Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 2315 ggr
[Dagens]
7/6/16, 1:48 PM

saknar empati

Jag saknar verkligen empati när det gäller människor.

Kollar jag på en sorglig film kan jag känna den och även nästan börja gråta, när det gäller djur så har jag även där empati. Men när det kommer till människor så saknar jag helt empati.

Berättar någon något jättehemskt, skulle kunna vara en vän som skulle berätta att hennes pappa dog igår, att hon blivit våldtagen ja vad som helst och jag bryr mig verkligen inte och känner ingenting. Jag tycker istället att det är jobbigt för jag vet ju att jag måste låtsas bry mig och jag har väldigt svårt för att ens låtsas. Jag skulle under tiden detta sker kunna tänka på att "är du klar snart, jag är hungrig och vill äta".

Skulle ett barn och ett djur stå inför döden skulle jag alla gånger välja att rädda djuret.

Jag har diagnosen bipolär men jag tycker det här är ganska jobbigt och det känns verkligen fel att jag känner såhär. Någon som känner igen sig?

Annons:
IaMiaMaria
7/6/16, 1:59 PM
#1

Har du alltid känt så där? Eller är det nu? Jag tänkt om du har Bipolär sjukdom så kan det ju kännas så i ett depressivt skov att man inte orkar och kan bry sig om andra och deras känslor.

Men om du alltid känt så, så kanske det är nåt mer utöver Bipolär sjukdom. Har du tagit upp det med din kontakt på psyk (om du har någon)?

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

Kirnzy
7/6/16, 2:47 PM
#2

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Saknar helt känslor/empati för andra människor (ibland djur också) . Jag känner mig alltid så elak för att jag låtsas bry mig, samtidigt känner jag mig inte elak, blir mest bara irriterad för att jag inte känner något.. Har dock ingen aning varför det är så för mig så kan tyvärr inte heller säga något som skulle kunna hjälpa dig..

Sommarek
7/6/16, 3:03 PM
#3

Det behöver inte heller vara något sjukligt, utan kan vara en reaktion på händelser i din omvärld. Jag växte t.ex. upp med en mamma som fjäskade vansinnigt mycket för sin egen mamma - minsta lilla skrapsår förstorades till en nära-döden-upplevelse, och det hette alltid "men ÄLSKADE lilla mamma!" Resultatet blev att jag knappt orkade engagera mig när det väl hände något, dels för att jag kände en viss avsmak inför beteende och dels för att min mamma liksom sög upp allt drama och alla känslor själv.

Sedan blir man ganska avtrubbad av allt man ser på nyheter och läser i tidningar också, av vad folk gör mot andra, sig själva och världen. Att man inte kan och vill bry sig om allt är i så fall en finfin försvarsmekanism.

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

Zadeira
7/6/16, 3:05 PM
#4

Jag känner delvis igen mig. Jag är sådan som har enorm sympati för djur, men människor är det otroligt varierande med. Jag tror att det i mitt fall har mycket att göra med att man matas med så mycket tragedier hela tiden. Det är flyktingar, svältande barn, misshandel, våldtäkter, våld och skit osv osv hela tiden överallt. Det gör att jag känner mig otroligt avtrubbad mot sådant och varken vill eller orkar bry mig.  Det gäller även när det händer hemska saker med folk i min närhet, men när det är närmsta familjen är jag snarare tvärt om överdrivet empatisk. Jag tror jag själv någonstans inom mig har utvecklat det som ett slags skydd för att inte behöva vara ledsen, orolig och arg när det händer hemska saker mot folk, oavsett man känner dem eller inte. Empatin blir lidande när jag försöker skydda mig själv från negativa känslor.

Sen är jag även påverkad av mina diagnoser, depression och Borderline. När jag är i en dålig period orkar jag inte alls engagera mig känslomässigt i någon person, inte ens mig själv. Då stänger jag bara av hela känslospektrat och spelar teater när det krävs.

[Dagens]
7/6/16, 4:49 PM
#5

1# Jag har alltid känt såhär. Detta gäller även mina närstående. En extremt nära person i familjen gick bort för någon månad sedan. Visst har jag känt mig ledsen någon gång men i övrigt så tänker jag inte på det speciellt mycket.

Jag gör även personer väldigt ledsna med hur jag är. Min sambo blir helt förstörd väldigt ofta eftersom att jag visar noll empati i situationer där jag verkligen borde göra. Jag har minst lika svårt att visa känslor, alla mina relationer  har slutat med att personen berättat att de aldrig känt att jag älskat dem.

mejamylove
7/6/16, 8:02 PM
#6

Jag grät floder när vi avlivade vår gammeltik, men när min gammelmormor gick bort kände jag ingenting. Jag och min syster stod väldigt nära vår gammelmormor, vi var där efter skolan varje dag och spelade plockepinn. Jag kände inte mig ledsen på nåt sätt när hon gick bort för att vara ärlig, man betedde mig mer ledsen eftersom alla andra var det och jag trodde dom skulle döma mig om jag inte visade mig sorgsen… Att avliva vår gammeltik är en av de värsta sakerna jag varit med om, det var det enda rätta att göra och det var ett fridfullt avslut för henne och för oss, men det var ändå hemskt att förlora henne.

Annons:
Upp till toppen
Annons: