09. Depression/Ångest

Varför vill man

2017-07-11 02:36 #0 av: Tismon

Vet inte om det hör hemma här, men antar att det gör det eftersom det kommer bli ett ganska depressivt ämne.

Kan väl säga att jag har trust issues och det gör ont i hela mig när jag interagerar med andra människor, av någon anledning känns det enklare att skriva allt detta på nätet. Jag bör söka psykolog hjälp, ja, och det har jag gjort dessutom. Men jag har väntat i fyra år nu. Jag är trött på att vänta.

Jag förstår inte varför jag måste finnas. Varför vill man finnas? Det plågar mig konstant, jag lever för att det förväntas av mig, det finns inte riktigt något i livet som jag ser fram emot. Kan väl inte förneka att roliga saker existerar, men det väger inte upp det hela. Förstår inte poängen i att finnas kvar när alla runtomkring en slutar med att backstabba en, överge en, lämna en. Ensamheten är så oändlig. Jag är oerhört sårbar och det är så enkelt att bryta ner mig. Jag får ta så mycket skit, jag vill bara bort från alla människor för att jag ä så rädd att behöva bli nedtrampad till den punkt att jag blir inlåst på psyket igen. Jag klarar inte psyket igen,

Vad ger människor motivationen till att leva egentligen? It's beyond me. Skaffar man vänner så varar det en stund tills de fortsätter vidare med sina egna liv, skaffar nya vänner jobb och familjer. Jag kan inte vara så. Människor jag blir vän med investerar jag så otroligt mycket i, lägger ner så mycket energi i. Det är så svårt för mig att lita på människor, och jag har så svårt att klicka med andra. Det känns inte lönt med vanliga, ytliga relationer, de intresserar mig inte och jag blir bara socialt utmattad av dem. Det är två sidor inom mig som är konstant i konflikt. Rädslan av att vara ensam. Rädslan av att släppa in någon för mycket för när jag väl gör det slutar det alltid med att de går vidare/flyttar/slutar bry sig osv. Jag är trött på ensidiga relationer.

Seriöst though, jag vill inte höra allt det här snacket om att "det kommer bli bättre i framtiden". Det är ingen garanti och jag vill inte behöva plågas såhär pass mycket för en liten chans, att någon gång, kommer jag kunna må bra. Känner ni såhär? Vad gör ni åt det? Hur känner ni när alla era vänner flyttar utomlands eller gifter sig eller jobbar fulltid och den lilla fritiden de har väljer de att lägga på allt utom er?

Allt är en väntan.

Anmäl
2017-07-11 04:52 #1 av: Axl

Hej . Du , jag känner igen precis allting. Jag är en outsider. Har alltid varit. Kommer alltid att vara. Jag skiter totalt i vad andra tycker , säger , pekar,viskar , intrigerar, backstabbar,, osv osv osv. Jag är så jävla mycket bättre människa än "dom". Fattar du? Skit i dom jävla motherfuckersen. Dom är ju värdelösa. Vad ska du med dom till? För helvete , kör dit race. Du är kapten på ditt fartyg. Jag lärde mina barn när dom var små att människor som inte vill dig väl, utgår. Visst, man blir ensam periodvis då. Men hellre det än ha såna omkring sig. DU KAN LAGA GOD MAT TILL DIG SJÄLV. GÖR DET DÅ. GÖR DET DU VILL OCH GILLAR. ACCEPTERA ATT VISSA SAKER KAN DU INTE STYRA. TYP , FÖDAS, BAJSA , SOVA, SÅ ÄR DET BARA . INGET MER MED DET. INGEN ÄR BÄTTRE FÖR DIG ÄN DU. FATTAR DU? MVH AXL. .. PSST BOB HUND BLOMMOR SOM DU

Anmäl
2017-07-11 09:26 #2 av: Herveaux

#0 Jag känner igen mig i delar av det du skriver, speciellt när jag har en riktigt svart dag. Ledsen

Vad som får mig att fortsätta kämpa mig framåt är mina mål och drömmar.
Det kan vara mindre saker som att tex komma över min sociala ångest så pass att jag kan gå och simma igen, till större saker som att jag i framtiden skulle vilja prova på att flytta utomlands. 
Är förbannat envis också, "har jag klarat mig ur all den här skiten tänker jag inte ge upp nu!" och nyfiken på vad framtiden kommer ge, sen är jag förberedd på att det inte blir någon dans på rosor.
För mig är iaf dom små ögonblicken av lycka värt slitet.

Jag har också väldigt svårt att släppa folk in på livet men samtidigt så vill jag verkligen, verkligen hitta fler vänner.
Är också sådan som lägger ner min själ i andra och har svårt att hantera (och kanske främst acceptera) att livet förändras hela tiden, både mitt eget och andras.
Vänner gifter sig, får barn, flyttar, kollegor byter jobb, osv.
Samtidigt så skulle jag aldrig vilja stå i vägen för andras mål och drömmar,
har minst sagt lite inre konflikter där... Yrar

Jag försöker se livet lite som en bok med massor av olika kapitel.
Vissa personer hänger bara med i ett enda kapitel, andra i flera och jag tror det är ganska få förunnat att ha med sig samma vänner genom hela boken (livet).
Försöker också acceptera att även om det är min bok (mitt liv) så kan jag inte helt styra vart handlingen tar vägen, men lite kan jag påverka iaf!Lipar

Jag har både handikapp och diagnoser som gör mitt liv kämpigare än andras, men jag vill inte sitta och tycka synd om mig själv för det.
Tack vare allt skit jag gått igenom är jag den jag är idag! Glad
...sen väntar det säkert en hel del jäkelskap runt hörnet också, men bring it on bara!

"Sin egen lyckas smed" är ett uttryck som passar in på mig och mitt tänk, sen är det förbannat svårt att tänka så när man har en riktig dipp...men iaf.
Jag vill inte förlita mig på att andra människor ska göra mig lycklig, det är upp till mig vad jag gör med mitt liv, vilka beslut jag tar osv.
Som sagt kan man inte påverka och styra allt, men kanske ändå mer än man tror när man sitter i deppighetens mörker.

Att du har fått vänta i 4år låter helt galet! ...fast jag är väl inte direkt förvånad heller... Svensk (psyk)vård...Wohoo...
Jag är dåligt insatt i hur det fungerar, men jag fick komma till en privat psykoterapeut som har avtal med Landstinget så jag inte betalar mer än vad jag hade gjort hos en "vanlig" psykis inom Landstinget så att säga.
Hon är min klippa och har hjälpt mig otroligt mycket. Hjärta

Jisses vad mycket text för att få så lite sagt.
Hoppas du orkar fortsätta kämpa dig framåt och kom ihåg att det är svårt att hitta riktiga vänner, men ge inte upp för det.

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-07-11 19:46 #3 av: Tismon

Mjo men för mig är det så sjukt obegripligt. Liksom, jag förstår inte hur människor bara kan gå vidare och göra sina egna saker.

Visst finns det saker som är roliga men även dem börjar tappa betydelse när jag inser hur ensam jag är. Jag träffar inte någon längre, max en kompis varannan månad, då alla mina vänner gått vidare och då är det oftast för att jag tagit iniativet till kontakt. Känns inte som att de vill träffas längre. Kan inte prata med någon om mina problem för det blir för mycket gör dem att hantera så att det leder till att jag isolerar mig allt mer och mer. Mestadels sitter jag hemma och försöker. Men jag vet inte ens längre varför jag försöker. Saker som är roliga väger som sagt inte upp ensamheten, jag klarar inte ta mig igenom detta snart.

Det handlar inte ens längre om vad de tycker om mig för att det har tappat relevans. Mitt självhat ligger mer i hur jag förhåller mig till mig själv, än alla andra. Jag ogillar mig själv inte ur den aspekten längre, jag bara hatar hur svag, sårbar och handikappad jag är. Varför ska jag fortsätta vara stark? Jag hat inget jag vill göra i livet. Var jag än går kommer jag utsättas av människor som försöker utnyttja mig och jag vill bara att alla ska försvinna.

Allt är en väntan.

Anmäl
2017-07-11 19:54 #4 av: Herveaux

Tycker du ska prata med någon inom psykiatrin.
Du har ju en valp att ta hand om nu också. HjärtaHundHjärta

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-07-11 20:03 #5 av: Tismon

#4 haha jo, en stor anledning till varför jag skaffade honom <3 Han gör det hela mycket enklare och är en av de få saker som gör mig glad nuförtiden :)

Försöker men sitter bara i väntekö och när jag väl träffar någon så skickas jag bara vidare till en annan psykolog och ytterligare en väntekö. Gick så långt att jag försökte ta livet av mig innan de påbörjade en utredning av add men har ännu inte fått trauma bearbetning eller någon form av kognitiv hjälp. Sökte hjälp i slutet av 2013 :/

Allt är en väntan.

Anmäl
2017-07-11 20:13 #6 av: Herveaux

#3 Jag läste i en tråd för ett tag sen att när det kommer till vård och köer så är det "den som skriker högst som får hjälp först"...sen ska man orka skrika också...Kämpar

Har du ingen som kan hjälpa dig att vara "jobbig" så det kan börja hända något?

Något som hjälpte min bästa vän otroligt mycket var att få ett sk personligt ombud.
Det fick hon genom kommunen och tack vare henne har det verkligen gåt framåt för min vän. Värt att kolla upp?

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-07-11 20:42 #7 av: OnlineCores

#0 Jag var rädd för ensamheten när jag var yngre, men jag kommer inte ihåg varför jag var det. Nu tycker jag mest att det är skönt. Varför är du rädd för ensamheten om jag får fråga?

Anmäl
2017-07-11 20:50 #8 av: Tismon

#6 Inte vad jag vet :/ Jag har också hört att personligt ombud ska vara bra, vet däremot inte vem man ska vända sig till

#0 Det har väl med min barndom att göra. Har sedan jag varit 10 år inte haft någon att prata med då en förälder dog och den andra jobbade konstant, hade inga vänner under många år och när jag fick några så blev man backstabbad. Och en del traumatiska händelser skedde också då så blev allt mkt tyngre. Jag tror att det är vanligt att känna behov av närhet då människor är sociala varelser.

Allt är en väntan.

Anmäl
2017-07-11 21:01 #9 av: Herveaux

#8 Om du skriver vilken kommun du bor i (här eller via PM) så kan jag hjälpa dig att kolla upp vart man vänder sig för att få ett personligt ombud.

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-07-11 22:51 #10 av: OnlineCores

#8 Ok, jag beklagar din förlust. Jag kan se att det kan sätta spår i form av rädsla för ensamhet. 

Du har rätt i att det inte finns någon garanti att de kommer bli bättre i framtiden. Och om inget förändras så kommer nog allt förbli statiskt. Med det du har berättat så låter det som att ditt tankeschema är lite trubbigt, och att du har lärt in många negativa saker som har byggts på. Men det går att förändra och lära in nya erfarenheter och få nya perspektiv på saker och ting.

Anmäl
2017-07-12 01:13 #11 av: Tismon

#9 sjöbo kommun :P

#10 hmm jo negativa erfarenheter färgar människor, men det som känns så tungt för mig är att inget är en garanti. Om jag träffar en människa tex så behöver den personen inte vilja skada mig, men det finns ingen garanti att det inte händer. Jag vet inte riktigt varför jag ska behöva riskera dras ner i ytterligare svackor pga människor men samtidigt är det onyttigt att vara ensam när man är deprimerad. Jag vill inte finnas i denna jobbiga värld där det känns som att man kommer blir utnyttjad för att folk inte kan se sina egna konsekvenser eller tänka utanför sina egna ramar.

Allt är en väntan.

Anmäl
2017-07-12 07:39 #12 av: Herveaux

#11 Här finns info och kontaktuppgifter till personligt ombud i din kommun:
http://www.sjobo.se/omsorg-och-hjalp/funktionsnedsattning/personligt-ombud/

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-07-12 15:37 #13 av: OnlineCores

#11 Ja, det är irriterande med människor som inte tar ansvar över sina konsekvenser, eller är eftertänksamma. Tar du själv något utrymme i sociala sammanhang och visar vad du behöver och var dina gränser går. Vänner kommer och går, medan familjen är de som stannar kvar. Jag tänker att du kanske konstant söker närvaro medan andra inte är lika intresserad i det på samma sätt när man bara är vänner. 

För när man inte fyller ett så viktigt behov som närhet och trygghet, så blir man desperat först och främst. Du förlorade någon väldigt nära i en känslig ålder. Har du bearbetat det?

Anmäl
2017-07-12 16:10 #14 av: Tismon

#12 Tack! Ska kika lite på det :)

#13 Hmm nä, jag är väl en person som inte riktigt vet hur man sätter gränser vilket lett till utnyttjande och människor behandlat mig dåligt. Var även mentalt abused av min familj så de var aldrig ett riktigt stöd medans jag inte kunnat söka hjälp som liten då rädslan av att bli påkommen som "tjallare" av familjen var stor, jag visste att straffet kunde bli hårt.

Jag är osäker faktiskt. Bearbetade det aldrig då alla i familjen undvek att prata om det och året efter hade vi flyttat varav jag förlorade kontakt med alla mina vänner. Skaffade inga nya vänner i den nya skolan och blev mobbad istället.

Allt är en väntan.

Anmäl
2017-07-12 18:20 #15 av: OnlineCores

#14 Ok, kan tyckas som en konstig från, men på vilket sätt vet du inte hur man sätter gränser? Vet du var dina gränser går, har du den självkännedomen?

Det låter som du behöver hjälp med att bearbeta saker du varit med om, för att kunna släppa taget och gå vidare. Sorg är något som handlar om att skilja ut det som måste accepteras, sånt som man inte kan ändra på. Det leder till att man börjar släppa taget om falska förhoppningar som tar energi från en. Går man inte igenom den fasen så fastnar man och det blir svårt att gå vidare. Det kan leda till att man får en negativ prägel på livet, och man bygger upp sitt liv runt symptomen. Lite som självuppfyllande profetia.

Anmäl
2017-07-13 15:31 #16 av: Tismon

#15 Jag har växt upp med sättet att alltid respektera andra och vara lydig utan ifrågasätta.. så när människor gör mig obekväm eller är elaka mot mig vet jag inte hur jag ska stå upp för mig. Jag är mer rädd för att trigga människor och oroar mig mer över hur de känner än vad jag känner. Jag vet oftast heller inte var mina gränser går och inser iftast inte att jag är obekväm förrän dagen efter.

Hmmm det låter vettigt. Men jag känner dock ingenting kring min pappas död, kom knappt ihåg honom det var 10 år sedan han gick bort.

Allt är en väntan.

Anmäl
2017-07-13 17:39 #17 av: OnlineCores

Alla har behov, och innan man kan släcka ett behov som gemenskap och komma i fas med andra, så måste man känna trygghet först. 

Om du är rädd för ensamheten så blir det svårt att finna ro när du är själv och om du är rädd för att inte vara andra tillfreds så finner du ingen ro i sociala sammanhang heller. Hur ska du då känna ett intresse i sociala interaktioner om du ständigt är orolig?

Du skulle behöva lyssna på dina egna känslor och du skulle behöva lära dig att identifiera vad du behöver i olika situationer.

Jag vet inte var dina rädslor grundar sig i, och det finns olika behandlingar för olika problem. Halva jobbet är att identifiera och andra delen är att ta itu med det. Men rädsla för ensamheten är något jag skulle jobba med om jag var du. För det låter väldigt tärande och utmattande.

Anmäl
2017-07-20 12:54 #18 av: Tismon

Nu hat jag varit och träffat psykolog, det fanns olika gruppbehandlingar och ska till ett som handlar om känsloreglering vid tex självskadebeteenden. Däremot så kommer jag inte få individuell hjälp då det är brist. Jag är så sjukt irriterad och besviken på systemet, har tex väntat på att få aktivitetsersättning i snart ett år nu och blivit helt vilseledd och nu kommer inte min läkare tillbaka förrän september så jag panikar verkligen.

Har inte haft ork till att kolla upp grejer men ska verkligen försöka se till att få personligt ombud. Håller på att bryta samman, förstår inte varför det är så fruktansvärt svårt att få hjälp.

Allt är en väntan.

Anmäl
2017-07-20 12:57 #19 av: Tismon

Det har gått såpass långt att jag känner mig svag i hela kroppen, ont, håller på att ramla och får en massa blåmärken överallt för ingenting.

Allt är en väntan.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.