Annons:
Etiketttänkvärt
Läst 3383 ggr
[memoirsofaclone]
2017-04-10 18:16

Psykisk ohälsa - tabu?

Jag vet inte hur många gånger jag läst/hört ''vi måste våga prata mer om psykisk ohälsa'' eller att det skulle vara tabubelagt ämne. Är det verkligen så idag? Saken är den att var och varannan person verkar lida av något mer eller mindre. Det har kommit en massa nya namn på alla möjliga psykiska problem och alla kan säkert passa in i något av dem. Jag själv lider av depression, allmän oro och stress, tycker att de flesta i min ålder verkar ha ungefär samma sak. Alla pratar om det hela tiden, i princip alla våra gymnasiearbeten i min klass behandlade ämnet ''psykisk ohälsa''. Jag är nästan lite trött på begreppet faktiskt. Så, är det verkligen så tabubelagt och svårt att prata om som många påstår? Kanske många av oss t o m känner efter lite för mycket?

Annons:
Honestyisdead
2017-04-10 18:23
#1

Nej jag tycker inte det är tabu längre. Det är som du säger så vanligt och idag pratar många om det.

[memoirsofaclone]
2017-04-10 18:27
#2

Visserligen kan jag uppleva att vissa har lite svårt att förstå hur det är ibland, med t ex depression. Men aldrig att man skulle bli dömd för det elr nåt sånt. Men känner mig absolut inte ensam om att ha den ''sjukdomen'' om man säger så.

Honestyisdead
2017-04-10 18:32
#3

Förståelse är ofta bristande när det kommer till dolda sjukdomar. Vilket är ganska förståeligt. Har man själv aldrig upplevt det är det svårt att sätta sig in i det eftersom det inte syns.

Zadeira
2017-04-10 18:48
#4

Jag tänker att kunskapen kring psykisk ohälsa har utvecklats något enormt och att det därför inte är samma hysch hysch som det var en gång i tiden. Att fler människor får diagnoser är nog en följd av ökad kunskap, samt att folk i högre grad faktiskt söker hjälp för det.

Jag tror det kan vara lite av en generationsfråga fortfarande. Mina farföräldrar (75års åldern) tycker inte det ska pratas om och de blir extremt obekväma när jag nämner någon av mina diagnoser, för sånt ska hållas hemligt och är inget man berättar för folk. Bland yngre personer (från typ mina föräldrars generation) tycker jag acceptansen för psykisk ohälsa är större.

Precis som Hera säger tror jag också att eftersom psykisk ohälsa är en sjukdom som inte syns utåt är den svårare för människor att förstå om de inte själv lever med det. Visar du upp ett skrubbsår kan nästan alla relatera till det och minnas någon gång de skadat sig, men psykisk ohälsa är ju trots allt ovanligare än skrubbsår eller benbrott. Igenkänningsfaktorn, eller brist på den, är nog den som gör att de som inte levt med psykisk ohälsa (eller har någon nära inpå sig) har svårt att relatera till det.

Soligajag1
2017-04-10 18:56
#5

Hejsan ! Alla människor är så olika , en del synd det på att dem mår dåligt, Andra klarar av att 'hålla skenet uppe' och jah tror att det är just dem som stänger in sig eller har en 'mask' för ansiktet , mår sämst ! Jag har vänner som mår dåligt utav olika orsaker , vi diskuterar och pratar med Varann , för jag tror inte så mycket på piller o medicin utan jag tror det är bättre o prata o få hjälp på det viset. Jag kan ärligt säga att jag själv aldrig haft ångest , det måste va hemskt ! Psykisk ohälsa är en del av ett samhälls problem idag , tror jag . Många är långtids sjukskrivna utav olika orsaker , 😢 Fruktansvärt !

HH 🙂

shia
2017-07-21 21:49
#6

jag tycker att de flesta som är ungdomar/unga vuxna(upp till 30 år) behandlar ämnet bra. inte så tabulagt enligt mig. I min klass ex, pratar vi(när det är skola) typ varje dag så dyker det upp något om pyskisk ohälsa. Å alla vet iaf i vår klass att man inte är ensam. (vår klass är nog den bästa samanhållningen men med mest vetande psykiska ohälsa. typ 3 med ätstörning, 3 självskadebeteende, flera depression, ångest. prestationsångest, osv. men känner att jag inte kan prata med någon "Äldre" då det känns som att de betonar så mycket på att det inte är tabu att prata om det att det känns som att de försök övertala sig själva det

Annons:
Annielle
2017-07-22 15:20
#7

Bland yngre är det väl kanske inte så tabubelagt, men bland äldre, finns ju även de som ser det som någon sorts svaghet och som om man vore dum i huvudet.

Inom vården (bortsett från psykiatrin) är det ju heller inte ovanligt att man får sämre hjälp och bemötande om man lider av psykisk ohälsa samtidigt som man söker hjälp för fysiska problem/sjukdomar, trots att alla ska ha rätt till lika bra vård. Lätt hänt att de skyller på ens psykiska ohälsa och struntar i att kolla upp sådant som de annars skulle ha gjort.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

shia
2017-07-23 20:09
#8

tycker också att det blir som en tävling, att den som har allvarligast till synes går före i hjälp. fast den anda ksk har självmordsplaner

Annielle
2017-07-23 21:39
#9

#8

Jag vet fall där de som inte mår allvarligt dåligt får mer hjälp och träffar psykatrin oftare än de som verkligen skulle ha behövt hjälp mer….känns mer som ett lotteri tycker jag 😕

Var dig själv, det finns redan så många andra.

nypisnina
2017-07-27 12:01
#10

Det är fortfarande tabubelagt i vissa åldersgrupper, en del vill inte höra talas om psykisk ohälsa och ses, som någon annan också skrev i tråden, som svaghet. Många äldre som antyder att man är sinnessvag och tänker eller känner efter för mycket när man mår dåligt. Det är också en del, men inte lika många, yngre som har svårt att prata om det för att de inte förstår det, kanske för att de inte har upplevt det själv eller för att de inte vet hur de ska reagera på ämnet. Det är bra att det kommer upp till ytan mer och mer.

När jag var utmattad så var det väldigt få på min arbetsplats som vågade prata med mig när jag kom tillbaka, det var mestadels män i blandade åldrar, 25-70 år gamla. De som var yngre hade lättare och frågade mig oftare hur det gick, och mina chefer ville bara veta hur det var för att veta hur mycket jag kunde jobba i princip. Jag kände att det var tabu och jag fick säga hur jag mådde på ett skämtsamt sätt. Kvinnorna på min arbetsplats hade något lättare att förstå och/eller vågade fråga hur det var med mig, andra som var lite äldre tyckte också att det var jobbigt när jag var i närheten, som om alla var rädda för att jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst eller något. Märkligt det där. Men med humor och försök till att prata om det som om det var det mest naturliga som fanns i  hela världen så gick det bättre över tid, det var t.o.m. vissa som pratade med mig om deras sömnsvårigheter eller andra stressrelaterade svårigheter, men det satt långt inne kan man säga, och de pratade bara med mig om det på tu man hand, inte på en fikarast liksom.

Så summan av min långa kardemumma är att det inte är lika tabubelagt längre i lägre åldersgrupper, men de äldre behöver fortfarande erfara att vi som är "sinnessvaga" är precis som vilka människor som helst, inte alls svaga, eller sämre än någon annan, vi är många och olika på många sätt.

testbilden
2018-12-14 21:49
#11

Det är inte tabu att vara deprimerad eller utbränd. Inte heller att ha adhd eller add. En massa kändisar berättar att de som vuxna fått adhd-diagnos. Man hör det i poddar osv.

Däremot känns diagnoser inom autismspektrat rätt tabu, det hör man aldrig nån författare eller så som säger sig ha.
Eller schizofreni. Eller sk "Personlighetsstörningar":

Alla dom här diagnoserna förknippas med marginaliserade udda människor som är antingen farliga sorgliga eller enfaldiga. Därför skulle jag tycka det var lite av ett tabu att som vuxen bli klassad som nån som har "osjälvständig personlighetsstörning" eller schizofreni. Det skulle man inte direkt säga på fikarasten.

shia
2018-12-14 22:13
#12

Oj, var typ förra sommaren jag skrev i denna tråd senast. Mycket har hänt sen dess. Men efter mitt suicid försök skämdes jag otroligt mkt. =jag ville inte prata om det med ngn. Och har inte gjort heller mer än nämnt det för ngn kuratorn å sagt jag mår bättre. Samtidigt som jag ville prata vågade jag inte. Jag tänkte att folk skulle tycka jag är konstig osv. Jag tror att den enda som tyckte jag var konstig vad jag själv. I dagsläget vet de flesta jag känner om mina problem eller vad man säg. Och känns skönt ändå att det runt mig inte är ngn tabu eller ngt utan ja. Berättade för en kompis jag var jättemkt med dagis-Tom femman (då han bytte skola, är ett år äldre än mig, började skriva med honom igen för några v sedan. Knappt sett han på 3 år) iaf har vi ju skrivit mkt och berättade om mina problem lite osv. Han är den enda jag känn(bortsett från en person) som jag kände innan allt detta typ(4 år sedan) som fått veta å vet. Han tyckte inte jag var konstigt. Utan sorgligt snarare sagt. Blir faktiskt chockad ibland över att det inte är så mkt tabu son jag jämt trott. Ex i somras på sommarjobbet, var jag å chefens son som jobbade. (han är väl typ 19/20) iaf hade jag berättat jag ej kunde ta morgonpasset då jag skulle till bup. Iaf när vi diskade så sa han (som om det vore typ helt normalt) "jaha, så du går till bup?" jag skämdes typ ihjäl-av ngn konstig anledning. (då de förmodligen inte visste om min bakgrund osv) "mm". Då berättade han som om det vore självklart "gjorde jag med lär jag var yngre, å så berätta han han hade typ add tror jag. Iaf vart min mat klar då så frågade efter gaffel då det vart tyst😂 Känns som jag bqra babblar men jag tror att den som sätter tabu kring det är typ en själv, om man säg så

Annielle
2018-12-17 10:58
#13

#11 Håller med om att det beror på vad det är för psykisk ohälsa/diagnoser om det är tabu eller ej.

#12 Härligt att du har blivit så bra bemött.🙂

Kan nämna att jag mötte en granne i tvättstugan för något år sedan när någon hade lagt broschyrer från Ångestssyndromsällskapet på ett bord där. Den här mannen i 60-70-årsåldern (konstnär till yrket)utbrister på ett nedlåtande sätt när han ser detta: "Man undrar ju vad det är för människor som bor här egentligen?"  Jag svarade i alla fall att det finns många människor som lider av ångest och att det är bra att det informeras om. Då blev han tyst. Blev lite förvånad över att han som konstnär är så nedlåtande mot psykisk ohälsa med tanke på att det är rätt vanligt inom kreativa yrken med just psykisk ohälsa….

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Annons:
Upp till toppen
Annons: