Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
09. Depression/Ångest

Acceptera döden

2016-12-09 22:35 #0 av: postmortum91

Jag har haft existentiell dödsångest hela livet och kämpat att bli kvitt det. Det är först nu jag insett vad som krävs för att slippa den. Det är att acceptera att jag kommer dö någon gång. Men hur ska jag kunna göra det? Nu när jag får mina panikattacker försöker jag kämpa emot och tänker "nej nej nej, jag vill inte". Samtidigt går jag med ett outtalat hopp om att det finns ett alternativ, att det inte gäller mig. Jag har försökt frångå det ofrånkomliga. Hur ska jag lära mig att acceptera mitt öde och komma till ro med att dö?

-Postnatal

Anmäl
2016-12-09 23:02 #1 av: Aleya

Ett knäpp tips: jobba med döden. Den är verkligen inte farlig.

Har sett många människor komma och gå i mina dagar. Jag har inget problem med att jag ska den vägen vandra en dag. Och döden är inte så hemsk som många tror.
Har suttit och hållit folks händer då dom tar sitt sista andetag. Och det är fridfullt.

Men jag kanske är arbetsskadad av att ha jobba så länge med döden vid min sida. Då det kanske är jag som har en konstig syn på det.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2016-12-09 23:24 #2 av: Tjeja

Oj en känslig jobbig och mycket bra fråga som nog är svår, om inte omöjlig t o m, att svara generellt på. Det finns tyvärr nog ingen enkel lösning som fungerar för alla helt enkelt.

Men jag kan berätta och beskriva hur jag har gått från extensiell dödsångest till att se döden som min vän jag ser fram emot en dag.

Låter konstigt kan jag förstå, men så är det. Idag är jag inte alls rädd för sluta leva/upphöra existera. Däremot är jag fortfarande lika rädd för att få en plågsam och utdragen död. Men det är ju något man kan försöka förebygga på bästa möjliga sätt den dagen det närmar sig på riktigt om man inte hinner dö plötsligt av något först förstås.

Jo så här var det för mig. Det kom liksom med åren och med insikter. Först den insikten som du har kommit till nu. I början var det min då på den tiden starkt religiösa tro som bar mig under många år som flottar jag desperat klängde mig fast vid i hopp om att det skulle finnas ett paradis/himmelrike efter döden. Allt eftersom  tiden gick och jag upptäckte att livet är så smärtsamt och jobbigt att leva kom jag någonstans att landa i övertygelsen att livet är jobbigare än döden. Vid det laget hade mina religiösa övertygelser lagt sig och jag hade liksom mognat in i en trygg övertygelse om att livet är en prövning/skärseld/helvetet helt enkelt och att livet därför är jobbigare än döden.

När jag väl landat där kunde jag till slut möta ångestattackerna med ett starkt vapen! Döden är ju en befrielse, även om det inte är vad jag önskar just nu! Jag vill ju helst ta mig igenom vad jag har att gå igenom här i livet först, annars förlorar ju meningen med mitt liv en massa liksom. Allt det som jag inte hunnit uppleva eller ta mig igenom än så att säga. Men ändå, även om jag skulle förlora, säg en tredjedel av mitt liv om jag dog nu, så skulle döden i praktiken vara en befrielse från en massa jobbigt lidande (för mig själv personligen) mer än en förlust av positiva saker.

När en panikångestattack kom och jag tänkte att "nu dör jag" så kunde jag helt enkelt lägga mig ner och tänka att "ja ha, men så skönt då". För ja.. jag är rädd, men har ont och lider länge lär jag inte göra om jag dör nu pang fall! Så kunde jag lägga/sätta mig ner någon stans, slappna av och bara "vänta på att dö".. 

och vet du vad som hände? Jo.. hela panikångestattacken lade sig! All rädsla rann ju av och därmed all ångest och symptom som uppstod på grund av rädslan!Tummen upp

Så tja... för mig kan man säga att lösningen helt enkelt var en övertygelse som kanske kallas för tro, eftersom jag inte har några bevis, men som känns som fullständigt självklar för mig och inte alls som det desperata hopp som mina religiösa årtionden egentligen var.

Så skulle min lösning vara en lösning för alla handlar det helt enkelt om övertygelse! En känsla av att veta säkert och känna sig trygg i att vad som än händer efter döden så kommer det att vara positivt jämfört med hur tungt och jobbigt det är att lida i en mänsklig kropp i livet.

I den övertygelsen ligger förstås ändå en sorg i vetskapen om att de jag lämnar kvar efter mig kommer att sörja och gå igenom smärta när de förlorar och saknar mig. Men det är liksom en annan sak. Det  är en sorg som man kommer få jobba med den dagen man vet att döden närmar sig på allvar. Men som inte påverkar min individuella existens av att vara eller inte vara. 

Hoppas att min berättelse kan hjälpa dig lite med tankar och funderingar och kan hjälpa dig att hitta din väg till att acceptera att döden är oundviklig.

Hjärta STOR KRAM! Hjärta

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-12-09 23:29 #3 av: Tjeja

Jag tror att #1 's fina förlag kan vara en stor hjälp på vägen till både mognad, övertygelse och acceptans!  Blomma

Detta eftersom jag liksom Aleya också jobbar och har erfarenhet av mycket död. Som hon säger är själva döden oftast fridfull och många gånger till och med vacker på sitt sätt. Nästan alltid en lättnad också även de gånger ångesten varit total strax innan själva döden inträffar.

För det är ju så, att vi är ofta rädda för det vi inte känner till, det okända liksom. Men det vi känner vet vi vad det innebär och då försvinner mycket rädsla! 

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-12-09 23:41 #4 av: Aleya

#3 håller med dig. Jag kände mig som ett stort stöd när jag satt med personer med dödsångest och jag hade ingen egen. Dom var ofta rädda för vad som sker. Så vi kunde sitta och prata om vad vi trodde skulle kunna ske. Och tillslut blev dom lugna och kände att dom motat denna ångesten ett tag.

Men jag tror inte att jag ens som barn var rädd för döden. Såg inte vitsen.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.