Annons:
Etiketterpersonlighetsstörningarborderline
Läst 2227 ggr
oddahviing
10/24/15, 11:11 AM

Vad har hon för störning?

Min mamma har alltid varit väldigt… helt enkelt ingen bra person, och jag har insett det med tiden, jag, min syster, hennes bröder, har alla sagt att någon inte stämmer och många undviker att ens vara i närheten av henne. Hon har under hela sitt liv från tonåren varit beroende av någon, gått från make till make och varit otrogen därimellan och med andra och alltid velat gifta sig så fort hon hittat någon ny och manipulerat/hotat om att lämna om de inte gifter sig med henne, vilket alla gjort förutom min egen pappa… Ibland kan hon vara världens snällaste och vilja ge saker och skjutsa en överallt, shoppa och allt möjligt, men sen slår hon om och blir djävulen själv. Hon tar tillbaka allt hon givet, kastar saker över rummet, slår i dörrar, nyper en i armen, spottar en i ansiktet medan hon skriker en i örat och hotar om att ta bort allt ur ens liv om man inte gör som hon säger. Hon vill dessutom att man käftar emot, är man tyst som jag och flera är, då blir hon ännu argare. En gång flög jag ihop med henne för jag tålde inte hur hon förnedrade mig så jag slog henne  och hon började stormgrina och ville ha ut mig därifrån och jag fick panikattack. Hon har alltid varit tablett beroende, helst starkare morfinliknande grejor när det finns tillgängligt, annars alvedon, typ varje dag. Hon har haft väldiga klimakteribesvär (om det ens är det?) och jag tror hon fortfarande äter dämpande mediciner för det, trots att det var över 10 år sedan det började. Hon har ätit antidepressiva och varit beroende av sömntabletter (vet ej hur det är nu).  Hon har perioder då hon bara villa bråka, hon har ingen medkänsla eller förståelse överhuvudtaget när hon har fel. Som t.ex., när hennes sambo sa åt henne att göra steg för steg, först behandla sen måla ett skjul, men hon började käfta emot och målade direkt, och fel, trots att hon blivit tillsagd hur hon ska göra, som en barnunge liksom? När jag försökt öppna upp mig och sagt att det är ok, jag finns här för henne men hon måste inse att hon har fel och behöver ändra attityd och skaffa hjälp, då tar hon verkligen inte tillfället i akt, utan hon sätter på sitt försvar och kastar tillbaka allt på mig om att jag är elak och manipulativ och precis som min pappa, när det är hon själv som har dem personlighetsdragen? Hon är duktig på att projicera känslor som hon har själv på andra, och att manipulera är hon duktig på … tills det kommer till en punkt då det inte längre funkar, då blir hon arg och vidrig och nekar. Hon kommer i fejd med person på sitt jobb och har aldrig varit omtyckt, hon pratar ofta dåligt om andra personer medan hon sätter sig själv i skyarna att ha rätt. Om man inte håller med henne blir hon skitarg igen, man får inte ha en egen åsikt som inte stämmer överens med hennes. Hon har pratat skit om alla mina syskon inför mig och inför de andra och kallat sin egen son dum i huvudet. Hon fattar inte vad hon gör för fel…

Narcissistisk personlighetsstörning? Någon som har några tankar om detta?

'-Headlights on the highway-'

Annons:
Zadeira
10/24/15, 11:41 AM
#1

Omöjligt att säga vad som kan vara för fel med henne, om hon har diagnos eller liknande. Det du beskriver kan finnas med i så många olika diagnoser och sjukdomar. Du skrev att hon tagit anti-depp och sömntabletter så det låter ju som om hon har någon kontakt med psykiatrin eller vården i alla fall.

Har ni som familj försökt prata med henne?

oddahviing
10/24/15, 1:52 PM
#2

Det är just det, jag förstår inte riktigt vad som är felt. Och herregud ja, vi har försökt prata med henne men hon bara nekar allt och tror det är fel på alla andra och inte hon själv trots att hon förlorar vänner och bara bråkar med alla. Grejen är, hon jobbar inom vården och har kontakt med läkare och min pappa är läkare så hon har ganska 'lätt' att få grejor. Min pappa ville inte skriva ut till henne längre eftersom han såg att det inte gjorde henne någon nytta, men det är ju så himla enkelt o bara gå till vilken läkare som helst o få saker utskrivna utan att de vet om hennes missbruk. Hon klagar på smärtor och huvudvärk och allt möjligt.

'-Headlights on the highway-'

Ebolaa
10/27/15, 5:13 PM
#3

Din beskrivning av din mamma påminner väldigt mycket om min mamma, och av allt jag läst och funderat över så tror jag att det kan vara en borderline- eller narcisstisk personlighetsstörning, eller något liknande… Sen förvärrar ju missbruket alla symptomen, men personlighetsstörning av något slag kan det vara. Min mamma är också i stor förnekelse och skulle aldrig erkänna att hon har fel eller gör fel, det är i princip omöjligt att hjälpa henne. Utan det är stort avstånd som har hjälpt vår relation och ibland även blockera hennes nummer när det blir för mycket terror via telefonen…

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

oddahviing
10/27/15, 7:30 PM
#4

#3, terror har det varit mycket av, min mamma är som en tonåring när hon skriver arga sms, min syster brukade visa mig när hon fick elaka sms av henne >___< jag har ingen kontakt med mamma för tillfället, så jag hoppas verkligen att det går att iallafall prata med henne lite i framtiden för vi har just faktiskt haft några bra minnen också, men innan jag bröt kontakten kände jag att jag behövde säga saker som legat inne för länge. Eftersom jag bott med henne har hon alltid hotat  om att kasta ut mig, vilket gör att man fått tiga och undvika tills man flyttat ut. Får jag fråga hur gammal du och din mamma är? Vi verkar ha liknande problem med våra mammor… det är så himla tråkigt att det ska vara så :(

'-Headlights on the highway-'

Ebolaa
10/27/15, 9:10 PM
#5

Ja, det är riktigt jobbigt emellanåt och det har varit en stor sorg genom livet att ha en såpass nära familjemedlem som inte är frisk. Man går med en stor skam över att just hon är ens mamma, och folk i min omgivning har alltid blivit förvånade över att hon är min mamma. Folk reagerar och blir helt tysta och får en vild fantsi om vem jag är. Så det är jobbigt på så många olika plan, inte bara i just hennes och min relation.

Jag är 25 idag och min mamma är 53. Ja, det är precis så det är med min mamma också, och allting ska alltid ske på hennes villkor, så ibland blir det bara för mycket. Jag har heller aldrig fått någon verklig ursäkt utan hon kanske säger ursäkta för någonting hon sa när hon vaknat upp lite igen och kanske får lite ångest, men så fort allt är bra igen så börjar det om igen..  

Personer med såpass allvarliga och djupa diagnoser har svårt att förändras, ännu svårare är det när de inte har någon sjukdomsinsikt heller. Min mamma gick i parterapi med min pappa vid ett par tillfällen när jag var väldigt liten, men hon gick så fort psykologen riktade fokus mot henne. Det kunde hon inte ta. Och precis som du säger så känner jag att det inte är någon större idé att ta upp något jag stör mig på eller tycker att är jobbigt, för hon kan inte förstå saker ur mitt perpektiv, utan det är bara hon hon hon….. Det är en ond cirkel som upprepas, så det är lättare att bara lägga ner projektet och bara låtsas att allt är frid och fröjd.. tyvärr..

Men det är viktigt att man har andra människor man kan prata med, har du några syskon som vet hur du har det?

Här är en länk som beskriver rätt bra 24 olika beteenden en mamma med narcissistisk personlighetsstörning kan ha, min mamma stämmer in mer eller mindre på alla, förutom kanske en eller två punkter..
http://vuxnabarn.nu/narcissism/den-narcissistiska-mammans-karaktarsdrag/

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

oddahviing
10/27/15, 9:32 PM
#6

Jag håller med helt… jag förstod inte först att min mamma var som hon var men under de senaste åren har det lyst upp, och flera andra i min omgivning märkte det före mig. Min pappa är typ världens snällaste människa, och därför har hans jobbarkompisar osv gillat mig (han och mamma jobbade på samma jobb) men under en tid manipulerade mamma mig att hata min pappa. Tyvärr är min pappa inte jätte duktig på att kontra och förstå en 13 årig flicka eftersom han är i den högre åldern och jag är hans yngsta barn. Min mamma är 60, och jag är 22 nu. Jag är sladdbarn, har alltid haft syskon, men dom har inte varit så tillgängliga pga åldersskillnaden… numera pratar jag mycket med min syster, och hon ser precis vad min mamma är och har inte heller nån kontakt med henne, så jag är iallafall inte ensam =) det är verkligen svårt att förstå att någon utav mina syskon (eller jag själv) är släkt med henne. Däremot har jag varit väldigt deprimerad under en period och trott att jag var lika värdelös som hon fått mig att känna… och ibland har jag känt mig lika nedrig som hon är. Min mamma kan inte heller ta att någon kritiserar henne, det får man inte göra. När jag gick till en psykolog förut så började min psykolog faktiskt kritisera min mamma lite eftersom jag berättat att alltid när jag försöker prata med mamma om hur dåligt jag mår, så börjar mamma grina och kontra tillbaka "Men JAG mår så dåligt för att du alltid mår dåligt, buhuu!" och så var det alltid… alltid tillbaka till henne och sen när man inte säger det hon vill säga då får man skämmas för att man själv mår dåligt och inte tänker på henne….. visserligen var jag inte så nöjd med min psykolog själv eftersom jag blev tvingad att gå dit, men efter att psykologen pratat med mamma så behövde jag inte gå dit mer kan jag säga, pff. Var aldrig jag som behövde en psykolog egentligen… Ska läsa länken, för visst låter det som narcissistisk personlighetsstörning, väldigt typisk…

'-Headlights on the highway-'

Annons:
Ebolaa
10/27/15, 9:40 PM
#7

Mm, känner igen mig såå i det du beskriver. Det är lite jobbigt dock att vakna upp i det där att allting ens mamma har gått och sagt om människor man själv älskar, att allt är bara ett jäkla påhitt för att hennes egna motiv ska vara i det främsta rummet. Det är så hemskt patetiskt, och det hon inte fattar är ju att bara hon skulle göra lite som alla andra gör istället, så skulle hon själv må bättre, för det är ju hon själv som saboterar och kränker hela hennes omgivning. Att hon inte bara kan fatta att det inte leder någon vart, men nej, in i det sista ska det hållas på… Som att hon drivs av att vara elak och se när människor reagerar, det är bara så äckligt på något sätt. Tillslut så orkar man ju inte med det där.. Det är som du skrev, bara så jäkla tråkigt att det är ens egen mamma det handlar om.. :/

Styrkekram till dig!

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

oddahviing
10/27/15, 10:25 PM
#8

Styrkekram till dig också!!! Det blev mycket bättre för mig när jag lämnade henne och blev sams med min pappa igen. Relationerna är inte alls lika stormiga utan henne. Hon har pratat så himla mycket blaska om alla i min omgivning att jag bara måste nolla allt och börja om på nytt och få en egen uppfattning. Just nu har hon fått sin nye sambo/mans barn att hata både henne och honom, hon har varit så svartsjuk på katterna han hade att hon krävde att han skulle avliva och ge bort två.. nu håller hon på och är elak mot den sista katten som är kvar, katten vägrar komma i närheten av henne. Det va liksom sista droppen när dem två katterna blev avlivade, och hon gjorde det medan jag inte var hemma för hon visste hur mycket jag tycker om djur. Så, vi får väl se vad som händer, för just nu gör hon mest illa sig själv. Hon har inte mycket vänner kvar, hon har fått sin sambos vänner att ta avstånd också… sorgligt, men det bör komma till ett slut, då kommer hon få stå ensam för första gången i sitt liv på 40 år.

'-Headlights on the highway-'

Ebolaa
11/2/15, 11:18 AM
#9

Men fy f'''n alltså!! Det är så sjuka saker de kan komma på att göra och precis som du säger så kommer det ju bara bita henne i rumpan senare.. Min mamma är ju lite äldre än din, men min mamma är väldigt isolerad idag, ingen orkar med henne något desto mera. Hon umgås mest med personer som hon kan dricka alkohol med faktiskt.. Jag drar mig för att ringa henne och såna saker, jag mår liksom bara sämre av att höra på hennes jäkla prat..

Tycker att du är stark som har kommit till insikt om saker och ting, det är jobbigt till en början, men det kommer gynna ditt mående i slutändan. Ja, så ta vara på dig själv och de människor du vill ha i ditt liv :)

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

oddahviing
11/2/15, 11:50 AM
#10

#9 ❤️ Tack och detsamma! Jag har en annan vän vars mamma nog är värre än min, hon är ren alkoholist. Märker det att min mamma dricker mer, men gömmer det bakom 'fest' drickande eller fredagsöl, fast efter vad jag sett blir det oftare än så och när det väl är festdrickande så kan hon inte kontrollera det speciellt bra.

'-Headlights on the highway-'

Upp till toppen
Annons: