04. Personliga berättelser

Är så trött på mina föräldrar

2016-01-27 16:04 #0 av: HelstAnonym

Hej. Alltså, jag är snart 17 år och börjar bli lite mot det äldre hållet, så egentligen känns det för sent att göra något åt nu. Men måste iallafall fråga om det här är okej. Mina föräldrar har bråkat så länge jag kan minnas, ibland våldsamt och ibland mindre våldsamt. 99% av alla bråken har varit på grund av vår skit ekonomi då vi knappt haft och har råd med mat för varje dag. Hursomhelst så bråkar de varje, varenda dag och jag skulle gissa på att jag kanske upplever 5 minuter i veckan då de faktiskt inte ignorerar varandra.

Frågan är om det är okej att använda sitt barn som äktenskapsrådgivare? För det enda jag minns från min barndom var att mamma kom gråtandes runt en gång i timmen (Utan att överdriva) och precis efteråt komma pappa och böla till mig. Senare konfronterade de mig om varandra och frågade "jaha så nu har du pratat med pappa? Men dåså då behöver inte vi ha kontakt längre". Något i den stilen, då jag var liten förstod jag inte att det inte var jag dom gjorde fel. Det här händer än idag, jag får höra skit från pappa om mamma och skit från mamma och pappa, och båda blir arga på mig om jag pratar med den ena och båda blir arga om jag säger att jag inte vill höra längre. Själv har jar lidit av social fobi, ocd, manodeppression mm men de har knappt stöttat mig genom det hela utan det är viktigare att fundera på hur de ska vinna nästa bråk.

Bara ett exempel är när jag berättade för mamma att jag hade blivit våldtagen. Hon sa "oj lilla gumman" och stötta mig. Och dagen efter så var allt bortglömt och hon kom in till mig och börja snacka om farsan. Jag sa till henne att jag inte orkade och inte mådde bra. Efter det pratade hon inte med mig på en vecka. Får man verkligen göra såhär mot sina barn? Jag mår fan fortfarande dåligt över det här. Oj herregud vad långt det blev med :o?

Anmäl
2016-01-28 07:50 #1 av: [bluepearl]

Ett stort jävla NEJ det får man INTE! Jag har liknande erfarenheter,både med föräldrar och tyvärr våldtäkter. Det tog mig till vuxen ålder (är nu 45) innan jag sa åt min pappa att jag inte kan vara den han pratat med. Han har så svårt att låta bli, och jag får ibland höra och jag får även säga till igen.
Jag har accepterat med sorg att jag inte får den föräldern jag vill, som är vuxen och som jag kan få stöttning av. Mamma är psykiskt sjuk.

Men, nej dina föräldrar får inte göra så här. Det är psykiska övergrepp.

Har du någon annan att prata med? Familj? Kurator? Om inte, så prata med ungdomsmottagningen eller det som passar dig. Detta är fan inte okej.

Anmäl
2016-01-28 15:07 #2 av: Ebolaa

Hej TS! :)

Beklagar att dina föräldrar beter sig på det här viset, de är väldigt självupptagna och kan inte se hur de beter sig från ett "utifrån-perspektiv". Vuxna ska absolut INTE belasta sina barn med vuxenangelägenheter, det blir alldeles för tungt för ett barn. Jag har haft en riktigt jobbig uppväxt, så kan känna igen mig i att det var i samma ålder som jag helt och hållet tröttnade på allt, och började inse saker. Det är faktiskt jobbigt att inse fakta. Bara för att föräldrarna säger att dom vill en ens bästa, så betyder det ju inte att det verkligen är så på riktigt.

Din magkänsla är helt rätt, det är inte alls bra att de har dig som en liten domare i mitten, och försöker spela dig mot mot varandra. Hur skulle det va om du säger "Jasså, det där får du ta med pappa - jag skiter i (eller) - jag har annat jag behöver lägga fokus på." och likadant till din pappa. Tror de skulle bli förvånade, och egentligen är det ju så att du inte ska behöva uppfostra dina föräldrar, men tyvärr så måste du sätta ned foten för att skydda dig själv! Du ska inte orka med detta, och för att saker och ting ska förändras är det du som antingen behöver ta ett snack med dem båda, att de får hålla dig utanför deras relationsproblem. Att de får söka efter professionell hjälp, för du kan inte hjälpa dem. Det är deras ansvar, inte ditt!

Beklagar att du blivit utsatt för en våldtäkt, har du gått till någon pyskolog? Beklagar också att dina föräldrar är så förbannat självupptagna att de inte ens kan finnas där för dig när du har det som värst. Va i hela **, liksom!? Att de inte bara kan lägga sin skit åt sidan några månader liksom. Nej, jag blir hemskt ledsen för din skull.

Vi finns här, skriv pm om du känner för. Har dock en resa framför mig, så kommer inte riktigt vara anträffbar de kommande dagarna. Men om du vill får du skriva av dig :)

Kram kram kraaam!

Anmäl
2016-01-28 22:44 #3 av: HelstAnonym

Åh, förväntade mig inte så fina och stöttande svar.
#1 Beklagar verkligen för att du varit med om både våldtäkter och liknande problem med föräldrar.. Jag hoppas att du mår mycket bättre idag och kan njuta av livet än att lida av det.

Jag har väl min bästa vän att prata med, men jag vet ju att jag inte kan belasta mina problem på henne. Tack så mycket för ditt svar, jag känner mig mer säker på att det faktiskt inte kanske var jag som var problemungen.

Kram!

#2 Hej! Beklagar att du med haft en dålig uppväxt :( Usch det ska ingen behöva gå igenom. Tack för ditt svar också, jag blev väldigt glad!

Nja, jag gick aldrig till psykolog. Det blev krångligt då killen var min pojkvän, och som man hört tusen gånger var en riktig drömprins i all tjejers ögon. Men han våldtog mig varje dag i 2 år, så det vart ju svårt att få någon att tro mig. Jaja, hursomhelst så tack återigen! Kram på dig med ;)

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.