03. Allmän psykologi

rubbad personlighet?

2017-07-11 23:48 #0 av: memoirsofaclone

Jag var i princip mer eller mindre alltid utanför hela skoltiden, upp mot högstadiet förvandlades utanförskapet dock mer till aktiv utfrysning, kände mig som en smittsam sjukdom som ingen ville ha och göra med och var tvungna att fly ifrån ifall de råkade ha den otroliga oturen att hamna i ett socialt sammanhang med mig. Nu några år senare har jag börjat tänka på hur mycket detta kan ha förändrat min personlighet. Mina empatiska och sociala färdigheter känns rubbade, och har idag fortfarande inte en enda vän. För att ''väga upp'' detta har jag istället ägnat mig åt lite udda intressen och börjat avsky allt som symboliserar ''den normala ungdomen'', typ fester, alkohol, senaste prylarna osv. Detta kan ju i för sig vara bra på ett sätt. Men det stör mig varje dag att jag kanske kunde ha varit en annan person idag. En med mindre bekymmer, lite bättre mående, bättre social förmåga osv. När jag möter andra går jag alltid i försvarsställning vilket nog gör att folk uppfattar mig som konstig och reserverad, men detta sker automatiskt utan att jag tänker på det. Jag tar liksom för givet att alla har något ont syfte och kommer behandla mig som jag blivit behandlad tidigare. 

Jag tror att jag hade lite detta i mig redan innan, men att dessa år av utfrysning har förändrat mig. Är det någon mer som känner  liknande? Ibland kan jag vara glad över detta då det istället gett mig tillfälle att tänka mycket och läsa om intressanta saker, men samtidigt känner jag mig som en vissnande blomma typ. Världen ''där ute'' känns allt mer främmande. När jag ser andra i min ålder så känner jag att det är en sån enorm skillnad på deras liv och mitt. 

Detta är egentligen ingen ''vad ska jag göra åt detta''-tråd utan ville bara höra om fler har liknande erfarenheter? Ibland funderar jag på ifall jag bara inbillar mig allt, att jag kanske alltid varit såhär och på så vis blev utanför.

Anmäl
2017-07-12 00:03 #1 av: Darkylucy

fan känns lika dant för mej tror hela boden hatar mej jag är litte udda kasnek mycket jo känner igen mej för alla på dagis hattade mej och nu käns allt typ lika dant så jag provar spänade ej bra saker som ouija bräda nå fast jag ochså alltig gilla lite murka sakerfast du känner dej utför du ska provva låsas vara glad öppen och så om det går brukar funka på allt typ fast man känner sej ensam som fan typ igentligen typ jag är rätt trgist gillade en som fasen och kan inte slutta fast när jag ska fråga om vi ska bli vänner med henne eller ej blir jag stum käns dumt av  mej

the darkynessLyssnar på musik

Anmäl
2017-07-13 09:56 #2 av: Herveaux

Jag har alltid varit lite av en udda fågel.
Hade en väldigt otrygg uppväxt och var mycket utanför i skolan, vilket i högstadiet övergick i ren mobbning. Vet inte vad som är hönan och vad som är ägget i det hela, lite som din fråga där TS, blev livet så här för att jag är som jag är eller blev jag som jag är pga livet?Funderar

Känner också att jag är lite handikappad när det kommer till det sociala, kan ha lite svårt att följa dom sociala reglerna och missar små tecken som är tydliga för andra.
Har otroligt svårt att släppa folk in på livet och hitta vänner.

Idag är jag 30år och känner väl ändå att jag börjat "hitta hem" i mig själv och accepterar mig själv som jag är. Andra tycker nog ofta jag är lite konstig och excentrisk, men det bryr jag mig inte om längre.
Nu tycker jag det är ganska så roligt att vara lite udda.

Jag har hittat en vän som tycker om mig precis som jag är. Hon är väl lite egen hon också, men inte på samma nivå som jag. Skrattar
För 12år sen träffade jag min man, ännu en knasboll som inte kunde bry sig mindre om vad andra tycker och tänker. Min älskade klippa Mattias.

På något vis är jag ändå lite glad att jag är som jag är. Tror jag hade missat mycket om jag varit (eller blivit?) "som alla andra". Jag älskar att läsa, fundera och nörda ner mig i udda intressen. Hade jag varit mer extrovert hade jag missat detta.
Blir ju såklart partisk när jag vet vad jag har och inte vad jag kunde ha fått och menar absolut inte att extroverta människor är sämre eller har ett meningslöst liv eller så. Bara för att förtydliga. Nörd

Känns som jag tappade din tråd ganska snabbt där TS, men lite så här ser jag på att inte vara som alla andra, oavsett om jag är sån här från början eller formades till det genom upplevelser och erfarenheter.

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-07-14 13:01 #3 av: Darkylucy

jo alla är ju olicka av sej kan vara bra då är man ju bara sej skälv i jäntligen bra att du burgat hitta dej skälv igen och du burgat trivas med dej bra att nån annan är som du  mattias sa du å så

the darkynessLyssnar på musik

Anmäl
2017-07-15 21:19 #4 av: morten.dynamite

Jag var nog lite konstig när jag var liten, tyckte om datorer och elektronik redan då, fick min första dator 1984 ( var 10 år då ).
Under slutet mellanstadiet och under hela högstadiet vart jag både fysiskt och psykiskt mobbad och utfryst, hatad av alla kändes det som, hade inga vänner och vet att detta har ändrat mig mycket, lider fortfarande efter det. var mycket mera utåtriktad innan detta började.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.