04. Personliga berättelser

Ingen förstår hur illa det är

2016-07-13 00:29 #0 av: AnonymBert

Ingen i min omgivning förstår att jag har blivit otroligt skadad fysiskt och psykiskt av allt som hänt mig.

Ingen verkar förstå att jag har PTSD.

Att jag är kroniskt rädd. Att jag förfaller och försvinner ur min kropp när jag måste stå ut med sånt som skrämmer mig.

"Äsch, du överdriver bara"

"Va inte så dramatisk"

"Om du blir rädd, bit bara ihop då."

Jag har mardrömmar VARJE natt.

Jag får panikattacker väldigt ofta.

Kan inte ens uppskatta saker som är kul om det är bland människor.

Jag vill inte komma ut.

Vill inte vara där andra är.

Vill vara själv, för ingen förstår ändå..


Det som gör att dom tror jag överdriver är att jag får panikattacker inombords. Jag vet att man blir sedd av dom man inte vill bli sedd av om man gör ljud.
Så kan kan skrika, gråta och ha panik, men se relativt lugn ut på utsidan.
Jag spänner, skakar, väntar på att det ska hända igen...
Men bara för att jag inte skriker och gråter så förstår ingen att jag har panik.

Jag vänder mig aldrig till en människa när jag mår dåligt.
Dom hjälper ändå inte.. Sist jag gjorde det så blev jag bara skadad.
Likaså gången innan det och gången innan det.

Känns hopplöst, när man tror man äntligen nått fram till en person och dom visar att man inte har det.

Jag vet inte hur jag någonsin kommer kunna bli bättre..

Anmäl
2016-07-13 00:34 #1 av: Hera

Psykiatrin kan hjälpa dig!

Anmäl
2016-07-13 18:52 #2 av: Whatsupdoc?

Jag känner densamma. Jag har blivit skadad både psykiskt & fysiskt, av min familj, mest pappa & lillasyrran. Jag har också Autism så det förstorar & förvärrar allt ännu värre.

1. Jag mår dåligt varje gång nån kommenterar mig positivt, för ingen, inte ens min familj kommenterade mig på nåt positivt, bara en massa negativt.

2. Jag blir illamående av vissa dofter(stark parfym, hårspray, etc.) men alla säger att jag överreagerar.

3. Jag vill hellre vara med djur eller en nära kompis än med folk, men min familj tvingar ut mig& låter mig aldrig göra nåt själv utan att de måste få veta om det eller annat.

Detta kanske inte är mycket men det är vad jag får stå ut med.

Anmäl
2016-07-14 16:38 #3 av: AnonymBert

#1 Psykiatrin är har störst ansvar över att jag blivit så ärrad som jag är. Jag dör hellre en att vända mig till dom igen.

#2 Känner igen mig i din beskrivning från innan allt hände.

Jag har polisfobi, fobi för psykiatrin och har svårt för sjukhus också.
Jag är rädd för socialtjänsten, för alla uniformerade tjänstemän. (Poliser, brandmän, ambulans m.m)

Jag får panik såfort en polisbil åker förbi huset, åker förbi när vi är ute och åker.
Får panik om jag ser en polis ute, om jag ser en säkerhetsvakt.
 
Kan inte ens se på filmer med poliser utan att må dåligt. Och jag brukade älska fängelseserier.

Jag kan inte leva ett normalt liv, någonsin efter det som hänt.

Jag är trasig.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.