09. Depression/Ångest

Acceptera döden

2016-12-09 22:35 #0 av: postmortum91

Jag har haft existentiell dödsångest hela livet och kämpat att bli kvitt det. Det är först nu jag insett vad som krävs för att slippa den. Det är att acceptera att jag kommer dö någon gång. Men hur ska jag kunna göra det? Nu när jag får mina panikattacker försöker jag kämpa emot och tänker "nej nej nej, jag vill inte". Samtidigt går jag med ett outtalat hopp om att det finns ett alternativ, att det inte gäller mig. Jag har försökt frångå det ofrånkomliga. Hur ska jag lära mig att acceptera mitt öde och komma till ro med att dö?

-Postnatal

Anmäl
2016-12-09 23:02 #1 av: Aleya

Ett knäpp tips: jobba med döden. Den är verkligen inte farlig.

Har sett många människor komma och gå i mina dagar. Jag har inget problem med att jag ska den vägen vandra en dag. Och döden är inte så hemsk som många tror.
Har suttit och hållit folks händer då dom tar sitt sista andetag. Och det är fridfullt.

Men jag kanske är arbetsskadad av att ha jobba så länge med döden vid min sida. Då det kanske är jag som har en konstig syn på det.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2016-12-09 23:24 #2 av: Tjeja

Oj en känslig jobbig och mycket bra fråga som nog är svår, om inte omöjlig t o m, att svara generellt på. Det finns tyvärr nog ingen enkel lösning som fungerar för alla helt enkelt.

Men jag kan berätta och beskriva hur jag har gått från extensiell dödsångest till att se döden som min vän jag ser fram emot en dag.

Låter konstigt kan jag förstå, men så är det. Idag är jag inte alls rädd för sluta leva/upphöra existera. Däremot är jag fortfarande lika rädd för att få en plågsam och utdragen död. Men det är ju något man kan försöka förebygga på bästa möjliga sätt den dagen det närmar sig på riktigt om man inte hinner dö plötsligt av något först förstås.

Jo så här var det för mig. Det kom liksom med åren och med insikter. Först den insikten som du har kommit till nu. I början var det min då på den tiden starkt religiösa tro som bar mig under många år som flottar jag desperat klängde mig fast vid i hopp om att det skulle finnas ett paradis/himmelrike efter döden. Allt eftersom  tiden gick och jag upptäckte att livet är så smärtsamt och jobbigt att leva kom jag någonstans att landa i övertygelsen att livet är jobbigare än döden. Vid det laget hade mina religiösa övertygelser lagt sig och jag hade liksom mognat in i en trygg övertygelse om att livet är en prövning/skärseld/helvetet helt enkelt och att livet därför är jobbigare än döden.

När jag väl landat där kunde jag till slut möta ångestattackerna med ett starkt vapen! Döden är ju en befrielse, även om det inte är vad jag önskar just nu! Jag vill ju helst ta mig igenom vad jag har att gå igenom här i livet först, annars förlorar ju meningen med mitt liv en massa liksom. Allt det som jag inte hunnit uppleva eller ta mig igenom än så att säga. Men ändå, även om jag skulle förlora, säg en tredjedel av mitt liv om jag dog nu, så skulle döden i praktiken vara en befrielse från en massa jobbigt lidande (för mig själv personligen) mer än en förlust av positiva saker.

När en panikångestattack kom och jag tänkte att "nu dör jag" så kunde jag helt enkelt lägga mig ner och tänka att "ja ha, men så skönt då". För ja.. jag är rädd, men har ont och lider länge lär jag inte göra om jag dör nu pang fall! Så kunde jag lägga/sätta mig ner någon stans, slappna av och bara "vänta på att dö".. 

och vet du vad som hände? Jo.. hela panikångestattacken lade sig! All rädsla rann ju av och därmed all ångest och symptom som uppstod på grund av rädslan!Tummen upp

Så tja... för mig kan man säga att lösningen helt enkelt var en övertygelse som kanske kallas för tro, eftersom jag inte har några bevis, men som känns som fullständigt självklar för mig och inte alls som det desperata hopp som mina religiösa årtionden egentligen var.

