09. Depression/Ångest

Största rädslan är migsjälv

2016-05-12 17:05 #0 av: hibiskus8065

Under en period har jag haft symptom för nedstämdhet men det tog en lång tid för mig att söka hjälp. I 2:an på gymnasiet var jag känslomässigt nollställd, hade ingen ork och det enda jag gjorde var att gå till skolan och sedan hem igen. Under den tiden fattade jag dåliga beslut för att dämpa ångesten. 

Jag förlorade omdömet. För att dämpa ångesten inledde jag ett förhållande och när ångesten blev som värst kontaktade jag alltid honom. En gång när vi sågs var han arg på mig efter ett bråk och han kunde inte ta et nej. Jag kommer ihåg att jag var rädd och paralyserad. Efter det bestämde jag mig för att aldrig träffa honom igen. 

Det är svårt att veta hur övergången gick till men jag gick från att ständigt vara förbigående till att ha perioder av hyperaktivitet. helt plötsligt hade jag alltid planer inför helgen och mitt humör kunde gå från deprimerad till eufori på två röda sekunder. Jag hade helt plötsligt en enorm drivkraft. Jag började söka mängder med jobb, starta egna project och jag kontaktade gamla vänner och jag kunde gå fram till helt främmande människor, prata en stund, få deras numer och sedan träffas.

Det som är slitsamt är att jag aldrig vet när jag kommer falla in i de deprimerade tillstånden. Jag fokuserar på att vara extremt glad och driven för att energin helt plötsligt tar slut och jag blir förbigående igen. Det är just då som jag fattar de mest drastiska besluten. Som jag tog kontakt med en gammal kompis som bodde fyra timmar ifrån mig med tåg och jag bestämde mig för att åka dit. 

vad jag tror jag vill ha sagt med texten är att jag är som mest rädd för migsjälv eftersom jag tappar självkontrollen och har en tendens att falla in i ett självskadebetende. Jag har tagit hjälp av en terapeut och har fått en del klargjort och efter en tids medicinering har jag haft mindre humörsvängningar men jag vet inte hur jag ska få en bättre fördelad energi, dvs inte vara svart eller vitt.  

Jag har även funderat länge om jag har haft en bipolär sjukdom men den psykologen jag går till säger att det tar flera år av utredning för att kunna ställa en diagnos. 

Anmäl
2016-05-12 17:44 #1 av: kim1980

Hej ! Du jag har samma tankar som du . Nu förstår jag inte hundra vad du gjorde där..
Alltså på vilket sätt. . Själv så drar jag mig undan faktiskt. . Jag ska just försöka kriga med just utredning. . Men ADHD bevis så är så enkelt mixtra in det i gamla papper . Bekvämare. Men för oss är det krig innan för. . Mest vill visa att jag ser er !

Anmäl
2016-05-12 20:40 #2 av: Ebolaa

#0 Hej TS! Glad

Går du fortfarande på gymnasiet - hur länge sedan var det som gick andra året? 

Hur har du haft det med din psykiska hälsa innan gymnasiet och under första året där? Har du känt av detta förut, att du haft dessa euforiska tillstånd, var du i efterhand "insett" att du haft en nedsatt omdömesförmåga och gjort saker du inte är stolt över, och sedan blivit nedstämd/deprimerad? 

Det du beskriver låter lite som bipolär sjukdom, men utifrån det du beskriver så kan man ju inte säkerställa att det är just det, eftersom du beskriver en "kort" period. Är det så att du har känt dig "normal" också, att det inte svänger upp och ner? Det finns ju många andra psykiska diagnoser som gör att man får nedsatt omdömesförmåga, inte bara bipolär sjukdom.

Om du vill så får du gärna berätta lite om din bakgrund och din uppväxt - hur ser din relation ut till din familj idag och hur har den varit när du var liten? Har du gått igenom något särskilt som du känner att har varit väldigt jobbigt? Hur har du mått som barn och under din tidiga tonår?

Orsaken till att din psykolog säger att det tar "flera år" att ställa en diagnos för bipolär sjukdom beror på att OM det är så att det just är bipolär sjukdom så försöker man kartlägga dessa "bipolära faser" av eufori och  depression, att man måste se ett återkommande mönster.

Men din psykolog kan "screena" ditt mående, och se OM och i så fall VAD för psykiatrisk diagnos det lutar mot. De undersöker då vissa av dina tankar, känslor och beteenden som kännetecknar andra psykiatriska diagnoser. Hur länge har du gått hos denna psykolog - vad tycker du om honom eller henne? :)

Är det du beskriver som självskadebeteendet din "omdömeslöshet", att du fäller krokben på dig själv - och gör saker du ångrar i efterhand, eller är det något annat du gör för att skada dig själv?

Vad är det för medicin din psykolog skrivit ut till dig, och hur tycker du att den fungerar? Har du berättat till din psykolog att du fortfarande känner att ditt humör svänger för mycket fortfarande?

Har du testat saker som meditation, yoga eller tränar du någon annan fysisk aktivitet? Det kan vara bra om man får dessa pltsliga energipåfall :)

Kram ciao Blomma

Anmäl
2016-05-12 21:43 #3 av: hibiskus8065

#2

Hej Ebolaa Glad

Jag går fortfarande på gymnasiet, valde att byta program på en annan skola och hoppa in i år 2 och har därför ett år kvar.

Innan gymnasiet har jag aldrig haft dessa humörsvängningar utan alltid varit energisk. Det var först några månader in på första året som jag började bli förbigående och tappat mycket lust till att hitta på saker. Det var nån gång i 2:an som jag sa till mig "nu får du skärpa dig och göra någonting åt det" som jag gick över till att under vissa perioder, oftast veckor, bli hyperaktiv.

Jag har en bra relation med min familj, men jag är van vid att hantera alla mina problem själv och har extremt svårt för att berätta för min familj hur jag mår. Det var en period i tidig tonår som jag inte mådde psykiskt bra men då tog jag ingen hjälp, jag lyckades så att säga ta mig upp igen. Föräldrarna är något oroliga över mina humörsvängningar och vet aldrig om jag helt plötsligt åker iväg eller stannar inne en hel helg.

Det jag beskriver som mitt självskaddebetende är min "omdömeslöshet". I de stunderna känner jag inte efter om jag vill eller inte och säger ja till allting oavsett. Jag har ingen kontroll och ett vanligt scenario är att jag tänker att "det inte är ett bra beslut" men så gör jag exakt det ändå. 

 Efter att ha träffat den killen var jag... psykiskt skadad då han märkte att jag inte mådde bra och vände det till sin fördel, han kunde säga saker som "om vi gör dethär kommer du må mycket bättre och inte känna dig lika stressad" Jag tror att dom stunderna kan ha skadat mig mer än vad jag insett. 

Medicinen fungerar men jag har en tendens att sluta ta den under de perioder jag mår som bäst och efter bara två eller tre dagar utan medicin får jag en extrem dipp i humöret och jag börjar ta dem igen. Samtalen hos psykologen tycker jag fungerar bra och han låter mig alltid svara på varför jag tänker på ett sätt eller vill någonting, eftersom jag behöver bli bättre på att tänka igenom beslut och vad jag egentligen vill.

Jag tränar extremt mycket under mina maniska perioder och det hjälper, men jag letar efter andra sätt att lugna ner mig då jag inte alltid har möjlighet till ett träningspass. Har även provat mindfluness och tänker på att någon gång under dagen sätta mig och bara andas i 10 minuter. 

Tack för ett svar och mycket hjälp Lipar

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.