04. Personliga berättelser

extrem framtidsångest

2017-04-06 00:54 #0 av: memoirsofaclone

Jag fyller 19 i år och jag kan verkligen inte förstå hur jag kunnat bli så gammal så här fort. Jag har en ångest inför framtiden, jag vill inte leva ''vuxenlivet'' inom bara några år! Jag vill att det ska vara som det alltid har varit, jag är väldigt för familjen, en stark sammanhållning, särskilt eftersom utomstående kontakter nästan är oexisterande. Jag vill inte gå på nån krog elr vad unga vuxna nu gör. Tanken på att flytta hemifrån gör mig deprimerad. Tanken på att eventuellt träffa någon att leva ihop med gör mig också deprimerad, jag kan liksom inte se mig i den situationen och kan inte tänka mig vem det skulle kunna vara. Andra unga vuxna gör mig deprimerad, vet inte varför, men jag tänker på det liv de lever, även om de själva kanske tkr det är kul. Ni kanske nu tänker att jag inte borde göra mig till besvär för mina föräldrar genom att bo hemma trots att jag är vuxen men de har uttryckligen sagt att det bara är kul och att det skulle bli tomt annars och ja jag håller med. Jag förstår inte varför alla har så bråttom med allt? Nu råkar vi leva i världens mest individualistiska land och jag gillar det verkligen inte. Känns som att jag skulle passa bättre nånstans där det är norm att familjen bor tillsammans typ för alltid haha. Men jag har så stor ångest inför det här som andra i min ålder mer verkar se som kul och spännande. OberördMen vem vill sitta helt ensam i nån pyttelägenhet varje dag, varje kväll och äta nudlar  typ? Om man har en massa umgänge kanske det är ok men det har inte jag. Jag trivs bra i mitt rum här hemma, kanske jag känner annorlunda om några år men har svårt att tänka mig det :/ ugh, hur ska man tänka? e det värt att prata med nån, typ kurator elr så?

Anmäl
2017-04-06 01:26 #1 av: Aleya

Livet är vad du gör det till. Jag förstår dock inte hur man kan nästan önska att man får bo hemma. Vid 19 så var mitt förhållande till min mamma så pass ansträngt att vi ibland ville kväva varandra. Men samtidigt hade hon samma ångest som du har: att bli ensam. Men hon överlevde.

Har du inga planer alls för vad du ska göra? Ska du bara sitta hemma eller vad?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2017-04-06 17:15 #2 av: Maria

Jag har väldigt svårt att sätta mig in i din situation då jag själv träffade min man när jag var 18.

Det är väl inget fel med att trivas hemma men även om du väljer att stanna kvar så kommer livet att förändras varken du vill eller inte och det är inget du kan påverka. Dina föräldrar lever inte för alltid och en dag så kommer du bli den vuxne,

Jag antar att du har tänkt att studera eller börja jobba och du kommer då att träffa andra människor så det är något du får vänja dig vid.

Känns det helt omöjligt så måste du nog fundera på att söka hjälp..

/Maria

 

Anmäl
2017-04-22 07:12 #3 av: Skogsväsen

Alla är olika, jag fyller 22 om en vecka och för 2-3år sedan så var tanken att flytta hemifrån något som gav mig rädsla i form av sorg och jag började tänka på hur mina föräldrar en dag kommer dö. Jag granskade hur min familj satt på vår uteplats en sommardag och kände mig så bestört av den tanken. Jag var helt enkelt inte redo att ta steget att flytta hemifrån. Jag hade pojkvän då som själv var redo för det men jag kände nej, det var inget för mig just då. Så jag bodde kvar hemma. (såklart)

Jag skulle rådgiva dig att inte jämföra dig med andra och deras hobbys, att de gillar att dricka alkohol, festa eller flytta hemifrån behöver såklart inte betyda att du måste göra det. Ta den dag som kommer, bo hemma tills du känner dig redo. Jag känner mig mer redo än någonsin att flytta hemifrån nu, (något jag aldrig hade trott då) så ibland går det undan. Mitt tips är väl att hitta din hobby, vad du gillar att göra, vad du tycker är kul. Tummen upp

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.