Så skulle min lösning vara en lösning för alla handlar det helt enkelt om övertygelse! En känsla av att veta säkert och känna sig trygg i att vad som än händer efter döden så kommer det att vara positivt jämfört med hur tungt och jobbigt det är att lida i en mänsklig kropp i livet.

I den övertygelsen ligger förstås ändå en sorg i vetskapen om att de jag lämnar kvar efter mig kommer att sörja och gå igenom smärta när de förlorar och saknar mig. Men det är liksom en annan sak. Det  är en sorg som man kommer få jobba med den dagen man vet att döden närmar sig på allvar. Men som inte påverkar min individuella existens av att vara eller inte vara. 

Hoppas att min berättelse kan hjälpa dig lite med tankar och funderingar och kan hjälpa dig att hitta din väg till att acceptera att döden är oundviklig.

Hjärta STOR KRAM! Hjärta

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-12-09 23:29 #3 av: Tjeja

Jag tror att #1 's fina förlag kan vara en stor hjälp på vägen till både mognad, övertygelse och acceptans!  Blomma

Detta eftersom jag liksom Aleya också jobbar och har erfarenhet av mycket död. Som hon säger är själva döden oftast fridfull och många gånger till och med vacker på sitt sätt. Nästan alltid en lättnad också även de gånger ångesten varit total strax innan själva döden inträffar.

För det är ju så, att vi är ofta rädda för det vi inte känner till, det okända liksom. Men det vi känner vet vi vad det innebär och då försvinner mycket rädsla! 

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-12-09 23:41 #4 av: Aleya

#3 håller med dig. Jag kände mig som ett stort stöd när jag satt med personer med dödsångest och jag hade ingen egen. Dom var ofta rädda för vad som sker. Så vi kunde sitta och prata om vad vi trodde skulle kunna ske. Och tillslut blev dom lugna och kände att dom motat denna ångesten ett tag.

Men jag tror inte att jag ens som barn var rädd för döden. Såg inte vitsen.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2016-12-10 21:10 #5 av: postmortum91

#2 vad bra att det fungerade för dig. "Dessvärre" ÄLSKAR jag mitt liv och att leva. Jag ser istället livet som en gåva. Det är i vuxen ålder som jag verkligen älskar livet. I tonåren var det tufft men nu tror jag det inte det finns många som älskar livet så högt som jag. Det har ju även förvärrat dödsrädslan. Det blev 10 gånger värre när jag fick barn

-Postnatal

Anmäl
2016-12-10 21:33 #6 av: Aleya

#5 så du menar att bara för att man acceptera döden så uppskattar man inte livet? Som jag sagt tidigare till dig så sök hjälp. För du har verkligen hamnat i en ond spiral gällande hur du mår och din ångest för att dö.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2016-12-10 22:40 #7 av: postmortum91

#6 absolut inte, men om du läser svaret så skrev Hen att hen såg livet som en svår och jobbig prövning. Något jag själv inte gör, därför skulle den strategin inte hjälpa mig

-Postnatal

Anmäl
2016-12-10 23:10 #8 av: Tjeja

Ja då är det ju kanske en tro/övertygelse om att det finns en fortsättning även efter döden som kan hjälpa dig att komma över din rädsla?

Vad tror du idag händer när en människa dör? Vad tror du själv händer postmortum som du tagit namn efter t o m? Tror du att allt bara är slut då så finns inget medvetande kvar mer? Eller tror du på någon fortsättning som i sig skrämmer dig ytterligare?

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-12-11 00:02 #9 av: postmortum91

Jag tror allt tar slut. Jag slutar att existera och finns inte mer. Jag har försökt "lura" mig att tro på annat men det går inte. Jag hade önskat att jag kunde tro på något paradis etc

-Postnatal

Anmäl
2016-12-11 00:18 #10 av: Tjeja

#9 ok ja då blir det ju lurigare att känna tillförsikt om man tror att allt bara tar slut. Men det man tror och är övertygad om är ju svårt att ändra på ren vilja liksom. 

Däremot tänker jag att du borde kunna hitta strategier att tänka på som gör det lättare att se den dagen som mindre skrämmande.

Tänker till exempel att tanken på att dö nu, pang bom, självklart måste skrämma skiten ur dig. Men det mest sannolika är ju att du kommer dö som de flesta, när du är gammal och har hela livet bakom dig.

Faktum är att de allra flesta kommer så småningom i sin ålderdom fram till att de är ganska nöjda med livet och att döden känns mer välkommen liksom. När man är "färdig" med sitt liv på något vis liksom. Vilket du ju är långt ifrån i dagens läge.

Tänker att det kanske kan vara till viss tröst för dig att inse att dina känslor för livet kommer att förändra sig med tiden och åldern.? Att du med största sannolikhet kommer att komma till en punkt på ålderns höst när du känner att du är nöjd och att det räcker liksom. När man känner sig "färdig" är det inte alls lika skrämmande längre att släppa taget längre. 

Du är inte där nu, men när det närmar sig kommer du nog att komma till en punkt att det inte är lika skrämmande längre och lättare att acceptera i alla fall. 

Sedan tror jag att prova jobba med gamla döende människor  en period nog skulle hjälpa dig som Aleya skrev redan i inlägg #1.

Insikten att ju längre tiden går ju mer "färdig" kommer du ju att vara med olika saker i livet. Och när man väl är riktigt gammal och gjort allt det man tänkte eller har passerat de åldrarna när vissa saker var intressanta kommer det inte längre kännas så hemskt att släppa livet.

Varför skall du oroa dig för den dagen redan nu liksom? Är du sjuk så du är på väg att möta döden och har svårt att acceptera det nu? Eller är det så att bara tanken skrämmer dig så mycket fast det är något som fortfarande ligger väldigt långt fram? Iså fall är det ju inte ens aktuellt för dig på länge än egentligen om livet blir som för de flesta?

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-12-11 02:02 #11 av: Aleya

#7 ah, läste inte två så noga innan. Men ja jag anser att leva är svårare än att dö. Men jag ser det inte som nått negativt alls. Det är så det ska vara liksom. Man ska lära sig av livet och njuta av det. För du vet aldrig när du inte finns.(därför har jag Memento Mori som signatur = minns döden)

Men jag tror dina problem bottnar i nått annat då du skrivit om detta och andra problem innan. Och det är inte för att anklaga dig jag skriver så. Men jag tycker dina tankegångar låter typiskt en depression. Men helt klart kan det ju vara för att det är en stor omställning att få barn och ha hand om en ny person. Men det är samtidigt inte hälsosamt eller bra för kroppen att oroa sig ofta heller. Det tar ju liksom bort livsglädjen om man ska sitta och tänka på döden och ha ångest över det.

Jag personligen som möter döden 5 dagar i veckan och ser allt från spädbarn upp till gamla människor döda känner att jag har inte tid att gå och oroa mig över döden. Jag har bättre saker för mig om du förstår hur jag tänker.

Så fria dig istället från denna ångesten och lev. Det finns hjälp att få.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2016-12-29 11:53 #12 av: Gronstedt

#9: Så tror jag också, och det är just det som gör att jag inte är rädd för döden. Just för att den innebär att allt är slut - då finns ju ingenting att frukta! 

Många är inte rädda för döden, utan för att mista livet. Men det lär man inte heller ha ont av, om döden (som jag tror och hoppas) innebär frånvaro av existens. 

Att gå omkring och gräma sig över att man en gång inte kommer att leva längre förgiftar bara det liv man har, och världen lär gå vidare än efter att man själv är borta. 

När du köper ett par nya skor kan du antingen gråta över att de en gång kommer att bli utslitna och vägra använda dem. Då är pengarna bortkastade och din energi går åt till grämelse, och skorna kommer ändå att förstöras av tidens tand. Till sist har du varken glädje eller skor. 

Eller så kan du använda dem klokt, sköta dem väl och vara glad åt att de är fina och bekväma, för att en gång till sist med sorg och tacksamhet kasta bort dem när de är utslitna. Då har du fått bra valuta för pengarna och fått glädje och nytta av dem, vilket givit dig energi. Till sist har du inga skor, men i alla fall glädje. 

Jag föredrar att välja det senare.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.