Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
05. Anhöriga

Påvärkar mig mycket..

2016-09-21 21:44 #0 av: AnonymBert

Mina föräldrar påvärkar mig mycket. Och det är väldigt negativt. Jag bor på ett HVB, haft mycket problematik i mig själv och jag inser mer och mer att ju längre jag går utan att prata med dom, desto bättre mår jag.

Men när jag pratar med dom, så blir jag deppig. Känns hopplöst och jag mår allmänt dåligt. (Inte alla samtal, men många av dom. Vissa är det mer och andra mindre såklart.)

Ändå ringer jag dom själv, jag vill träffa dom, jag vill vara med dom och jag vill prata med dom..

Men dom ljuger för mig hela tiden, så det påverkar mig, mitt liv.

Jag blir så otroligt jävla ledsen varjegång, även om jag VET att dom alltid ljuger.

Jag VET det, men väljer själv att ta den kontakten.

Nu, efter ett 10 minuter samtal med mina föräldrar gick mitt liv precis i en krasch.

Jag har brustit igen, vilket jag inte gjort på väldigt länge. Jag känner självmordstankarna smyga in i huvudet och jag känner hopplösheten i kroppen.

Dom vill inte ha mig och jag vet det.

Men jag är så jävla ensam. Vad har jag? Jag är ett barn och min familj vill inte ha mig. Igen vill ha mig. Vad är jag bra för när jag inte ens kan få mina egna föräldrar att vilja ha mig? 

Anmäl
2016-09-21 22:03 #1 av: [Toretto]

Jag har mått dåligt i en stor del av mitt liv behöver du prata ut hos någon får du gärna PMA mig.

Anmäl
2016-09-21 22:04 #2 av: [josten]

Hur vet du att dem inte vill ha dig ? Hur är dem mot dig ?

Anmäl
2016-09-21 22:19 #3 av: AnonymBert

#1 Tack betyder mycket

#2 Lång historia, men det är iallafall väldigt tydligt för både mig, socialtjänsten, personal på mitt boende m.m.

Anmäl
2016-09-21 22:50 #4 av: Herveaux

Jag har samma upplevelse om mina föräldrar.

Min pappa lämnade min mamma när jag var ca 1 år, efter det träffade jag honom 2-3ggr innan han gick bort efter ett långt och tungt missbruk av droger och alkohol.

Min mamma har under hela min uppväxt favoriserat sig själv, sina karlar och min halvsyster framför mig och när jag var 18 år bröt jag all kontakt. Precis som du så mår jag bättre utan den kontakten. Jag har också tappat kontakten med min halvsyster för ca 2 år sedan, till en början kändes det som en stor förlust, men jag saknar den inte spec mycket nu med lite perspektiv.

Det jag skriver nu kommer du kanske inte kunna ta åt dig, men jag hoppas det kan ge dina demoner en redig örfil iaf. Skämtar
Det är inte vad din familj tycker och tänker om dig som värderar dig som människa.
Du har all rätt att finnas här ibland oss, du har rätt att få må bra, du har rätt till den hjälp du behöver för att må bra. Du har rätt till kärlek och omtanke, vänner och en partner. Du har rätt att få ha drömmar och mål här i livet.
Vad dina föräldrar tycker spelar ingen roll. Glad

Jag säger inte att det är enkelt alla gånger, men man kan ha ett fullgott liv utan sina föräldrar. Strax innan jag fyllde 18 träffade jag min Mattias. Det var nu 11,5 år sedan och idag är vi gifta, jag har en underbar hund och ett eget företag.
Jag har flera drömmar och mål jag vill försöka uppnå, jag kommer säkert misslyckas med flera av dom, men vad sjutton, livet är en resa med många up´s and down´s.

Idag är jag lycklig men jag vet hur jobbigt det är när mörkret kastar ner en i det där djupa, svarta, tomma intet. Jag vet hur det känns att tror att ingen vill ha en, ingen bryr sig, ingen skulle sakna en... Jag vet hur det känns att vara ett ensamt oälskat barn som sedan mobbas i skolan och kastats runt som en obekväm belastning i arbetslivet.

Jag hoppas verkligen att du orkar dra dig upp i ljuset igen för livet må vara skit ibland, men när det väl är härligt, då finns det inget bättre än att leva! Hjärta

Ber om ursäkt för ett flummigt och trassligt inlägg!

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-09-22 05:00 #5 av: xirya

#4  "Ber om ursäkt för ett flummigt och trassligt inlägg!"
Betyder det att jag är flummig om jag tyckte att det var ett bra inlägg? Skrattar

Anmäl
2016-09-22 08:21 #6 av: Herveaux

#5 Tack xirya! Blomma
Nja, mitt hjärnkontor hade stängt ner för kvällen när jag skrev #4 så jag ville bara  "friskriva mig" ifall andra skulle tycka det var luddig läsning. Galen

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-09-22 09:53 #7 av: xirya

#6 Varsågod. Här är det stängt för personalbrist, så du får ju gärna skicka några slipsnissarGapskrattar och ursäkta för OT

Anmäl
2016-09-22 11:42 #8 av: AnonymBert

HjärtaBlomma

Anmäl
2016-09-23 13:52 #9 av: [Rulander]

Jag förstår om du mår dåligt. Barn ska vara älskade och önskade.

Jag hoppas verkligen att du hittar vänner och familj framöver så att du kan uppleva kärlek och värme. Du är värdefull och viktig.

Du är inte ensam om att uppleva detta, men jag önskar dig allt gott.

Anmäl
2016-12-20 09:55 #10 av: lightningbolt

Känner igen mig i det som berättas. Jag kan väldigt ofta känna mig oälskad och som att de i hela min släkt förutom ett fåtal inte lyssnar på mig. Jag kan uppleva det även nu i vuxen ålder. Känner att jag inte får någon hjälp någon annanstans heller. Hjälper HVB-hem? Öppenpsykiatrin har ialla fall inte hjälpt mig särskilt bra i min åsikt.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.