03. Allmän psykologi

Vänner trots diagnos?

2015-08-10 21:43 #0 av: abk1991

osäker på om detta är rätt sajt Funderar

Jag har jätte svårt att skaffa vänner i min egen ålder. jag trivs inte med tjejerna i min klass och dom trivs inte med mig, vi är föör olika. Jag tänker ej ändra mina åsikter och min personlighet för att få vara med i deras gäng. Jag är jag och så skall det förbli. Jag tänker inte gå upp kl 5 varje morgon för att proppa fejjan full med smink, jag tar mkt hellre en barbacka galopp över en äng, känner samhörigheten mellan häst och ryttare. Jag tänker inte stå och slänga med håret, fnissa hysteriskt och puta med läpparna när killarna i 9an går förbi och jag tänker inte bli värsta shopaholic. Min mamma klagar på att jag inte är med mina tjejkompisar och gör 'tjejiga' saker, vilka tjejkompisar? Jag har inga men det verkar hon inte inse. Hon frågar jämt om jag inte ska gå och shoppa med vännerna, nej för fan, jag tänker ej gå trettio tusen varv runt gallerian för att hitta de perfekta stringtrosorna, den tiden spenderar jag hellre på hästryggen. Jag är ingen 'tjejig' tjej, det är hästar som gäller så är det bara och det verkar alla andra tycka är väldigt irriterande. Komplimanger om min häst betyder mer än komplimanger om mig. Det gör mig gladare om någon säger att schabraket på min häst är fint än om dom säger att min tröja är fin. Förstår du grejen? jag är inte alls så självfixerad som alla andra i min klass vilket gör min väldigt annorlunda till skillnad från dom. Alla i min omgivning ogillar att jag är så 'otjejig' dom tycker att tjejer i min ålder SKA älska smink, kläder och killar, livet ska kretsa runt killar, man ska diskutera hur många killar man vart tsm med och man ska prata om killar killar killar, hela hela tiden, det gör mig spyfärdig. Ska jag behöva ändra på mig för att få vänner? jag vill verkligen inte de, tkr folk ska gilla mig som jag är och gör dom ej det så är jag hellre forever alone. Det är inget större fel på mig, jag gör mitt allra allra bästa för att folk i min omgivning ska trivas, tänker alltid på andras bästa före mitt eget, har t.o.m bytt skola för att min kompis inte skulle vara ensam på sin skola, bytte för att jag ville att hon skulle ha det bra, tänkte på hennes bästa och inte mitt eget. Ja jag har anorexia och jag har panikångest vilket gör att det inte är så lätt att leva med mig, jag kan inte sova över hos folk, jag kan inte åka buss/spårvagn/båt för länge måste liksom alltid känna att jag kan hoppa av när jag vill, kan inte sitta i mitten av en rad på bio utan måste sitta nära en utgång så jag kan springa ut när som helst. Min panikångest gör att jag måste ha kontroll över läget hela tiden, jag måste kunna komma undan från alla människor i min omgivning väldigt fort vart jag än är, jag måste ALLTID ha nära till en toa som jag kan låsa in mig på om jag får panikångestattack. Men ska mina diagnoser verkligen påverka om jag ska ha vänner eller ej? Förtjänar inte jag att ha vänner pga diagnoserna?

Anmäl
2015-08-10 21:46 #1 av: Calcifer

Naturligtvis förtjänar man att ha vänner oavsett diagnos, däremot känns det som om du redan dömt ut tjejerna i din omgivning som översminkade, killtokiga idioter. Då är det däremot inte så lätt att skaffa vänner. Jag lovar att de inte alla är så, det gäller att man släpper på fördomarna och ser närmare på folk för att upptäcka vilka som är mer i din smak.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2015-08-10 21:52 #2 av: abk1991

Bellatrix

Förstår att du tror så efter att ha läst denna text men jag har umgåtts med tjejerna i min klass i ett år och jag känner inte att jag klarar en dag till med dom.  Vi är bara 8 tjejer i min klass inklusive mig och därför har det blivit så att alla ska vara ett gäng. Om man inte sminkar sig, har ett överdrivet intresse för shopping och är killtokig så blir man utstött, tro mig, jag har verkligen försökt ge dom en chans men är jag mig själv så stöter dom bort mig och så är jag ej en del av gänget längre. När jag berättade om mina diagnoser så tog alla genast ett steg bakåt, dömde mig som en störd idiot och vände ryggen mot

Anmäl
2015-08-10 22:03 #3 av: vallhund

Finns det inga fler hästtjejer i stallet du kan bli vän med? Man måste inte umgås med sina klasskompisar.

Din beskrivning i #0 är väldigt nedlåtande, så jag förstår Bellatrix reaktion.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Kennel.

 
Anmäl
2015-08-10 22:15 #4 av: abk1991

Vallhund

Jag går ej till något stall, har egen häst som bor hemma på gården. Nej visst vet jag att man ej behöver umgås med klasskompisar men om det är någonstans där jag är i behov av vänner så är det just i skolan. Varför jag låter nedlåtande är just för att folk ska vända ryggen till när dom får reda på att jag har diagnoser, dom har sagt att folk med anorexia är svaga och inte duger någonting till, dom har liksom sagt det face2face till mig, det sårade mig. Jag tycker inte att jag på något sätt blivit en sämre människa pga anorexin, men alla tycker ju olika.

Anmäl
2015-08-11 00:42 #5 av: hannaj98

Om du nu inte tycker om hur tjejerna är i din klass, varför umgås du inte med killarna då? 

Anmäl
2015-08-11 06:55 #6 av: Ebolaa

Tjena! Ja, det där är något som tyvärr hör tonåren till, det är viktigt för många att pasa in så en eloge till dig som vet vad just DU behöver och vad just DU verkligen älskar att ägna dig åt. Tycker att det låter lite tråkigt att din mamma inte förstår varför du väljer bort att umgås med tjejerna.. Om du ska umgås med tjejer du inte gillar så kommer du bara känna dig mer "främmande inför dig själv", det skulle vara att kasta bort din värdefulla tid, det är inget som är bra för dig.. 

Många gånger har jag sett att under gymnasietiden hamnar många mer "rätt", under grundskoleåren handlar allt bara om att passa in och så, det är trist! Så jag känner igen mig själv i dig och dina känslor om att allas fokus är så himla ytligt... 

Du verkar ju ha rätt bra koll på läget ändå, men det måstre ju vara lite tråkigt att du inte har så många andra att umgås med än din häst. Vet du ingen i din klass, eller klassen under/över dig som hade velat komma och umgås med dig och din häst? Du skulle säkert hitta någon som är lite lik dig, och samtidigt kan respektera att du ibland behöver "hämta luft" och lugna dig från din panikångest.. De tjejer du pratar om ska dui helt enkelt strunta i. Det skulle ju vara en annan sak om de skulle be om ursäkt för vad de tidigare sagt och försöka vara lite mer tillmötesgående, men om inte så har du ändå ignet att hämta. De skulle nog bara framkalla mer ångest !! De är inte samma typ som dig...

Ciao ;)

Anmäl
2015-08-11 10:25 #7 av: abk1991

hannaj98

Det har jag oxå testat men de gick inte som förväntat tyvärr. Enligt min klass så kan man som tjej inte ha killvänner, umgås man med en kille så blir det automatiskt ens pojkvän och umgås man då med en annan kille så är man 'otrogen', så jäkla fjantigt!

Ebolaa

Tack för ditt svar. Ska se nu när skolan börjar om jag inte kan hitta någon hästtokig att umgås med Glad och kanske att jag behöver prata med skolkurator om min panikångest oftare än 1ggn i månaden, kanske det kan hjälpa mig att göra den mer hanterlig.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.