04. Personliga berättelser

Vad är det för fel på mig? :(

2016-01-10 17:25 #0 av: hamstertokiglisa

Hej. Jag vet inte vart jag ska börja...

I hela mitt liv har jag varit otroligt envis. När jag väl har velat någonting har jag ALDRIG gett upp innan jag fått igenom min vilja, oavsett vad det gäller. Det kunde handla om att jag inte fick en glass när jag var liten, och då skrek jag och grinade tills jag fick den. Vilket antagligen mest handlar om att jag var bortskämd. 

Många gånger när jag var liten och inte fick som jag vill, skrek jag så mycket till mina föräldrar att dom blev rädda för mig. Dom blev självklart också arga, vilket gjorde att jag själv blev ännu mer arg än jag var innan. Vad dom än gjorde blev jag bara mer och mer aggressiv. Dom kunde bara vara helt tysta och kolla på tv, men jag blev bara mer arg p.g.a deras närvaro. Mina föräldrar kunde sedan sluta vara arga på mig, men då försökte jag  verkligen göra allt för att få dom åter igen arga. Det kunde vara genom att slänga saker eller skrika fula ord. När dom sedan bad mig att säga förlåt, gjorde jag ALDRIG det. Jag kunde inte erkänna att jag gjort fel eller ångra någon av mina handlingar. 

Det var ofta jag grinade i efterhand och tänkte att det var någonting fel på mig. Varför jag var den enda av mina syskon som alltid var så arg och som aldrig kunde vara ''snäll´´. Jag tror mycket handlade om att jag ville ha uppmärksamhet. För mina utbrott skedde även på tidig skola, när jag gick från förskolan och upp till trean. Direkt jag tillexempel inte ville läsa en text högt för klassen på svenskan, blev jag hur arg som helst och möblerade om hela klassrummet. Jag kunde även ta ut min ilska på kompisar som inte hade någonting med saken att göra. Jag kommer tillexempel ihåg när jag var arg på en lärare och slog min kompis som gick bredvid i magen. Det hände dock inte alls lika ofta i skolan. 

När jag började i trean ungefär slutade jag helt och hållet att bråka i skolan p.g.a att en sak hände i mitt liv som jag var otroligt lycklig över. Tror faktiskt knappt att jag bråkade hemma då heller?

Men på senare år, nu när jag är många år äldre, är det värre än nånsin. Direkt jag inte får som jag vill blir jag så otroligt j*vla arg. Och det kan bara handa om en småsak som att jag inte hittar en tröja typ. Det börjar då med att jag börjar slänga skit på mina föräldrar. Som att skylla på dom, då det sedan övergår mot svordomar och skällsord. Att jag hatar dom, att jag ska döda dom eller kallar dom kärring/gubbe osvosv. Och det är verkligen ingenting jag menar egentligen, men när jag är arg så slänger jag ur mig allt man kan tänka sig. Ofta när jag säger så till dom, blir dom arga på mig, vilket resulterar till att jag blir ännu argare. Då börjar jag slänga saker runt omkring mig, allt från surfplattor till tidningar. Det finns då verkligen ingenting som kan stoppa min ilska. Jag skriker och gråter och det blir värsta helvetet där hemma. 

Och det blir inte  bättre av att min syster alltid säger att jag är dum i huvudet, det är så jag är och att jag borde hamna på psyket. Det gör verkligen att jag får sämre självförtroende än vad jag har och jag blir då bara ännu argare. 

Men jag har alltid funderat över om jag har adhd eller aggressationsproblem, eller om jag helt enkelt bara är bortskämd, själviskt och dum i huvudet. Och ja, jag är väldigt envis och aldrig kan erkänna att jag gör fel. Jag vet om att allt har gått för långt och att jag måste göra åt det här nu. Jag vill verkligen inte att alla ska gråta runt mig när jag är arg eftersom att jag börja slänger skit på min familj. 

Och dom har nu också börjat inse att det är något fel på mig, vilket jag trott hela mitt liv. 

Men jag vet inte vad felet skulle kunna vara? För jag har läst om adhd och så vidare, känner igen mig i lite av det, men har inga koncentrationssvårigheter överhuvudtaget. Har bra betyg i skolan osv. 

Men är det nån här som känner igen sig i det här eller kanske vet vad det skulle kunna vara för fel? 

Förlåt för jätteslarvigt inlägg men var tvungen att skynda mig när jag skrev det här inlägget. 

Anmäl
2016-01-10 17:45 #1 av: [GråHäxa]

Jag känner igen mig ganska mycket i det du skriver. Det har blivit bättre för mig med tiden, men jag kan fortfarande bli riktigt arg. Det är verkligen jättejobbigt när man inte kan hindra sig själv från att bli vansinnig.

Jag har ADHD och har alltid trott att det beror på det. Men man kan ju såklart ha liknande problem utan att ha den diagnosen. 


Anmäl
2016-01-10 18:50 #2 av: Qalaspuff

Skulle inte säga att det är något fel på dig, fel är det aldrig. Däremot kan t.ex. dina föräldrars brist på konsekvens (att du fick saker om du tjatade och skrek) och omsorg vara en stor bidragande orsak till att du fortsätter köra på det spåret.  Har bara snabbläst inlägget men som sagt, det är inget fel på dig. Jag skulle kontakta en psykolog som kan hjälpa dig att gå till botten med grundproblemet, skolan bör kunna hjälpa dig med detta. Det är visserligen inte omöjligt att du har ADHD eller så, men vad jag kan utläsa från ditt inlägg så har dina föräldrar inte brytt sig om dig tillräckligt, dina utbrott mot dem verkar bero dels på bristen av uppmärksamhet, när du är arg har du åtminstone deras uppmärksamhet, och dels på bristen av konsekvens (de har gett dig saker för att få tyst på dig istället för att stå på sig och klargöra att nej betyder nej). Eftersom detta har pågått under hela uppväxten, om jag förstått det rätt, så har det blivit en väl inrutat vana att ilska och utbrott är vägen till att få sin vilja igenom. Och självklart blir det en törn på ditt självförtroende när din syster reagerar med skällsord, men åter igen, det är inget fel på dig. Du kan göra medvetna val för att förändra dig och ditt beteende, det är absolut ingen tvekan om den saken. Börja med att försöka prata med dina föräldrar och din syster om saken, lär dig visa tacksamhet och accepter att du behöver bli bättre på vissa saker precis som alla andra, men känner du att du behöver mer vägledning/är osäker skulle jag försöka uppsöka en psykolog som kan hjälpa dig att prata ut om problemet och ge dig övningar/tips på hur du ska tänka och hantera situationerna. Jag förstår om det kanske känns fel/läskigt att kontakta en psykolog, men går du den vägen kan du även övertala dina föräldrar att följa med till en terapeut för familj som kan hjälpa er reda ut eran relation så att ni allihop får det lättare. Hoppas det var till någon hjälp, jag är ingen expert på området men jag hoppas att det löser sig för dig!

Anmäl
2016-01-17 13:44 #3 av: vallhund

#2 Hur kan du uttrycka dig så kategoriskt som du gör när du bara snabbläst inlägget? Var har du lärt dig att kunna utesluta NPF, NPS o Psykiatriska diagnoser via internet?

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Kennel.

 
Anmäl
2016-01-17 19:29 #4 av: Qalaspuff

#3 Vad menar du med kategoriskt? Jag läste inlägget ordentligare efter att jag skrivit biten om snabbläsning men glömde bort att ändra det, ser jag nu. Jag utesluter inga diagnoser vad jag vet, snarare ber jag TS vända sig till en psykolog för att kunna säkerställa hur det ligger till på den fronten. Åtminstone var det vad jag tänkte när jag skrev, men uppenbarligen verkar min formulering ha blivit felaktig om du uppfattade det som att jag utesluter diagnoser. Jag försökte ge TS tips på hur hon kan börja hjälpa sig själv på egen hand utifrån den kunskap jag har.

Anmäl
2016-01-21 20:41 #5 av: Zepp

Finns många diagnoser,, från psykiska problem, Bipolär sjukdom/ Aspgerger/ADHD.. andra bokstavskombinationer!

Bäst vore om du uppsökte psykolog/psykiatriker.. helst bägge för att reda ut dina problem.. för så där kan du inte ha det för du blir omöjlig att umgås med/leva tillsammans med.. vilket jag antar att du nu börjar inse?

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl
2016-01-23 21:47 #6 av: Zadeira

Att prata med läkare, psykiater och psykolog kan hjälpa dig att förstå vad det beror på och hur man kan hjälpa dig för att du ska slippa leva som du gör.

Finns mängder med psykiatriska sjukdomar som det du beskriver kan passa in på. Det behövs en ordentlig genomgång för att få svar på om dina problem är psykiatriska, kroppsliga eller om det är annan problematik. Beroende på orsaken får man behandla det på olika sätt.


Anmäl