Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
03. Allmän psykologi

Att hålla tankar inom sig, "lägga locket på"

2016-10-24 15:10 #0 av: Sandi92

Hur pass dåligt är det i längden? Jag pratar aldrig med någon om mina tankar. Jag behåller all min ångest och alla min jobbiga tankar för mig själv. Jag är livrädd för att öppna upp mig för någon. Om någon försöker komma mig lite närmare så blir jag rädd och stöter bort personen, alternativt undviker personen. Jag kan inte ens öppna mig för en psykolog. Har testat, men det slutar med att jag bara sitter och ljuger eller undanhåller saker. Jag är helt enkelt livrädd för att låta någon annan människa komma nära mig. Känns som att mina tankar och känslor är en stor hemlighet som måste bevaras till varje pris. Varför jag är så här vet jag inte.

Nån som känner igen sig? Eller har något tips på hur man ska våga öppna upp sig?

Anmäl
2016-10-24 15:18 #1 av: Sommarek

Frågan är väl mer om det stör dig att inte kunna dela med dig. Somliga är ju mer privata av sig av naturen, och det tycker jag är helt okej, så länge du inte känner det som att du är en tryckkokare som håller på att koka över. Mår du själv bra av att vara lite hemlighetsfull, så varför inte?

Anmäl
2016-10-24 15:18 #2 av: Snuffles

Jag är sån att jag håller inne alla känslor, för det känns som att folk mår dåligt av att lyssna på mig, vill liksom inte lägga över mina bekymmer på deras axlar. Så då rinner det över och jag blir arg på folk istället. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det mer än att skriva av mig i dagböcker.

Anmäl
2016-10-24 15:26 #3 av: Sindri

Att skriva är en jättebra idé. När man skriver så ser man ibland saker så fort man skrivit ner dem, ibland när man läser det senare.

Jag tror att vi alla människor behöver få lufta och ventilera våra tankar, hur konstiga, udda eller farliga de än kan tyckas. Att hitta någon man kan bolla och ventilera tankar med är en gåva.
Men i brist på det duger man själv ganska bra.

I brist på ord kan man kanske uttrycka sig på andra sätt, måla, teckna, skulptera.

Om man tar sig besväret att hitta en psykolog och ändå sitter och ljuger så verkar det som om något verkligen är fel. Om du vet vad du är så rädd för att avslöja så är det ju just det du behöver bearbeta.

Är det situationen när du sitter hos psykologen som får dig att ljuga?
I så fall kan det vara idé att i förväg skriva ett brev och berätta om det, så att psykologen kan hjälpa dig att skala bort den lögnaktiga ytan.

Det verkar konstigt att en duktig psykolog skall gå på dina lögner - de borde verkligen genomskåda dem. Skulle det vara lättare att prata sanning om du fick vara anonym?

Anmäl
2016-10-29 20:39 #4 av: OnlineCores

#0 Det låter lite som om du är rädd för intimitet, om så är fallet så kan de bero på många olika saker. Men eftersom du skriver att du sällan kommer någon nära, så kanske du är ovan med det och att det då blir för starkt? 

"Man kan inte förändra något man inte erkänner", ökänt citat från Dr. Phil

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.