09. Depression/Ångest

Självmordstankar

2015-08-14 13:45 #0 av: abk1991

Känner ni någonsin att ni är ensamma och alltid har en klump i magen? Att ingen vill vara med er för att ni är så jävligt konstiga. Att folk ser ner på er och mobbar er för att ni försöker vara er själva. Att det ända ni känner när ni ser er själva i spegeln är hat. Att ni inte kan gå utanför dörren utan att känna ångest? Att ni bara vill ligga i sängen hela dagen men kan ändå inte sova? Att föräldrarna skriker på er för att ni är så lazy men man kan inte göra något åt det. Känner ni någonsin att ni bara vill ge upp? för ni orkar inte mer. Men det ändå som stoppar er från att ge upp är att ni vill skada de människor som skadat er. Självmordstankarna bara skriker i huvudet hela dagen men ni kan inte ens be om hjälp för ni är för fega? Jag har känt så i 4 år nu, och jag tror inte att jag någonsin kommer att må bättre. Jag tror inte längre att livet är något för mig och när jag lämnar så kommer ingen ens märka. 

Anmäl
2015-08-14 15:47 #1 av: [Silverräv69]

Du är aldrig ensam och du kan be om hjälp, bara ropa rätt ut i rummet, där finns massor av hjälp.
Anledningen att du fortfarande lever är pga hoppet i ditt hjärta, men låga som vägrar att slockna eftersom du som individ är otroligt viktig för mänskligheten, men det är mänskligheten som är för blinda och vilsna för att acceptera dem de inte förstår!

Jag har varit i din sits, planerade allt i detalj..men så en kväll bröt jag ihop helt på golvet och grät i timmar, bad högt om hjälp eller att ta mig tillbaka, Jag såg inget som var värt att leva för.
Nu tror jag inte på sammanträffanden, men efter den kvällen lade jag märke till småsaker som först fick mig att fokusera blicken (vacker natur), sedan att njuta av en känsla (värmen från solen), sedan höra något som fick mig att le på tv och sedan en vän som fick mig att skratta.

Sedan fortsatte det såhär, jag var fortfarande deprimerad, men det gick åt rätt håll. Självmordstankarna fanns i bakhuvudet, men nyfikenheten för morgondagen var starkare, så jag såg till att vara rädd om mig och se vad dagen gav.
Något år efter det mötte jag min första pojkvän, fungerade inte mellan oss, men jag lärde mig mycket under de 2 åren. Sedan träffade jag min nuvarande man och jag tror det var menat att han skulle hjälpa mig att bygga upp livet igen och vara lycklig.

Jag har fortfarande mycket dåliga dagar och perider, men livet är en bergochdalbana..man måste bara ha de rätta verktygen för att handskas med livet.
Till saken hör också att jag aldrig gått en längre period till psykolog och jag var helt omedicinerad då mamma ville undvika beroendeframkallande piller.

Glöm inte om att be om hjälp..din själ vill leva, du är viktig och din livsuppgift är också viktig för mänskligheten!

¤HjärtaDu är aldrig ensam eller oälskad Hjärta¤

Anmäl
2015-08-15 19:49 #2 av: IaMiaMaria

Jag tycker att det låter som att du har en depression, pga av din håglöshet och självmordstankar. Depression är en sjukdom som man ska söka läkare för att få hjälp med. Orkar man inte söka själv kan man be en anhörig som tex en förälder att ringa och boka en tid.

Självmordstankar är inget man har då man är frisk och mår bra.

Anmäl
2015-09-12 13:57 #3 av: Adelheid

Jag hade det precis så där när jag var i tonåren och kan få det till och från än i dag. Är 27 nu. Jag hade en ruff uppväxt med mycket poliser, rättegångar, inte så snälla pojkvänner till mamma osv. Det satte så djupa spår i mig att det såg ut som att allt var bra. Jag skapade mig en mask så det var inte många som såg hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag sov nästan ingenting och var nedstämd hela tiden och skolkade ifrån skolan för jag orkade inte med alla "skitungar" som var där. Min mamma förstod nog vad som pågick då hon själv har sån hela tiden. (Hon sliter mycket psykiskt och har Asperger som inte gör det lättare) Men vi kunde aldrig prata utan att börja bråka när jag var ung.

Jag slutade högstadiet och fick någon lokal hjälp ifrån socialen som skrev ut sömnmedel till mig för att jag inte kunde sova. Det var då jag försökte mitt första självmord. Efter mitt andra så fick jag akut hjälp i form av massor av läkarbesök och en akuttid hos en psykolog. Efter det har det varit en lång kamp med sömnmedel, depressionsmediciner osv. Men idag är jag glad det har skett. Jag mår fantastiskt, har en sambo sedan 7 år som vet allt, jag och min mamma kunde inte ha bättre kontrakt än vad vi har idag. Jag har ett bra jobb och ett fint hem och allt jag har varit med om har gjort mig till den person jag är idag som hör och häpna, folk faktiskt vill umgås med. Haha

Så mitt råd till dig är att sök hjälp. Gå till vem som helst som känns bra för dig och be om hjälp. Jag vet att det är tungt och oerhört svårt. Men gräset är faktiskt grönare på andra sidan. Här behöver du bara hjälp att komma över staketet.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.