingade mig själv bli glad igen, trotts att jag kanske inte var det innerst inne, och varför vet jag inte. Den perioden var jag också tsm med en kille, och jag var väldigt beroende av honom, det var typ som om var jag runt honom var jag glad, annars inte. Det kändes typ som om det skulle ta slut så skulle jag inte ha något som skulle få mig glad. Det tog slut... Det var ett tag sen och jag är över honom nu, men...

Det känns som om jag inte har någon energi till att skratta, prata och vara social längre, och jag vet inte varför. Jag måste liksom anstränga mig för att umgås med folk, låtsas vara glad och skratta. Jag vill egentligen bara gå för mig själv i skolan, titta ner i marken och inte vara med folk. Samtidigt vill jag inte förlora mina vänner, så jag låtsas vara glad. Ibland så orkar jag bara inte och går undan, "hitta på" ursäkter för att inte följa med på olika saker osv, för jag orkar bara inte låtsas. 

Ibland är jag riktigt ledsen, ibland känner jag mig tom och vet inte vad jag vill, ibland kan jag vara glad med det känns som om det är allt för sällan. Jag har skadat mig själv, vet dock inte varför, det hjälpte inte, så har bara hänt ett fåtal gånger som  tur är.

Jag känner mig väldigt otacksam för allt jag har och har haft, och blir väldigt sur på mig självför att jag inte är glad. Jag bestämmer mig ibland för att gå och prata med någon, men senare tänker jag typ att jag inbillar mig och att jag inte har något att vara ledsen över. Det har jag ju egentligen inte heller, så vad skulle jag då gå och prata om? Det kanske är hormoner, eller bara jag som tror att livet är perfekt? Jag vet inte, det känns liksom bara inte bra.

Förlåt för att det blev väldigt flummigt, visste inte riktigt vad jag skulle skriva, vet inte riktigt vad jag ville med det här, ville väll bara skriva av mig.

Någon som känner igen sig?

Anmäl
2015-02-23 20:50 #1 av: Hera

Låter som en depression.  En kurator eller psykolog kan hjälpa.

Anmäl
2015-02-23 20:53 #2 av: Quiira

#1 Kan man vara deprimerad över ingenting? Jag har som sagt inte haft några problem i mitt liv, allt har varit väldigt bra.

Anmäl
2015-02-23 20:57 #3 av: Hera

#2 Det kan bero på saker man inte tänker på och brist av ämnen som man kan tillföra. Så börja kontakta din vårdcentral och berätta hur det ligger till.  Eller be din mamma/pappa göra det.

Anmäl
2015-02-23 21:02 #4 av: [JeanetteK]

Jag håller med Hera. Jag tycker att det låter som en depression. Det är inte så ovanligt när man är i din ålder. Det är så mycket som händer i kroppen och ibland kan det bli obalans. Antingen i kroppen eller i själen. 

Sajtvärdinna på LantdjurHantverk och Återbruk.. 
Medarbetare på Miljonär
Min blogg om livet på Månskensfarmen.

Anmäl
2015-02-23 21:03 #5 av: Quiira

#3 #4 Tack för svar!

Anmäl
2015-02-24 11:58 #6 av: Maria

De allra mest lyckligt lottade människor här i välden kan åka på en depression. Det behöver inte alls vara några bakomliggande orsaker eller problem.

Ibland kan det t.om kännas värre för man kanske innerst inne hade velat skylla på någonting.

Precis som Hera skrivit så försök att prata med någon du har förtroende för . Det finns hjälp att få.

/Maria

 

Anmäl
2015-02-24 16:37 #7 av: Ebolaa

#0 Precis som Hera och Maria påpekat så verkar det som om du lider av en lindrig eller medelsvår depression. Depression är en "folksjukdom", vilket innebär att hela 10% av befolkningen någon gång kommer vara deprimerad. Bara för att du är "lyckligt lottad" vad gäller förutsättningar som en bra familj, en bra uppväxt och goda relationer till vänner, osv, så kan man ändå drabbas. Depression har med serotoninvärden i hjärnan att göra, och det är svårt att styra det på egen hand.

Du behöver professionell hjälp, det går inte att bara försöka "rycka upp sig". När du gör det använder du energi som du egentligen inte har och då kommer du ta ut dig själv ännu mer.  Samtidigt ställer du då upp på saker du inte känner är meningsfullt. Det leder bara till att du lider ännu mera.

Det vore rättvist mot dina vänner att du berättar åt någon av dem, så att du inte känner att du måste vara dem till lags bara för att du tror att du måste. Är de äkta vänner kommer de förstå att du inte har den energi som krävs för att vara med dem varje gång de frågar. Om du istället får vila ut på din fritid så kommer du ganska snart känna att du orkar och faktiskt vill se dina vänner, och då kommer du förstås få mer ut av att vara med dem.

Du behöver vila just nu, och ha inte dåligt samvete för det. Gör det du verkligen känner för att göra, och förstås har alla sina "måsten", men se till att lyssna på din kropp. Du är inte fullt frisk just nu, men du kommer tillbaka bara du ger det tid. 

Hoppas du mår bättre snart, skriv igen om du har några frågor eller funderingar, eller bara berätta hur det går för dig!

Lycka till, kram ciiao!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.