Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
04. Personliga berättelser

konstiga panikkänslor (rymden)

2017-03-02 02:04 #0 av: [krasnajaluna]

Vet inte hur jag ska förklara, men kan till och börja med säga att jag alltid varit en rätt orolig själ och något som alltid gjort mig orolig är rymden. När jag var yngre, hade särskilt en period när jag var runt 8-10, var jag verkligen skiträdd för att kolla upp mot natthimlen. Jag vet inte varför, det var väl bara vetskapen av att vad som helst skulle kunna dyka upp när som helst. Innan jag skulle sova var jag alltid tvungen  att, med stor motvilja, dra upp persiennerna och kolla att allt såg ''normalt'' ut. Jag har alltid varit rädd för stora stjärnor även om de bara ''är'' där och det värsta var nog när man var på landet och pappa envisades med att man skulle stå i typ en timme mitt ute i natten i total tystnad och mörker kolla på himlen eller när man råkade vakna på tidiga morgonen och  en jättestjärna (antagligen venus) lyste rakt in genom springorna på persiennen. Jag blev som förstelnad och drog täcket över mig och kunde inte sova. 

Lite av det här beteendet och oron hänger med än idag, men idag kan jag i alla fall kolla på himlen med mer fascination än oro. Något som däremot kommit nyligen (är 18) är att jag ibland, oftast på natten men även ibland på dagen, får den plötsliga insikten om vart jag faktiskt är. Att den här världen som existerar omkring mig, med allt ''normalt'' som skolan, samhället osv existerar på ett litet stenklot som svävar omkring i ett svart ''ingenting''. Åter igen kommer de där tankarna om att vad som helst skulle kunna ske när som helst, det skulle kunna ske så enkelt. Det finns liksom inga lagar för vad som är möjligt. Detta ger mig verkligen ångest, men bara tillfällig, för eller senare börjar man ju tänka på nåt annat då detta ''hot'' finns hela tiden. Som sagt kommer detta mest på natten när man har tid att fundera, men ibland kan det komma när man är på stan eller i skolan. 

Jag stör mig på att detta problem börjat komma tillbaka då det hållt sig hyfsat borta i  några år. Sedan undrar jag också om jag är ensam i denna oro? Verkar inte som om nån runt omkring mig reflekterat över det här eller varit så paranoid som jag var när jag var liten och har aldrig berättat detta för någon, tycker faktiskt att det är lite pinsamt även om oron ju är befogad när man tänker efter. Jag är en sådan som gillar regler och när allt är under kontroll, och rymden är verkligen motsatsen.

Anmäl
2017-03-02 12:44 #1 av: OnlineCores

Det finns en tolkning inom litteraturen som kallas existentialismen som handlar mycket om det du verka uppleva. Det fick ett genombrott i början av 1900-talet, då en av huvudfilosoferna hette Sartre. Kärnfrågorna i den tolkningsmodellen är ansvar, frihet och ångest. Man föds i en kropp och måste följa samhällets regler och naturlagar, medans sinnet vill vara fri. 

T.ex. när du står framförspegeln och lyfter upp ena handen och tittar på den genom spegeln, och samtidigt lever dig in i en situation där du kan lämna kroppen fast du inte kan det. 

Du är ung och kanske tycker det är jobbigt nu, men faktum är att många äldre söker sig till denna tolkning, och upplevelse inom litteraturen för att uppleva spänning.

Dock går inte denna tolkning i klang med den psykoanalytiska tolkningsmodellen eftersom den är mer vetenskapligt baserad. 

Vet inte om detta intresserar dig, men det är lite information i.a.f...

Anmäl
2017-03-03 10:17 #2 av: Herveaux

Jag kan få lite samma känsla när jag tänker på hur små vi är, på vår lilla, lilla boll i det stora, stora universumet.
Det har dock aldrig blivit lika jobbigt som du upplever det.

Hur känns det att läsa om eller se dokumentärer om rymden?
Jag tycker det kan vara lugnande att lära mig mer om "fienden" eller det jag är rädd för. (Rädd är lite fel ord, men du kanske förstår vad jag menar.)

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.