Annons:
Etikettallmän-psykologi
Läst 3929 ggr
Box39
5/2/15, 1:22 PM

Aggresioner som går ut över djur

Jag har alltid ansett att jag är en lugn person och det är förmodligen därför jag undertrycker min  frustration när den väl dyker upp.

För några månader sen skaffade jag och min sambo vårat första husdjur tillsammans, en kanin. En omplacering som behövde ett hem, och självklart ställde vi upp. Det jag inte hade räknat med är frustrationen när ett djur som inte går att kontrollera (en hund kan man ju t.ex. korrigera när den gör fel) gör något oönskat, kanske biter till synes oprovocerat eller helt enkelt inte gör som man vill.

Det som skrämmer mig är hur otroligt arg jag blir. Jag som aldrig blir särskilt arg annars får en sån otrolig lust att bara drämma till djuret, klämma till honom så han lär sig, men det här är ju helt SJUKT. Han är ett djur. Jag förstår inte varför jag får en sån otrolig känsla av att jag vill skada honom? För det vill jag ju verkligen inte, egentligen.

Och snälla, innan nån kommer in med att jag är en djurplågare och inte borde ha djur: Jag gör allt för den här kaninen. Han är frigående och vi har offrat en stor del av lägenheten för hans skull, jag har spenderat månader med att utbilda mig om hur vi bäst ska ta hand om honom, han har allt en kanin kan önska sig, utom möjligtvis en kaninkompis. Vi planerar att ta en in ny kanin efter sommaren så att han får sällskap, men jag blir nervös när jag tänker på att ha två här hemma som jag skulle kunna bli arg på. Tänk om jag en dag faktiskt skulle skada dem?
Vi har det hur bra som helst den största delen av tiden, han är världens mysigaste kanin!
Som det är nu känner jag när jag blir arg och då får jag snabbt resa mig och gå ifrån honom, så jag har aldrig agerat ut det mer än någon enstaka gång när jag behövt hålla fast honom mot hans vilja.  Det kommer alltid när jag är ensam med honom, när min sambo är hemma brusar det aldrig upp.

Jag blir äcklad av mig själv. Finns det något sätt jag kan hantera och komma över den här frustrationen och aggressionen som uppstår?

Annons:
VildaVittra
5/2/15, 1:27 PM
#1

Är du deprimerad? Har du exempelvis blivit agad som barn?

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Box39
5/2/15, 1:32 PM
#2

Hade en depressions dipp hösten 2013 efter att jag flyttat hemifrån och många släktingar avled på kort tid, men det var inget jag behövde behandlas för och jag mår väldigt mycket bättre nu.
Min barndom har varit så gott som felfri, så lycklig som barndomar bara kan bli. Jag har aldrig blivit skadad av mina föräldrar och vi har en väldigt bra relation idag.

VildaVittra
5/2/15, 1:39 PM
#3

Hmm, då var det inte så enkelt. Skulle nog rekommendera dig att ta kontakt med en kurator och prata om det, vet ju inte om du vill ha barn i framtiden, men om det är så är det ju viktigt att du tar itu med det nu och inte då, för barn lyder inte dom heller.

Tillsvidare skulle jag ignorera kaninen helt när jag var ensam, om jag var du, enbart för att helt ta bort risken för att något skulle hända.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Myrra
5/2/15, 1:39 PM
#4

Köp inte en kanin till, det är inte säkert att de vill bo tillsammans och då börjar de slåss och du måste ha 2 burar osv. Det verkar som det räcker med en kanin för din del, varför skaffa dig mer jobb än du behöver? Du säger ju själv att du blir nervös av att tänka på att ha 2 kaniner.

Box39
5/2/15, 1:40 PM
#5

Kan tillägga att jag ibland har drömmar där jag skadar andra människor (familj, vänner, främlingar), drömmarna är alltid väldigt grafiskt våldsamma, och i drömmen känns alltid våldet rättfärdigat och bra, tillfredsställande.
När jag vaknar inser jag ju hur fucked up det är, och det är lite samma sätt jag känner det när jag blir arg på kaninen.

Myrra
5/2/15, 1:44 PM
#6

Har du pratat med din sambo om hur du känner?

Det bästa kanske vore att ni gav kaninen ett nytt hem och du får en chans till lugn och ro igen?

Annons:
Box39
5/2/15, 1:45 PM
#7

#4 Jag är fullt medveten hur mycket jobb det kan krävas att få två kaniner att trivas tillsammans och två burar skulle ändå vara nödvändigt till en början (inte för att vår kanin "bor" i sin bur nu). För mig räcker det fullt med en kanin ja, jag skulle inte skaffa en till för min skull, utan för att han ska ha sällskap av en artfrände. Kaniner mår otroligt mycket bättre av att ha en annan kanin som sällskap istället för bara två människor. Att sköta om kaninen är inte heller något problem för mig och dubbla jobbet med det praktiska skulle absolut inte vara ett problem.
Det här med kaniner kan jag, det jag behöver hjälp med är att hantera aggressioner.

Box39
5/2/15, 1:50 PM
#8

#6 Ja min sambo är medveten om hur jag ibland blir. När det hände första gången kom han hem till att hitta mig på golvet gråtande för att jag inte visste hur jag skulle hantera det. (Jag är ett monster, jag kommer aldrig kunna skaffa barn osv var det som snurrade i huvudet då).

Jag kommer inte omplacera kaninen, han har haft fyra hem på ett år och trivs nu fantastiskt bra hos oss. Att jag någon gång i veckan blir frustrerad och måste byta rum har inte gått ut över honom.

Jag borde väl ta mig till en kurator och reda ut det, right? Är så rädd att bli dömd och stämplad som en störd djurplågare bara.

Myrra
5/2/15, 1:52 PM
#9

#7 Bra att du vill kaninens bästa men kaninen mår absolut inte "otroligt mycket bättre av att ha en annan kanin som sällskap istället för bara 2 människor", som du skriver.

Jag har själv 7 kaniner och ingen av dom bor tillsammans och jag kan lova dig att alla är pigga, glada och mår jättefint.

Aggressionerna kanske du borde söka professionell  hjälp för, de som jobbar med sånt kan nog hjälpa dig bättre än vi på detta forum.

Myrra
5/2/15, 1:57 PM
#10

#8 Men inte ska du tänka att andra ska stämpla dig som djurplågare!

1. Du har ju inte gjort något.

2. Du är modig nog att erkänna att du har dessa tankar.

3. Du vill göra något åt problemet.

Det visar väl om nåt att du inte är en djurplågare, de gör ju precis tvärs om.🌺

Box39
5/2/15, 2:03 PM
#11

#10 Tack för uppmuntran!

Jag är av uppfattningen att kaniner mår bättre när de lever med artfränder, men om du har uppfödning (?), vilket jag antar om du har så många djur, så ser nog våra kaniners levnadssituationer olika ut. Men det var inte det jag behövde ta upp och hör inte till det viktiga.

Ska väl ta mod till mig och boka tid hos någon att reda ut det här med.

Myrra
5/2/15, 2:08 PM
#12

#11 Jag har kaniner både inomhus och utomhus, men som sagt det hör ju inte hit.

Jag tycker det låter jättebra att du kan tänka dig att boka en tid så du får prata med någon som kan hjälpa dig att  lösa ditt problem.

Hoppas allt går bra för dig och kom ihåg att ingen kommer att döma dig! 🌺

crimson
5/2/15, 2:13 PM
#13

Jag har samma problem till och från. I mitt fall vet jag att det är min Borderline typ 2 som samspelar med min ADHD. Jag tycker definitivt du ska prata med psykolog. Du är inte en hemsk person som tänker på sånt, det är bara tankar och de betyder ingenting så länge du inte faktiskt gör något åt tankarna. Jag har älskat alla djur jag haft, men vid något tillfälle har jag blivit kokande arg på dem ändå. Det är en tunn gräns mellan kärlek och hat, så ju mer man tycker om någon desto argare kan man bli på dem.

Lycka till.

"Time flies like an arrow, and fruit flies like a banana"

Annons:
Yuuuhanna
5/2/15, 10:55 PM
#14

Jag hade samma känsla som du beskriver i tonåren när jag var deppig. Jag hade en ganska elak kanin jag var trätt trött på. :P Först blev jag jätte chockad över vad arg jag blev. Men med tiden tror jag att jag lärt mig hantera det, idag blir jag aldrig någonsin arg på det sättet på mina djur :)


Ebolaa
5/5/15, 11:13 PM
#15

#0 Mycket intressant inlägg, och du är verkligen ingen hemsk person bara för att du får en hemsk tanke vid något enstaka tillfälle. Det här är något du absolut kan arbeta med och du är till och med en bit på vägen eftersom du kommit till insikt om "problemet" och försöker finna nya lösningar.

Jag tänker lite såhär; alla människor tänker någon väldigt sjuk tanke någon gång, vissa mer eller mindre så du är verkligen inte onormal eller sjuk på något sätt. Något som jag tror kan vara sunt är att du försöker hålla mer fokus på det positiva, genom att se på din kanin med ännu mer kärlek och förståelse. När du hanterar kaninen eller är i kontakt med den så försök att se till att du är i ett lugnt sinnestillstånd, så att du känner dig i kontroll av situationen och ta ett djupt andetag för att få fötterna på jorden igen om någonting inte går som tänkt.

Se också på dig själv med mer kärlek och ömhet, du kan inte alltid vara ditt bästa jag, men försök att inte bry dig om vad som kan gå fel utan lägg fokus på allt det som gott bra och vad som kan göras bättre.

Om du går över gränsen någon gång så är det bara att höra av din till kommunen för lite extra stöd och smarta verktyg som kan hjälpa dig på traven.. 

Ha det väl, ciao !

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Freddy H-K
5/28/15, 6:22 PM
#16

Man kan få professionell hjälp med te.x minfulness och sånt så man i det långa loppet kanske inte är så arg längre. Och så får man lära sig att styra sin "styra" sin aggression 🙂

HelstAnonym
6/11/15, 2:29 PM
#17

Jag har precis samma problem, fast inte med djur utan med småbarn. Det är helt sjukt när jag tänker mig att jah skulle kunna slå en bebis för att den inte åt upp kanske hela maten osv. Jag fick reda på att jag har aggressionsproblem och började med att träna och göra "yoga", eller iallafall slappna av osv. Nu kan jag stå emot mina tankar utan problem.

Gronstedt
6/22/15, 1:20 PM
#18

TS, det är handlingar som är dåliga, inte tankar eller känslor. Du är en bra människa som hanterar din vrede så bra.  Det är helt rimligt och normalt att bli sprutande arg ibland, och också att ha våldsdrömmar. Acceptera din vrede, ha inte samvetskval eller ångest över den - och fortsätt att kontrollera dina handlingar.

Upp till toppen
Annons: