01. Akuta situationer

Ska man ge upp..

2017-04-08 19:09 #0 av: Moln32

Jag behöver verkligen någons hjälp som kan säga mig vad som kan vara ''fel'' på mig. Vad jag menar är att det är någonting med mig, och har i princip alltid varit det bara det att jag inte tänkt på det. När jag var liten och blev sur eller arg vid matbordet för att jag blev irriterad av något som mamma eller pappa sa gick jag alltid raka vägen till mitt rum och smällde hårt igen dörren. De undrade alltid varför jag blev/blir så arg för, jag hade och har inte ens svaret på det själv. Man vet inte vart man ska ta vägen och i andra sekunden gråter man för att hela situationen blir så jobbig och den som gör den jobbig är en själv. Och de ända jag visar denna sidan mot eller blir sådan här mot eller av är bara mina föräldrar, ingen annan. Och bara hemma. Det är inte samma nivå längre att jag smäller i dörren men jag blir så jäkla lätt irriterad. Det kan vara ifrån jobbiga ljud då de tömmer diskmaskinen och det låter så högt när alla tallrikar, bestick, glas, kastruller sätts på sin rätta plats, på morgonen innan jag vaknat, när de kommer hem så att hunden skäller högt, alla högljuda ljud får mig att bli så frustrerad. Sedan är det inte endast ljud, det kan vara när jag ska åka någonstans med mamma eller pappa till ex. Ica Maxi. Går något fel så som att de jeans jag hade tänkt att ta inte är rena, mitt hår inte är tillräckligt bra, vad som helst så kan jag tappa det helt och säga att jag vill inte åka med utan sitter och gråter (låter som värsta pms I know). Och förra året så fick jag en depression och nej jag har inte pratat med någon eller fått det utskrivet att jag har en depression men det behövdes inte för att få mig att förstå att jag har eller hade en depression. Jag ville ta livet av mig förra året, jag avskydde mig själv, jag gjorde saker för att det sårade mig och jag hade ett självskadebeteende.

Men jag hade inte en depression när jag vart liten, inte förr förra året utan min depression är en helt annan känsla än vad det här som irriterar mig är. Det som sårade mig mest var när min pappa sa i julas ''Du var så arg i höstas, hela tiden'', de visste att det var något med mig som var fel men de pratade aldrig med mig, frågade aldrig hur jag mådde utan pratade endast om skolan för att jag inte gick till skolan förra terminen. Jag hade ingen motivation till någonting, inte ens till att gå upp ur sängen. Och nej min mamma och pappa vet inte om mitt självskadebeteende eller depression.. Dock så försöker jag och tänker berätta snart men det känns inte så att de kan förstå, därför skriver jag här för jag har ingen annan att prata med. Jag har även tvångstankar och det vet min mamma och pappa men det är inte det heller. Och inte stress eller min ångest över att jag lever. Och jag har en stor obalans i min kost. Men min irritation och att jag blir så jäkla lätt ledsen, jag är väldigt känslig. Seriösts gråter jag på morgonen så håller det i sig resten av dagen. Men hur som helst det kan inte vara min depression, tvångstankar, ångest eller stress som gör det utan det måste vara något annat då jag som sagt har blivit såhär sen liten. Vad kan det vara, en typ av ADHD? Men känner personer som har det och för mig blir jag bara väldigt lätt irriterad hemma, dock är jag känslig överallt men aa dem personerna med ADHD, alltså det känns starkare eller än vad jag har. Eller är jag seriöst sjuk i huvudet? Ska man ta livet av sig alltså shit vad ska man göra? Blir så ledsen och sur och arg och lack på mig själv att jag ska må såhär hela tiden medan alla andra runt omkring mig har det så bra där deras problem är normala typ som att de är nervösa över en redovisning, att de är ledsna för kill/tjej problem, vänskaps bråk, drama, ångest över gymnasieval osv alltså vill snart ge upp. Om någon vet något så skulle det vara super snällt att lämna en kommentar..

Och jag vill inte gå inför djupt på vad mina tvångstankar är, vad de skapas av, hur min depression är eller över vad min ångest är. Då jag är en sådan person som egentligen inte är bekväm med att prata om mig själv även om jag är anonym.

Anmäl
2017-04-08 20:42 #1 av: Sindri

Om du läser andra trådar på det här forumet, eller på Relationer, eller på Tonåringar, Kvinna, Bokstavsfolk.... så ser du att du definitivt inte är ensam om att känna dig så vilsen och djupt nere som du gör.
Jag antar att du är tonåring och tonårstiden är nog den j-ligaste tiden i livet. Man är utsatt för så mycket hormonstormar, samtidigt som man skall formas som vuxen, "växa ur barnskorna". Mycket som var tryggt och enkelt blir så oändligt komplicerat. Man är orolig för sig själv, framtiden, sitt utseende, att räcka till, man blir medveten om världen, ansvar, framtid......

Och så är man ofta så otroligt TRÖTT!

Jag kan mycket väl förstå dina känslor och din känslighet. Även om jag upplevde mycket positivt under min tonårstid så var den oerhört smärtsam. Och inga är så grymma mot sig själva som tonåringar!

Jag hoppas du får mod och styrka att prata med dina föräldrar och förklara hur du mår. Det kan bli smärtsamt och tårfyllt, men förmodligen kan åtminstone någon av dem dra sig till minnes liknande känslostormar under tonårstiden. Du har nog ärvt det av någon av dem.

Jag hoppas också att du pratar med någon i skolan, så att din skoltid inte blir helt bortkastad. Det är inte fel alls att prata med psykolog, de kan inte lösa dina problem, men de kan lära dig att handskas med dem och på så sätt hjälpa dig växa.

Om dina lärare får mer förståelse för dina svårigheter kan de underlätta din skolgång, hjälpa dig att klara skolan. Tro mig - lärare blir man inte för att man är sadist och vill sabba tonåringars liv. Man vill verkligen hjälpa dem att skapa sig en framtid. Men de måste få någon form av kontakt med dig och få ditt förtroende.

Du är inte på något sätt sjuk i huvudet - du verkar som en helt normal tonåring. Känslighet för ljud KAN ha att göra med en diagnos, men det kan också komma av helt vanlig stress. Din ilska tolkar jag som ren frustration över att du tycker så mycket är motigt i livet just nu.

Jag är övertygad om att du är värd att älskas på många sätt och av många, men först måste du våga älska dig själv för den du är. Blomma

Anmäl
2017-04-22 07:24 #2 av: Skogsväsen

Jag kan också uppleva en grov irritation av störande ljud vid morgonkvisten innan jag gått upp. Det kan vara tv:n, en kopp som läggs ner på ett glasbord, plock i diskmaskinen, dörr som stängs, mummel, prat, tjafs. Likaså på kvällen men där är jag mer tolerant, hög musik när man känner stress att man måste sova är ingen baggis och min frustration kan lätt leda över till gråt - om än var det lättare förr.

Jag tycker du fick väldigt bra tips i förra inlägget och jag tror på dig, jag tror det här kommer gå över bara du tror på det, försök att tänka positiva tankar för det verkar som att våra tankar styr vårat mående mer än vad vi tror. Jag skulle inte fundera över diagnoser utan snarare försöka äta ordentligt, sova ordentligt och sen prata med dina föräldrar som inte verkar förstå. Men jag skulle tro att de endå djupt inne vill ditt bästa, om än så kanske deras version av "ditt bästa" inte överrensstämmer med ditt - men tycker det är värt ett försök. Du har det här. Tummen upp

En liten notis till bara; jag tror det man stoppar i sig också påverkar väldigt mycket hur man mår. Av vad jag har läst är socker bajs och även eventuellt gluten.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.