Annons:
Etikettanhöriga
Läst 2880 ggr
keepswimming
2015-12-29 13:04

Instabil pappa

Mina båda föräldrar är bara 59 år gamla. Båda medelklass arbetsnarkomaner som levt i ett osunt beroende av varandras sällskap. De har inga nära vänner, håller fast vid ensambarnet mig och projicerar deras overkliga förväntningar på mig som jag inte kan leva upp till. När jag protesterar blir det emotionell misshandel i form av verbala attacker, extrem negativitet och skuldkänslor. När de själva inte kommer överens blir det samma sak - ibland leder till våld som att pappa slänger saker i väggen, rusar iväg i bilen eller att mamma skriker nedvärderande ord och faller ner på marken i gråt. Så har det varit sedan jag var barn. Jag har ingenting gemensamt med mina föräldrar - vi delar inte samma livsstil eller värderingar. Men dem är min enda familj - eftersom vi inte har goda kontakter med någon släkting. För två år sedan fick mamma en stroke - hon blev halvside-förlamad med grova personlighetsförändringar som följd. Pappa tog sig an rollen som vårdgivare men faller sönder under pressen och stressen dag för dag. Dessutom får han stå ut med mammas nya känslosvängar som han uppenbarligen inte klarar av. Han fick diabetes och jobbar fulltid även fast han nu har ett extra jobb som vårdgivare. Han vägrar ta professionell hjälp - hemmet har blivit stökigt och smutsigt men ingen som tar sig tid att städa. Jag kom hem under jul - som jag gör varje år. I ett tyst och deppigt äldreboende där två 59 åringar inte kan sköta sig själva. Missförstånd, tårar och panikattacker har präglat dagarna. Jag funderar på om jag ska klippa av trådarna för hot denna gång - klarar inte mer negativitet i mitt liv. Jag har mina egna problem som jag har lagt åt sidan - detta har lett till ett år av antidepressiva medel och en psykolog som sa åt mig att tänka mer på mig själv. Det är skuldkänslorna som gör att jag kommer tillbaka år efter år. Det kanske är dags att vara fullständigt självisk och bara tänka på mig själv nu. För jag kan inte ge mer.

Annons:
[tk1971]
2015-12-30 08:23
#1

Jag upplever nåt liknande. Vill inte gå in på detaljer här, men mina föräldrar är äldre än dina och bor 1300 km från mig. Senaste gången jag besökte dem var nog 2011. Mig och sambon har de aldrig besökt, jag tror de anser att det är min plikt att besöka dem.

Apropå plikt, ja. De är sjukliga och de säger det aldrig rent ut, men jag har förstått att jag borde vara där och hjälpa dem i vardagen. Typ "vi tog hand om dig när du var liten, nu är det din tur att ta hand om oss". Det är mycket jag "borde" och som jag inte gör. Därför känns det som att jag är en otacksam dotter i deras ögon. Det känns som att det dras i mig från två håll. Dels har jag ju mitt liv här med sambon, dels borde jag vara där med föräldrarna under deras sista(?) tid. De här två liven går inte ihop.

Jag har också många gånger tänkt på att kapa allt till dem. Men det går inte. Jag skulle få så dåligt samvete. Jag har tänkt på att jag kommer inte att bli helt fri förrän bägge är döda.

Ebolaa
2015-12-30 12:44
#2

#0 Hej TS !!

Jag vet att det känns otroligt ensamt att ha det som du har det, men vi är faktiskt många som känner precis som du; ska man bara lämna och gå vidare, eller får man verkligen det?

Av mina egna erfarenheter så kan det faktiskt vara bra för hela familjen att man som barnet i familjen, faktiskt tar avstånd. Det kan få dina föräldrar (din pappa i varje fall) att inse att du inte är deras lilla barn längre som de ska forma till en kopia av sig själv, och att du inte kommer finnas där för evigt om du inte mår bra i deras sällskap. När du också tar det där avståndet så kommer du också se saker med nya ögon, när du inte längre är så påverkad av deras samvetskval och gamla vanor. Du kommer ha lättare att göra dina egna val osv, och det kan faktiskt vara nyttigt.

Jag hör också att du faktiskt är oroad över din pappas överväldigande ansvar över sin fru och huset, och att hans hälsa kommer i sista hand. Därför kan det faktiskt vara bra att du går till socialen för att göra en orosanmälan gällande dina föräldrars situation. Att du även trotsar hans vilja i detta fall, sen är det upp till socialen att utreda om din mamma (och din pappa) kan behöva någon ytterligare insats. Jag vet att din pappa kanske skulle bli irriterad och arg över detta till en början (att han tycker att du gått bakom ryggen på honom), men han verkar inte alls förstå sitt eget bästa just nu. Och om han är en överpresterande personlighet så kan det här dra ner honom i fördärvet. Så, med andra ord, om jag vore du så skulle jag lita på min magkänsla och trotsa han vilja. För det kan innebära att hans liv och leverne kommer bli mycket bättre, att han inte förstått vad fin hjälp hans fru och han har rätt till ännu :)

Tyvärr, så finns det familjer som våra, där vi barn är de som ser alla gamla mönster och beteenden, och där vi faktiskt kan bidra till en förändring. Sen är det faktiskt upp till dig att du  tar det avstånd du behöver, och har man såna där föräldrar som är något kontrollerande och så vidare, så är det svårt att se till sig själv. Men det kan bidra till väldigt mycket att våga ta steget till förändring, det kan bli jobbigt i början men det brukar reda sig. Och gör det inte det så vet du att du i alla fall har försökt! 

Kram hej!

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Upp till toppen
Annons: