09. Depression/Ångest

Utsatt för sexuella övergrepp som barn

2016-11-18 14:56 #0 av: Ninnsan02

Jag har precis börjat nysta i mitt förflutna med hjälp av psykiatriker och sexolog.
Det tog inte lång stund innan jag började inse vad som låg bakom 32-års lidande, depressioner, skärande i armar, sexuella (skadliga) utsvävningar i ung och äldre ålder, snedvridna sexuella preferenser, konstant känsla av utanförskap, självförakt etc.
Mina minnesbilder är väldigt luddiga fortfarande och jag gör allt för att de ska bli klarare. Kan inte skilja på fantasi och verklighet, vilket tydligen är vanlig i samband med en sån här upplevelse.
Finns det nån där ute som gått igenom samma sak? Hur gjorde ni för att minnas?
Jag minns 1 bild väldigt tydligt och vet med all säkerhet att det är verkligt men resten e som sagt väldigt suddigt. Kan detta ha varit första tillfället för övergreppen?
Jag har idag god kontakt med min familj, vi träffas på storhelger och födelsedagar. Har dock inte träffat eller pratat med dem sedan detta började träda fram för ca.2 veckor sedan. Vet inte vad jag ska ta mig till. Vi har en resa inbokad om några veckor, jag, min sambo samt mina föräldrar.
Hur f*n ska jag kunna åka på denna resa?!
Vad ska jag säga till dem? Är inte redo för en konfrontation då jag är osäker på så mycket.
Nån överlevare som kan hjälpa mig med råd? Blir tokig! :(

Anmäl
2016-11-18 15:06 #1 av: iskogen

Jag vet inte om jag blivit utsatt för sexuella övergrepp som yngre barn men det andra stämmer in på mig. Jag blev pga det (bl.a. sexuella snedvridna preferenser) utsatt för ett otal övergrepp. Jag har funderat på om min snedvridna syn har att göra med något i min yngre barndom, kanske ett övergrepp har jag funderat över ibland. Men annars är det som jag vet en knepig relation med min pappa som har ställt till det rejält.

Vet din sambo om det som du nu vet har hänt? Det kanske kan vara skönt att veta vad han/hon har att säga om ni ska åka på resan eller inte. Om du känner att det verkligen inte går så ska du verkligen inte åka, i absolut nödfall får du skylla på något.

Om du vill prata får du gärna skriva till mig.

Anmäl
2016-11-19 10:47 #2 av: Ninnsan02

Hej,

Tack för ditt svar. Mina "fantasier" blir tydligare för varje dag, det har börjar övergå till minnesbilder. Jag har så svårt att förlika mig med att MIN pappa, som jag älskar så mycket, faktiskt har gjort detta och förstört mitt liv.
Jag har under 32 år undrat och sökt efter vad det varit för fel på mig, anledningen till att jag sökte hjälp från hela början var för jag trodde/misstänkte att jag utvecklat Bipolär sjukdom typ 2.
Tog 1 möte med psykiatriker sen skickade han mig till sexologen. Tog ca. 1 möte på 1,5 timmar med henne, sen var det som att proppen lossnade lite iaf.
Så mitt råd till dig är att söka hjälp!
Har du bilder som flashar förbi, som du kanske till och med blir sexuellt upphetsad, hur konstigt det än låter, så är det till största sannolikhet riktiga minnen och inte din fantasi. Barn gör om minnen till fantasier för att klara av att överleva övergreppen.
Jag har berättat det mesta för min sambo och vi båda har stora bekymmer att ta in allt. Mycket lång väg kvar och många "fantasier" som jag fortfarande inte vågar lita på mig själv och min egen känsla än.
Han har förstört mitt liv! Han har sett mig skära sönder mina armar, han har sett mig i depressionstillstånd, hört mig få panikattacker, få utspel i tonåren, utsätta mig för sexuella farliga situationer och sen när det uppdagades så fick jag höra att jag ändå var ett jävla luder, slinka, sköka, horunge etc. sånt kunde han vräka ur sig på daglig basis om han var på dåligt humör.
Är så arg så jag skulle kunna mörda gubbjävlen! Han har ju vetat ALLT, hela tiden medan jag och alla andra omkring mig funderade över varför jag inte klarade skolan, hittade på en massa skit och ljög en massa, för det fick man ju lära sig tidigt, att ljuga och manipulera. Mamma måste ju ha sett men valt att blunda o fokusera på vinflaskorna samt så arbetade hon på dagis, som chef, och hjälpte barn.. Som hade det tufft hemma. Så jävla sjukt så jag vet inte vad. Jag visade ALLA signaler, nu som vuxen kan jag inte förstå hur man kan göra (eller inte göra) så här mot sin egen dotter, som de själva adopterade och hämtade hem. Ändå talade hon ofta om för mig att jag var hopplös, skitunge, problembarn m.m.
Nu har jag berövats allt. Precis allt. Jag vet inte hur jag ska berätta för min bror, kommer han tro mig?! Jag menar, det är ju PAPPA.. Vår underbara, snällaste och mest godhjärtade person vi känner och det tog ju lång tid innan jag själv kunde lita på det.
Om han inte litar på mig, så förlorar jag honom och hans två barn och frun.
Mamma, min bästa vän.. Borta.
Ingen mer jul, inga fler födelsedagar.
Precis ALLT har tagits ifrån mig och jag fick aldrig en chans till ett värdigt liv då jag alltid hatat mig själv och aldrig tillåtit mig att vara lycklig och framgångsrik.
Fyfan för DIG DIN JÄVLA EGOISTISKA PIECE OF SHIT!!!! Spyr rakt ut..

Anmäl
2016-11-19 21:47 #3 av: OnlineCores

Var stark och stå på dig, för du har rätt till sanningen. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna är eller vad det grundar sig i. Om din far har förgripit sig på dig så ska han ta ansvar för det, punkt slut.

Du ska inte heller känna någon press på att åka, det gör du som du vill. Man kan säga ifrån och du behöver inte förklara för dem varför. Det ska vara på dina villkor nu, eftersom att det har varit på hans/deras villkor i 32 år.

Anmäl
2016-11-20 13:46 #4 av: iskogen

Det låter förjävligt! Förstår verkligen att det skär sig otroligt jobbigt att någon man älskar som ens förälder visar sig ha gjort avskyvärda saker mot en. Det måste vara så jävla hemskt och jobbigt. Du ska absolut inte åka på släktträffen tycker jag för du verkar må skit över vad din pappa gjort vilket är 110% förståeligt. Du behöver inte möta honom, om du nån gång känner dig villig att göra det så är det en sak men nu precis efter att du fått reda på detta behöver du och kanske bör du inte träffa honom, om du inte vill det själv. Jag skulle inte klarat det. Lider med dig! Hatar människor som förstör ens liv genom övergrepp och kränkningar och så hjärntvättar en att tro att allt dåligt är ens eget fel. Vet hur det är. 

Anmäl
2016-11-21 09:21 #5 av: Ninnsan02

Tusen tack för ert stöd. Jag blir så glad över att någon bokstavligt talat bryr sig om mig. Har ju alltid fått höra att jag "bara söker uppmärksamhet"och att jag visst får detta. Förstår ju nu att mitt behov var bra mycket större. Jag har under helgen pushat mig själv att minnas, jag har spytt, fått panikattacker med hjälplöst och oavbrutet skrikande och gråtande samt andningsproblem. Fått äta Oxascand för att kunna "landa".
Det räckte alltså att jag träffade 1(!!) människa som visade mig värme och tillit sen började allt komma. EN person!
Har så länge väntat på det här. Jag kan förhoppningsvis känna mig som den människa av värde jag faktiskt är.
Återigen, tack för Er respons.
Min familj har varit mitt allt, mamma min bästa vän sedan jag var runt 25.
Har inte en enda vän att ringa eller prata, har tack och lov min sambo men det är inte samma sak som en vän, även om han är min närmsta och bästa.
Jag vet nu varför jag inte har några vänner också. Har aldrig tillåtit någon bli min vän. Har bara sökt efter vänskap i personer som inte har något större intresse för mig. Dyker någon upp som verkar intresserad av att lära känna mig och som tycker jag verkar vara en fin person så flyr jag! Svara inte när de skriver på mess eller ignorerar när de ringer. Till slut tröttnar de och jag sitter ensam. Så sjukt hur hans äckliga beteende har förstört precis hela mitt liv.
Jag har fortfarande panik över resan. Jag vill inte följa med men orkar inte ens fundera på hur jag ska säga det. Jag vill ju inte ha nån konfrontation med dem innan jag har hunnit gå igenom allt själv, låta minnesbilderna bli tydligare etc.
Pappa kommer jag troligtvis aldrig säga ett ljud till igen. Han är död.
Men mamma.. Jag MÅSTE få ställa henne alla de miljoner frågor som snurrar.
Mamma betalde dessutom 2.000:- på våra flygbiljetter då vi var lite för "snåla", det var 1.000:- billigare att flyga 09.00 än på seneftermiddagen.
Båda mina föräldrar vet att jag är sjukskriven pga psykisk ohälsa, det har jag varit under en längre tid så ja.. Både psykiatrikern och sexo/psykologen säger: "Oroa dig inte för det, vi kan ringa och förklara att du inte är stabil nog att åka någonstans." Men alltså.. Det kommer ju garanterat komma följdfrågor och funderingar och jag orkar inte deala med det än. Tro mig, det brinner i mig efter längtan att få ha ett konfrontationsmöte med mamma, sexologen och min psykiatriker, men inte nu.. Inte än.
Åhhh sen kommer julen... Den förbannade jävla julen. I 32 år har jag firat jul, vi har kört hårt på tradition och julen ser mer eller mindre identisk ut varje år, de olika klockslagen för olika saker. Glögg och lite godis till Kalle kl. 15 medan mamma stökar lite i köket (som jag på senare år hjälpte henne med medan de andra kollade Kalle) och därefter var det julbord, sen när det var undanstökat så var det dags för julklappar och efter detta, Ris Ala Malta till Carl-Bertil Johnsson.
I 32 år har jag gjort detta. Han tog allt...Han tog allt. 💔

Anmäl
2016-11-21 10:30 #6 av: iskogen

Känner med dig. Saker som blivit inpräntat är så svåra att jobba bort men jag hoppas du inser själv att du är värd uppmärksamhet, av vettiga personer som bryr sig. Tycker så jävla synd om dig, men jag själv hatar när folk ömkar mig så jag vill poängtera att jag förstår om du också känner så. Man känner sig så liten. Men tycker det är så otroligt tragiskt att din pappa utsatt dig för det här.

Det är verkligen så bra att du har en bra relation till din mamma iallafall.

Jag tycker det låter som att du behöver ha egentid och landa precis som du skriver. Förstår verkligen att det tar emot att ställa in när folk kommer undra vad för "drastiskt som hänt". Men försök följ det du känner. Du har stöd och förståelse ifall du väljer att inte åka.

Förstår att julen har en betydelse med speciella känslor som man vill behålla. När något sedan vänds uppochner kan det inte bli samma sak igen. Det är så tragiskt.

Jag vill bara ge dig en symbolisk kram när jag tänker på hur du mår. <3 

Anmäl
2016-11-21 13:56 #7 av: Ninnsan02

Tack för din fina värme. Uppskattar den så mycket.
Jo, relationen till mamma är(har varit) fin.
Dock måste jag som vuxen försöka förstå att hon MÅSTE ha vetat eller iaf misstänkt något men som sagt, det dracks vin och sen deckade hon. Alla tecken jag gett, i alla år och hon har bara tittat åt andra hållet och jag blev kallad "problembarn".
Ja, jag tror det blir så att jag ställer in resan. Blir illamående av att bara tänka på den.
Julen blir nästa steg. Ska be min bror, hans fru samt min mamma att komma ner till mig och medverka på möte tillsammans med både sexolog och psykiatriker så jag får en chans att få fråga mamma varför hon inte såg eller varför hon blundade och la fokus på andra barn som hade det svårt hemma.
Samt berätta för min bror, som själv har en flicka på 3,5 år.
Mår så illa. :(

Anmäl
2016-11-21 14:31 #8 av: Ninnsan02

Och ska jag vara ärlig, så känns det faktiskt skönt att bli "tyckt synd" om.
Som sagt, ingen som brytt sig förut.
Igår när jag försatte mig själv i nån form av "hypnos" där jag tvingade mig att gå tillbaka så fick jag en minnes bild av den lilla, lilla flickan som satt ensam på sitt rum och storgrät och hade panikattacker många gånger. Mammas ord: gå in på rummet och stäng dörren så kan du komma ut när du har gråtit färdigt."
Jag ville bara ta henne i mina armar, krama henne så hårt och ge henne den kärleken hon behövde så mycket, lyssna på henne och få henne att förstå att hon inte gjort fel även om både mamma och pappa talade om för henne att hon ljög som en häst travade och "du ljuger så du tror dig själv".

Så jo, det känns faktisk skönt att nån kan tycka lite synd om en efter 30 år. Tack! <3

Anmäl
2016-11-21 14:37 #9 av: OnlineCores

Det finns en sak jag skulle rekommendera till dig för framtiden, angående resan i det här fallet. Det är att klippa navelsträngen som att ta emot pengar från dem bara för att få en bättre resa. På så vis blir du mera fri och självstående även om det är obekvämt till vissa delar. 

Om du accepterar sådana saker från dem, så får de ett grepp om dig. Kanske inte ett illa menat, men det är något som tydligt belastar dig i det här fallet vilket är en konsekvens av det.

Jag har själv klippt alla navelsträngar efter många om och men, det som jag upptäckte var att mitt självförtroende började stärkas och att jag kunde lägga energi på saker som var viktigare för mig än att jobba på ett obetydligt band i form av pengar mellan mig och mina föräldrar. Jag upptäckte också att det var jobbigare för dem att jag sa nej till deras hjälp än vad det var för mig själv. Vilket kan tyda på att de hade ett behov av ett sådan band för att ha någon typ av trygghet. Alltså, det var på deras villkor då och nu är det på mina villkor.

Håller tummarna för dig och att du kan läka Tummen upp

Anmäl
2016-11-24 07:19 #10 av: Ninnsan02

Tack för svaret och jag förstår ju nu över 20 år senare varför jag var det men det gjorde uppenbarligen inte någon annan vuxen. Jag gick ut o kissade på balkongen istället för toan utanför mitt rum tills mamma kom på mig och inte ens då funderade man över varför utan det sades bara att jag var sjuk i huvudet, jävla unge och att hon inte klarade mig själv, så vi flyttade hem igen.
Jag får inte grepp om hur man kan blunda på detta sätt. Allt är ju så uppenbart och jag blir så arg på mig själv att jag inte förstått tidigare!
Det sjuka är att jag fortfarande sitter och betvivlar att detta är sant, vågar/kan inte helt tro på mina minnen även om jag på något sätt vet att det måste vara så, men tänk om det inte är det.. Då vore jag ju riktigt sjuk, detta kommer splittra familjen.
Min bror kommer hit imorgon och jag har bestämt mig för att berätta för honom, vissa delar iaf. Jag är så rädd för att hans lilla flicka ska råka ut för honom så därför känner jag en enorm skyldighet att berätta, så jag iaf har gjort mitt ansvar som både syster och gudmor till flickan.
Usch.. Jag mår så konstant illa. Sover väldigt dåligt, vaknar helt svettigt och somnar igen, vaknar svettig och somnar igen.. Så håller det på fram till runt 06 och då blir jag pigg och måste gå upp o dricka kaffe, går inte att somna om. Detta har uppkommit de senaste 4 dagarna, har aldrig haft sömnproblem innan dess. Jag röker cannabis och har gjort i ca. 15 år så jag brukar sova väldigt bra och gott men som sagt nu är det helt hopplöst. :(

Anmäl
2016-11-24 07:22 #11 av: Ninnsan02

Ni får gärna berätta om ert trauma/övergrepp och vägen till ett nytt liv, om ni vill. Lyssnar gärna. Kram på er båda! <3

Anmäl
2016-11-24 17:53 #12 av: OnlineCores

Min trauma är för komplex att skriva här så ska bespara dig på den, men kan berätta att jag har aggressioner som en konsekvens av det, bl.a. att när folk ignorerar en ohälsosam social dynamik, och dessutom när man ifrågasätter det och reaktionen blir lik en "Kafkastämning". Få saker får mig att bli så arg som det.

Det är bra att du kan uppmärksamma din bror om detta så att du kan skjuta undan det stora bekymret och fokusera på dig själv ett tag.
Anmäl
2016-11-24 18:08 #13 av: Ninnsan02

Hur menar du "för komplex"?
Jag vet inte alls hur denna sajten funkar, om man kan skicka privata meddelande?
Får jag fråga hur gammal du är?
Jag var väldigt arg fram tills jag var runt 25 sen lugnade jag ner mig, men missbrukade cannabis som självmedicinering, levde med en hopplös människa som bara ljög och gick bakom ryggen på mig - varje dag. Han höll på med droger när vi träffades men svor alltid på att han slutat efter att vi blev sambos, jag var 19 och han 22. Vi levde ihop i 11 år och under denna tid var jag mest loj, likgiltig liksom. Mådde så dåligt med honom, vi var så olika som människor men jag intalade mig själv att jag inte kunde få någon bättre samt att detta är vad jag förtjänar, jag har ju varit en elak och hemsk människa många gånger. Framförallt i högstadiet upp till tvåan i gymnasiet, då slogs jag, var riktigt arg på allt och alla men mest på mig själv.
Hur mår du idag? Fick du bra hjälp?

Anmäl
2016-11-24 20:12 #14 av: OnlineCores

Jag mår jättebra idag. Jag träffade rätt terapeut som gav mig en frizon så jag kunde landa i allt och parallellt jobba med självkännedom, dessutom att han gav mig inputs som kunde sjunka in dagar efter terapin och guida mig rätt både emotionellt och moraliskt. 

Min trauma skapades inte av en enskild händelse, utan en lång serie av händelser som hade förvirrat mig mer och mer, och så småningom utvecklade jag en grövre ångeststörning i samband med en utmattning då jag gick in i väggen. Idag har jag inte något stort behov av att prata av mig längre efter all terapi jag fått. Men delar gärna med mig av mina erfarenheter.

Min nyckel var främst att sova mycket, självkännedom och ta reda på vad jag vill. I och med att jag vet vad jag vill så kan jag lägga fokus på det, istället för det tragiska i livet. Man bygger upp nya minnen och lär sig nya saker.

Anmäl
2016-11-25 08:52 #15 av: Ninnsan02

Det låter ganska likt min situation.
Skönt att höra att du mår bra! Hoppas det blir likadant för mig, känns väldigt distant dock.
För mig är en rad av händelser, konstant förnedring, både fysiskt och psykiskt, negligerade och förnekande mm. som pågick till jag var 19 och flyttade hemifrån. Övergreppen begicks när jag var i dagisåldern, mellan 2-5. Är osäker på exakt ålder. Det hände många gånger men det grövsta, som jag har väldigt svårt att förlika mig med fortfarande tror jag bara hände en gång, har bara "minne" från det iaf.
Jag mår skit just nu. Sover åt helsike, i natt var värst, vaknade dyngsur. Så genomblöt av svett så jag fick gå upp och torka mig med handduk 3 gånger. Vaknar konstant vid 06 och måste gå upp.
Har gått ner 7kg på 2,5 månad och kan/vill fortfarande inte äta, trots att jag äter medicin mot tvångstankar. Orkar inte gå ut, om jag verkligen inte måste. Vill bara sitta här hemma och röka ner mig. Bara önskar att det här kan bli bättre snart.
Känner mig så nervös inför att bryta tystnaden till min bror. Vet inte alls hur han klmmer reagera. :(

Anmäl
2016-11-25 17:40 #16 av: OnlineCores

Var stark, jag tror att det kommer bli lättare för dig ju mer du analyserar och reflekterar och reder ut saker om dig själv med din terapeut, även om det tar tid. För hur ska man veta vad man vill om man inte har klarhet på saker och ting? Jag tror att man mognar emotionellt av sånt. 

Lycka till!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.