Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 7604 ggr
Yehet121
2015-05-03 00:25

Berätta om depression för föräldrar

Jag är deprimerad, fantiserar om självmord och skär mig ibland. För att få bättre svar så borde jag nog ge lite info om mitt liv.

Jag själv känner att jag har haft ett rätt så normalt liv och att jag inte borde vara deprimerad och skära mig. Från födseln tills jag fyllde 13 så bodde jag i ett litet område i utkanten av staden jag bor i med mina föräldrar. I skolan så blev jag mobbad av en tjej som gick i min klass under ungefär 2 år, först på internet anonymt och sedan i skolan. Jag blev utfryst av henne och jag grät och satt ofta själv tills några tjejer i klassen frågade om jag ville leka med dom. Det här var i 3:an. i 4:an slutade tjejen, sa förlåt och vi "blev vänner" enligt lärarna. När jag var 12 så skilde sig mina föräldrar, och när jag nyss hade fyllt 13 så berättade dom för mig att dom skulle sälja huset och flytta in till stan, och sedan så hoppade jag mellan dom tills jag var 15, då började jag bo hos mamma hela tiden. Jag har dom senaste åren inte haft så bra relation med pappa och vi träffas ungefär en gång i månaden, ibland mindre. 

Jag och mamma har en rätt så bra relation, men hon tenderar att överreagera när vi bråkar eller jag berättar något dåligt, så jag har slutat gör det. Speciellt nu. Hon jobbar med terapi och familjehem och tar ofta med jobbet hem. Jag älskar henne och skulle gärna berätta om allt jag går igenom med henne, men det går inte. Hon överreagerar vid minsta problem, det kan vara att jag säger att det är lite stressigt i skolan, så reagerar hon som om jag hade sagt att jag har underkänt i alla ämnen. Och när jag vill ha tröst och mår dåligt så får jag bara hennes terapiprat tillbaka. Jag vet att det låter konstigt, men jag vill att hon ska kunna hjälpa mig genom att vara en mamma, hon får gärna fixa en terapeut åt mig och andra grejer, bara hon slutar med det själv. Jag vet inte hur jag ska förklara mina problem för henne. Jag skär mig för olika anledningar, den första är att gör det för att känna mig levande, den andra är att jag gör det för att det får mig att känna mig gladare och det lugnar ner mig. Det här har pågått i lite över 2 månader nu, och jag vill verkligen kunna berätta för mamma och min bästis, men jag vet inte hur.

Annons:
hannaj98
2015-05-03 00:33
#1

Pratar du med någon terapeut? I så fall kan de ofta hjälpa till att berätta för föräldrarna vilket kan underlätta. Alltså att ni har ett gemensamt samtal och pratar om det. Om inte skulle jag rekommendera att du tar kontakt med någon. Inte bara för att få hjälp med att berätta för din mamma utan också för att det definitivt kommer att få dig att må bättre.

Yehet121
2015-05-03 00:52
#2

Jag har inte kontakt med en terapeut än,  att berätta för min mamma skulle nog leda till att jag får kontakt med en terapeut eftersom hon jobbar med det.

Maria
2015-05-03 08:11
#3

Du beskriver din situation väldigt bra här. Är det inte någonting du kan visa för din mamma så kanske hon inser att du behöver hjälp av någon utomstående med dina problem?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Ebolaa
2015-05-06 16:05
#4

#0 Hejsan! Förstår att det är svårt att berätta om det här för någon, och speciellt någon som bryr som så mycket som din mamma, men det är dags att du verkligen berättar åt någon, för din egen hälsas och utvecklings skull.

Jag skar mig på armarna i 11-12 års åldern och har idag en vänsterarm med en hel del ärr som jag förmodligen kommer tatuera över inom några år. Jag vet hur det känns och varför man skadar sig och känner en hel del andra som gjort det. Den lugnande effekten som du talar om beror på att när du skadar dig själv (antingen genom självskada, eller i ett fall/slag eller liten/stor olycka) så utsöndras morfin i din hjärna för en lugnande och smärtstillande effekt för att vi ska ha bättre chanser att klara oss i överlevnadssituationer om vi utsätts för något "fysiskt trauma". Få använder skada som ett lugnande medel och det är ett tecken på psykisk ohälsa och ett tecken på att du helt enkelt inte funnit andra, mer hälsosamma vägar att ta- ÄN. 

Ett självskadebeteendet kan därför också utvecklas till ett tillstånd som liknar ett missbruk eller beroende, där du alltmer får tankar på att skada dig själv och beteendet blir mer tvångsmässigt: att du börjar skada dig själv snarare för att du känner ett sug efter att skada dig istället för att vara något du gör när du mår riktigt dåligt, och att själv förstå den där gränsen när man är i det är svår att se, och speciellt i början av ett självskadebeteende när du bara ser det positiva med det.

 En drog känns till exempel alltid som ens bästa vän i början av ett missbruk och det är precis samma känsla du beskriver ditt självskadebeteende, och det är förstås lite oroväckande. Många missbrukare har haft ett självskadebeteende i ryggsäcken, och alla sprutnarkomaner är i ett självskadebeteende där vissa av dem  sticker sig även när de inte har droger, på grund av den lugnande effekten..

Det är förståeligt att det tar emot för dig att gå till din mamma om hon är lite överdramatisk när det kommer till din hälsa, men gå då istället till en lärare, skolkurator eller en skolsyster och berätta om din situation, så att du så snart som möjligt får börja komma till någon professionell att prata med, plus att de samtidigt finns som stöd i kontakten med din mamma. Du kan säkert göra en överenskommelse med en psykolog eller kurator att dom berättar om det här till din mamma och förklarar att du är känslig för hennes reaktion och därför inte vågat berätta eller kallar in henne på ett möte så att du har någon som närvarar när hon får veta.

Det här kommer lösa sig, det är ett jättejobbigt steg att gå och söka hjälp, men det är absolut nödvändigt för dig. Något som jag sagt till flera här inne är att försök att se på dig själv med kärlek och ömhet, du är värdefull och du har en plats i världen du med. 

Ursäkta långt svar. Kram hej!

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Upp till toppen
Annons: