05. Anhöriga

Hur förmå pojkvännen att söka hjälp?

2015-04-16 13:30 #0 av: Candela

Min pojkvän har varit deprimerad sen tonåren (nu 40 år gammal), olika djupt i olika perioder. Men han verkar aldrig riktigt ha kommit upp i normalt mående igen. Han har gått till kurator tidigare, i samband med en separation som bröt ner honom totalt. Annars har han inte sökt någon hjälp, vad jag vet.

Som det är nu blir han väldigt nedstämd när yttre omständigheter inte går som han planerat. Han kan bli oerhört arg och kan säga nästan vad som helst till mig och hans egna barn. Elaka saker som bryter ner. I efterhand säger han att han inte menar det han säger, men det tär på oss. Jag märker ju att hans 6-åring mår dåligt. Varje gång han blir arg på henne (även om det är med rätta) säger hon att han inte älskar henne.

Andra gånger blir han väldigt nedstämd och får mörka tankar - att han inte vill leva mer, att han inte vill vara tillsammans med mig, att han är värdelös osv. Sen finns det givetvis dagar då han mår bra och vi har det trevligt, men de dåliga perioderna återkommer ständigt.

Jag skulle verkligen vilja att han söker någon hjälp. Jag har själv erfarenhet av medicinering och tror verkligen att det skulle kunna hjälpa honom. Terapi har han bestämt sagt nej till, även om jag tror att han skulle behöva det.

Men jag vet inte hur jag ska förmå honom att söka hjälp? 

Anmäl
2015-04-16 13:36 #1 av: Niklas

Är du beredd att vara kvar hos honom om han inte söker hjälp? Berätta annars för honom hur du känner och ge honom ett val. Han kanske tycker du är värd uppoffringen.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök iPad for Work Om du vill använda iPad på riktigt.

Anmäl
2015-04-16 14:50 #2 av: Ebolaa

Det är inte lätt att motivera någon att ta emot hjälp, det sitter långt inne att våga öppna sig och din man kanske inte vågar lita på att någon verkligen kommer hjälpa honom?

Någonting som jag kan tipsa om när det kommer till din kommunikation med din man är att du formulerar dig utifrån hur du själv känner, genom jag-budskap. Om han förstår hur hans nära mår av hans mående och beteende kanske han blir mer motiverad till att söka hjälp. Sen kan du ju fråga om han tror om det är någonting som kan bli värre av att prata med någon? Hans mående är ett reellt problem, det påverkar hela familjen, så han bör ta lite föräldraansvar och ge det en chans i varje fall.. 

Använd aldrig du-budskap när ni pratar, vilket är att säga att "DU är så nedstämd, eller du är så arg hela tiden". Använd istället jag-budskap som förklarar exakt VAD som DU stör dig på och hur det påverkar dig. Exempelvis såhär: "När du blir arg och hetsar upp dig på vår dotter eller skriker åt henne, blir vi verkligen rädda på riktigt och det skadar vår relation, det är ju det sista jag vill.  Eller: När du säger att du inte vill leva med mig längre eller att du tänker ta livet av dig, så blir jag fruktansvärt rädd och orolig för dig eftersom jag älskar dig så himla mycket och jag vet att jag bara vill leva med dig, och vår dotter behöver dig.

Det är förståeligt att han inte kan vara sitt bästa jag om han mår dåligt, men hans mående är ingen ursäkt till att han skadar er, utan det är bara en förklaring till varför han gör som han gör. Än så länge har han egentligen inte svarat upp för sin "sjukdom" genom att helt enkelt behandla den så att både han själv och hans närstående kan få ett meningsfullt samliv. Hur mycket tänker du stå ut med när det kommer till din mans mående -  har du nån viss gräns? Pratar ni om hans problem - är han ärlig och öppen om hur han mår och vad som han mår dåligt över?

Många personer är ju såna som bara bär på allting och så exploderar de när bägarn´ runnit över. Om man är en sån person är det bra att börja öva på jag-budskap direkt när någonting sker som man stör sig på, och börja prata med varandra om det som verkligen är på hjärtat och trycker, så att alla i alla fall ges en chans till att be om ursäkt, bättras och bli en bättre gemenskap.

Kram kram

Anmäl
2015-04-17 13:14 #3 av: Candela

#1 Med tanke på hur mycket han nedvärderar sig själv, så skulle han nog se ett sånt ultimatum som ett tecken på hur dålig han är och vidare skulle han gräva ner sig i känslan av att han får skylla sig själv. Han finner någon slags tillfredsställelse i att trycka ner sig själv, och har väldigt mycket självhat.

#2 Dottern är inte min biologiska, men jag bryr mig mycket om min bonusdotter och oroar mig ibland över deras framtida relation om saker fortsätter som nu..

Tydligen är det något från tonåren han mår mycket dåligt över, men han vill inte berätta om det. Han har berättat för två personer i sitt liv, som jag förstått det, men ingen terapeut eller psykolog. Han vill bara förtränga och inte börja tänka på det igen. Så att få honom att bearbeta saker känns omöjligt, det måste ju komma från honom själv. En vilja att ta itu med det.

Det känns som större chans att få honom att medicinera, men samtidigt vill han inte må bättre. Han tycker att han förtjänar att må dåligt. 

Anmäl
2015-04-27 18:26 #4 av: Ebolaa

Vad svårt, och vilken hemsk börda han går och bär på. Vad jobbigt att leva i det förgångna hela livet ut. Det enda han gör är att försöka undvika problemet, det som händer sen är ett det "ploppar upp" genom andra ventiler och i andra sammanhang.

Vet du vem han berättat åt ? Klarade de två personerna att acceptera honom trots vetskapen om det han gjorde i tonåren?

Anmäl
2015-05-01 07:57 #5 av: pyromanen

Motionerar/tränar han? Kanske är han mer positiv till att motionera än ta mediciner?
Senaste rönen kring att motion/träning är lika bra eller bättre än "lyckoiller" är väldigt trevliga tycker jag. Dessutom är "biverkningarna" av motion att man blir snyggare jämfört med biverkningarna av antidepressiv medicin som lite för ofta är att man blir tjock och tappar sexlust. Är ju nästan så att biverkningarna kan göra en deprimerad.


Anmäl
2015-05-09 12:29 #6 av: redsteinedrose

när du försöker övertyga honom, förklara tydligt varför han ska söka vård. förklara det så tydligt att ett barn förstår. Lämna inga kryphål i det du säger. då kommer han nog försöka bortförklara sig. lyssna inte på om han säger att han mår bättre, säg då till honom att om han mår bättre får dom på psyket bedöma det/ eller var ni väljer att gå. Ge honom inga val. lycka till.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.