Annons:
Etikettallmän-psykologi
Läst 1331 ggr
abk1991
2015-04-20 21:01

Självmord mm..

Hej

Jag är en tjej född 2001. Känner att jag behöver skriva av mig lite grann….

Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Jag har alltid varit helt sjukt blyg, min mamma säger ofta att hon går till psykolog med mig om jag inte ''skärper till mig och öppnar käften''. Jag är inte bara blyg inför ''främlingar'' utan också inför släckt om familj (när vi är många, samtidigt). Min blyghet förstör en hel del, jag kan aldrig få de höga betygen i skolan då det kräver en muntlig del, jag får aldrig några vänner eftersom att jag inte vågar prata med folk, jag har alltid ångest när något muntligt väntar. 

Jag har alltid varit den som blivit mobbad och utstött då jag inte säger ifrån, utan istället bryter ihop totalt.  Jag fick 1 äkta vän på dagis vid namn Johanna, vi är fortfarande bästisar, men vi går dock inte i samma klass, hon är 1år äldre än jag. I min egen klass har jag 2 vänner, men dom är inte ''äkta'' satt säga. Dom driver om min religion och om mina åsikter, dom vänder ryggen till när jag hamnar i en jobbig situation och dom låsas som att dom inte känner mig när jag gör bort mig.

Jag var den första i min klass som kom in i puberteten, och var därför först med finnar och mens! Det mobbar dom mig för ännu. Ful är jag oxå, jag bryter mot ALLA kvinnliga normer. En tjej ska lukta gott, vara smal som en pinne, ha stora bröst och en stor rumpa, en tjej ska ha långt tjockt hår och kritvita tänder, vara snygg överallt, vara brun (men absolut inte för brun), och vara kaxig, men en tjej ska ändå vara överdrivet känslig och ha lätt till gråt! Jag bryter mot varenda norm, och därför passar jag inte in, jag ska därför bli utstött och mobbad. Jag har under hela sportlovet funderat på ''vad är jag bra på?'' och kommer inte på ett skit, jag har INGEN talang över huve taget.

Jag har flera flera gånger förberett mig för självmord… varför ska jag leva? vem har nytta av mig? vem kommer sakna mig? INGEN, ingen kommer sakna mig, ingen kommer ens märka att jag är borta. Skolan har varot min räddning på många sätt: Någon som förväntar sig att jag ska komma dit, någon som hjälper just mig när jag ber om det, någon som ser mina bra sidor (även fast det inte finns många), någon som uppmuntrar att kämpa på, MEN skolan har också tryckt ner mig totalt: någon som ska bedöma mig, se om jag duger eller ej, någon som förväntar sig att jag ska klara av vissa saker och som förväntar sig att jag ska bete mig på ett visst sätt, all mobbing och alla kränkande ord, och värst av allt: denna stress som ständigt trycker ner mig tills jag inte kan andas.

Skolan har gett mig en presentationsångest som tar död på mig, alla krav jag måste nå upp till för att duga, alla dessa läxor som förväntas vara gjorda.

Under nationella proven i sexan så gick jag ner 1 tredjedel av min kroppsvikt, all stress gjorde mig illamående så jag kunde inte äta utan att kräkas upp allt, och under nätterna kräktes jag mer än någonsin, jag grät mig till söms varje natt och försökte att inte visa hur dåligt jag mådde. Jag fick ca 1h sömn under nätterna. 

Så är det nu också, jag gråter mig ofta till söms och jag sitter och kräks på toan flera timmar varje natt….

Jag är sur HELA TIDEN, helt utan anledning. jag vet inte varför, det är jätte jobbigt och tar en massa energi. Jag är till och med sur imot mina lärare :(

vad ska jag ta mig till?, jag orkar inte mycket längre, allt känns bara piss, finns ingen mening med livet.

Annons:
Honestyisdead
2015-04-20 21:06
#1

Du behöver professionell hjälp. Ring till din vårdcentral och förklara läget. Imorgon!

VildaVittra
2015-04-20 21:21
#2

Det låter som du lider utav något som kallas för social ångest, och du är långt ifrån ensam om det, jag har också det även om det uttrycker sig annorlunda för mig än vad det gör för dig. De bra nyheterna är att det faktiskt går att göra något åt det. Det är dumt av din mamma att få en psykologkontakt att låta som en bestraffning, för det är ju tvärtemot vad det är. Tänk dig att den är som en bästa kompis där du bara behöver prata om det du vill/behöver. 

Vi är många på denna sajt som går hos psykiatrin och det finns säkert någon som kan tipsa dig om en bra psykolog i ditt område (jag har ju gått här uppe i Uppland, så jag kan inte tipsa). 

Och du, det finns inga fula kroppar alls. Det som kan vara fult med människor är deras själ och en ful sådan har du inte. Och du ska inte alls dö, det kommer komma dagar som är soliga om du får hjälp att må bättre. Du har inga djur? De ger mig enormt mycket och hjälper mig dagligen med mitt mående.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Inezzz
2015-04-20 21:23
#3

Jag har känt igen mig i nästan allt du skrivit. Jag vet att det kan vara svårt att försöka fortsätta, eller svårt att be om hjälp. Men om du inte vågar gå till vårdcentral, ungdomsmottagning, så kanske du bara kan prova att ringa bris, och bara prata av dig. Det kanske finns en chans att det inte hjälper alls, eller kanske hjälper det bara för stunden? Eller så gör det så du kanske vågar ta nästa steg och få hjälp av personer på riktigt. Kom också ihåg att alla kuratorer/psyskologer är olika, om du tycker 5 st är jättedåliga så betyder inte det att alla är det. Jag lovar att det finns folk som vill hjälpa dig, men man måste försöka våga ta steget. Vissa personer kan inte hjälpa dig om dom inte vet om det, du är stark! Du klarar det här, försök att förklara för någon. You will be fine, I promise <3

hannaj98
2015-04-20 21:38
#4

Jag har varit i princip exakt där du är nu. 

Jag hade svårt för människor, litade inte på någon och var för blyg för att få vänner. Jag vet att det är svårt. Men du måste söka hjälp. Jag bor också i Göteborg och jag går nu till BUP regelbundet och jag har så mycket lättare att prata med folk nu. 

Jag har fortfarande inte massor av vänner, men jag har bra vänner! Det är tillräckligt för mig! Jag hatar fortfarande att redovisa och prata inför klassen, även om jag tycker om min klass, men det blir lättare och lättare varje gång. 

Jag skulle rekommendera dig att gå till en ungdomsmottagning. Vet inte vart i Göteborg du bor så  vet inte vilken som är närmast men det är bara att googla. Själv har jag gått till en nära backaplan på hisingen flera gånger. Jag tycker de där är såå bra! Och första gången tyckte jag att det var enklare att gå dit på drop in som de har varje vecka, och inte behöva boka tid. Alla jag träffat på ungdomsmottagningar har varit jätte snälla och de är vana vid ungdomar som tycker det är lite jobbigt att prata, de hanterar det jätte bra!

Och sen angående att du blev retad för att vara först i puberteten. Det är ett så extremt tydligt exempel på när folk trycker ner andra för att de är avundsjuka. 

Jag var själv ganska sen in i puberteten och jag vet hur avundsjuk man blev på de som kom in i puberteten först! Inte för att jag någonsin sa något elakt till någon, men jag var avundsjuk. Och jag vet att många som retade de som var tidiga in i puberteten var avundsjuka.

abk1991
2015-04-20 22:43
#5

#1 jag vågar inte! Jag vågar inte berätta för någon om hur jag känner, tycker och tänker. Bara det här var ett enormt steg för mig, att förklara min situation anonymt. Jag klarar inte av att prata med en främling face2face om hur jag känner :( #2 tack, jo jag har en del djur. Jag har tjatat till mig egna marsvin, som under året blivit 7 istället för två ;) djuren är en av anledningarna till att jag inte tagit självmord ännu, vem ska ta hand om dom när jag dör? Vart kommer dom hamna? Jag har också 1 katt, hon fyller 19 nu i sommar, men hon ska avlivas innan juli ;( när jag fick reda på det så var det som ett hårt slag i magen, hon är familjemedlem och har varit det längre än jag. Jag vet om att någon ska sätta en spruta i henne så att hon somnar och aldrig vaknar igen men jag gör inget åt det, de gör mig till medbrottsling till mord i mina ögon. #3 mina föräldrar vet inte om hur dåligt jag mår, dom vet inget. Jag vågar inte berätta för någon, minst av allt mina föräldrar. Att söka hjälp är för mig som att erkänna för mig själv och andra att jag inte ens duger till att ta hand om mig själv. Vill inte att någon får reda på hur jag känner (men vill ändå ha hjälp genom detta) vad kommer folk tro om mig om dom får veta? " hon är så dålig att hon inte ens orkar leva" jag är rädd för vad folk kommer tycka och tro om mig. #4 tack. Samma här, jag vågar inte :( Känns otroligt skönt att se att de finns fler, fler som känner som jag! De ger mycket, tack!

hannaj98
2015-04-20 22:54
#6

#5 Om du verkligen känner att du inte vågar gå och prata med någon nu, så rekommenderar jag bris chatten. 

Jag tycker det är jobbigt att prata med folk i telefon men i chatt är det inte alls så jobbigt. Det är ju ungefär som att skriva här, förutom att det är professionella personer som svarar och som är vana vid sånt här och har nog bättre svar. Länkar chatten här. 

https://www.bris.se/default.asp?pageID=189

Annons:
abk1991
2015-04-20 23:26
#7

#6 tack

Honestyisdead
2015-04-20 23:28
#8

#6 Väldigt bra tips :)

sessi
2015-04-25 23:43
#9

du är bra på att utrycka dig i skrift. så jag rekomenderar också bris chatten, för så här ska du inte behöva må, jag var också tystlåten när jag gick i skolan och hade inga kompisar. så du är inte ensam , kram sessi

abk1991
2015-04-26 19:56
#10

#9 Tack

jag har testat bris chatten två gånger nu, och det känns ganska skönt att få skriva av sig inför någon :)

Upp till toppen
Annons: