Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 1863 ggr
AnonymBert
4/7/15, 11:33 AM

Jag andas men får ingen luft

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag har varit deprimerad i 5 långa år, djup deprimerad i 4. Utvecklade ett självskadebeteende på senaste 6 månaderna som har gått över styr. Jag har många ätstörningar som gör mitt liv jävligt svårt. Jag har en familj som hatar mig och inte vill ha kvar mig. I november åkte jag in till Bup akuten och efter det åkte jag in och ut p.g.a självmordförsök fram till i slutet av januari. Jag blev i februari hämtad av polisen och körd till ett paragraf 12 hem. Jag lyckades där få tag i nålar och plastbitar för att skada mig själv. Så då bestämde dom sig för att flytta på mig, och det gjorde dom till ett annat paragraf 12 hem. Men det här hemmet var 10x värre. Jag blev instängd. Helt. Jag hade tre rum jag kunde vistas i, vilket var en toa, mitt sovrum och ett filmrum. Filmrummet fick jag endast vara i tillsammans med personal och jag som har diagnosen ADHD kan inte kolla klart på filmer. Det enda jag hade att göra var att läsa och skriva. Men i slutet av min tid där fick jag endast läsa. Jag blev galen, jag måste göra saker ständigt för att inte må dåligt. Så för några dagar sedan… Tog jag tillslut och försökte ta mitt liv.. Jag tog ett lakan och gjorde en snara. Knöt sedan fast den i röret på ett handfat. Och hängde mig. Efter en stund så började jag blöda näsblod och sedan började det svarta för mig. Innan jag förlorade medvetandet så tänkte jag "Äntligen. Äntligen är jag fri." Jag vaknade sedan av att jag låg i en vattenpöl inne i badrummet. Personalen hade slitit loss röret till handfatet och vatten hade strömmat ut över mig. Jag var vid liv. Dom ville att jag bara skulle gå in på mitt rum och fortsätta må dåligt, men jag krävde att få åka till psyk. Dom sa nej, och då hotade jag med att anmäla dom. Efter några timmar satt jag i en polisbil mot sankt görans. 

Sos tog allt ifrån mig. Mitt hem. Min familj. Min frihet. Min dator. Min mobil. Dom lovade att dom skulle placera mig på ett hvb hem. Mit enda krav var att min hund och mina hamstrar skulle få följa med. Jag sa det till dom, att dom har tagit allt ifrån mig. Och om dom tar mina husdjur också.. Då kommer jag gå sönder. Idag fick jag höra, att mina djur inte kommer få följa med. Min första tanke var att hoppa framför ett tåg. För jag vill verkligen inte leva längre. Jag blev lovad att det jobbiga skulle försvinna, att det bara var en kort period. Men det var en lögn. För mitt liv kommer aldrig kunna fungera. Dom har helt och hållet förstört mig. Jag vet inte ens vem jag är längre. Så jag ger upp.

Annons:
Ebolaa
4/7/15, 3:54 PM
#1

Hej igen anonymbert!

Vad du har gått igenom mycket den senaste tiden. Beklagar att du inte får ta med dina husdjur till hvb-hemmet, men det finns inga hem som tar emot personer med djur. Det hör verkligen till ovanligheten, på grund av allergier, ohyra, rutiner med mera. Man kan inte ta hänsyn till djuren när man placerar en individ som mår såpass allvarligt dåligt som du gör. Det är du som är prio ett, inte dina djur. Även om djuren är prio ett i ditt liv. 

Jag förstår att du är desperat och hatar ditt liv som det är just nu, men det finns inga lätta vägar att ta. Som du säger så skadar du dig själv så fort du får chansen och det är ju ett tecken på att någonting är allvarligt fel, men det betyder inte att det inte kommer vända.

Ge dig en chans att må bra, just nu ser du allt som är åt helv!¨%* än att se det lilla som är bra, det är de små ljusglimtarna man måste leva för när man har det som du just nu. Snälla, ta inte livet av dig för att du är desperat och inte orkar med att vänta på bättre tider, de kommer - men det dröjer innan dina andetag blir lättare.

Ge dig en chans

Kram

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

AnonymBert
4/14/15, 11:39 PM
#2

Ja, det har jag verkligen. För mig är livet inte värt att leva utan mina djur. Jag fungerar inte som person utan dom. Det finns hvb hem som tillåter djur, men dom är fullproppade. Jag hade mått bättre om jag fick ha mina djur hos mig, och slapp leva ett liv i skuggorna.

Första dagen på hvb hemmet. Kände alldeles nyss som om min värld rasade samman. Gick in i badrummet och stod och stirrade på en rakhyvel. Men jag lyckades. Jag lyckades stå emot känslorna. Har heller inte spytt upp min mat på flera veckor. Jag försöker verkligen. Jag gav hvbet en chans, även om jag djupt inombords bara ville hoppa på nästa flyg till USA. Eller graven. Jag vill vara stark. Jag lovade mig själv att jag skulle bli bättre. Nu hoppas jag att jag ska bli det. Så jag kan få flytta till egen lägenhet. (Jag har lyckats skaffa jobb!) Bara jag, min hund och mina hamstrar. Jag längtar.

Ebolaa
4/15/15, 5:21 PM
#3

Wow, väldigt starkt jobbat Anonymbert ! Det är de små stegen som räknas, det går ju som sagt inte att tvinga fram välmående. Det är ingen lätt sak att stå emot, så det det finns  Den där tviveln och oron som får dig att vilja kastas på nästa flyg och färdas långt härifrån, är något som du säkert  återkommande kommer få kämpa med.

För mig har såna känslor i vuxen ålder fungerat lite som en fingervisning på att det inte funkar att slarva med sitt mående, eller att jag är alldeles för pressad och stressad. En sjukdom påverkar ju ens liv så man måste anpassa sig lite därefter tyvärr.

När det kommer till dina djur, så får vi hålla tummarna att ett sånt hvb-hem får en ledig plats så att du och dina djur får bo ihop. Det kommer i varje fall bli så förr eller senare :)

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

AnonymBert
4/15/15, 8:44 PM
#4

Tack! Precis, det är verkligen det. Lyckades dock inte hålla tillbaka känslorna idag :( Blev helt bortglömd igen.. Känns som om jag är osynlig. Som om det inte spelar någon roll vad jag en gör, för jag kommer aldrig vara synlig för andra. Mitt mående, mitt liv spelar ingen roll.

Mm.. Har börjat på en ny anti-depressiv och får ritalin, d vitamin och har 8 teralen tabletter vid behov. Så jag stabiliseras bättre nu en förut.

Tack! Hoppas också på att få återförenas och bo med mina djur. <3

Upp till toppen
Annons: