Annons:
Etikettfakta
Läst 15192 ggr
evrekaw
6/14/09, 4:00 PM

Bipolärt syndrom del 2

Vad beror sjukdomen på? Hur hanterar man sin problematik så att man kan leva ett så "normalt" liv som möjligt? Sanningen är att det bara finns mer eller mindre sannolika teorier. Hjärnan är i mångt och mycket ett outforskat territorium. Man vet inte allt med exakthet.

  Vad man vet är att problemet hos en bipolär sitter i frontloben. Man vet att det passerar signalsubstans mellan höger och vänster hjärnhalva i en väldig fart varje levande sekund. Man vet också att just denna hastighet på flödet av signalsubstans bör ligga inom en viss ram. Det får inte gå för långsamt och det får inte heller gå för fort.

 Vad som händer rent neurologiskt är att flödet vid mani och hypomani går för fort och att det under depression går för långsamt. Detta har man tydligt sett på EEG där man mäter vågorna flödet i frontloben ger ifrån sig. Det är utifrån detta man kommit på att antidepressiva, som alltså stimulerar till ett ökat flöde av de signalsubstanser som ska få en på bättre humör, kan ge effekt. De mediciner man ger mot för högt flöde är samma mediciner som ger till epileptiker. Detta för att det är ett och samma fel bara lokaliserat i andra ställen i hjärnan. Man vet inte exakt på vilket sätt dessa mediciner inverkar, bara att de ger viss effekt och dämpar ett allt för hastigt flöde.

Men vad är det då som gör att flödet av signalsubstans hos vissa fungerar perfekt och alltid håller sig inom ramen för högsta och lägsta nivå. Alla har varit deprimerade någon gång, eller stormande förälskade under vilka de upplevt det tröga flödet och det ökade flödet. Denna minskning eller ökning hos gemene man håller sig fortfarande inom gränsen för vad flödet får ligga inom. Vad är det hos dem som blir bipolära som gör att detta inte fungerar?

Överallt i hjärnan finns små, små instanser som har till uppgift att reglera flödet av signalsubstans. Man tror att det är dessa som, i frontloben, felar på ett eller annat sätt. De reglerar inte flödet som de borde, varför det ibland går för fort och ibland går för långsamt. Man blir då uppåtvarvad när det går för fort och nedåtvarvad när det går för långsamt. De psykotiska inslagen kommer när det antingen går så fort att hjärnan inte hinner med att skapa/tolka allt den tar in så hjärnan börjar då spela en spratt. Den hittar på eget. Samma sak vid psykotiska inslag vid depression, hjärnan får så lite intryck, det går så trögt, att den hittar på egna saker. Detta är inte 100% vetenskapligt bevisat. Detta är en teori. Jag tycker dock att denna är en av de jag stött på som känns mest sannolik.

 Arv och miljö. Många undrar, hur får man den här sjukdomen? Är det ett genetiskt arv eller ett socialt betingat, för att man hade en tragisk uppväxt eller en mycket svår kris i livet. Man vet ingenting med säkerhet här heller. Det man är ganska säker på är att det finns ett genetiskt arv med i bilden. Man kan tydligt se att det återkommer inom en släkt. Ibland kan det dock hoppa över en generation så att man inte är klar över att sjukdomen finns. I mitt fall hade min mammas morfar sjukdomen och min pappas mor. Med andra ord fanns det i både min pappas och min mammas släkt men hade i pappas fall hoppat över en generation och i mammas tre generationer…

Man tror att en kris kan vara en utlösande faktor, men att de genetiska förutsättningarna måste ligga till grund. Själv hade jag bra föräldrar och en lycklig barndom. Jag kan alltså inte anse att det finns ett socialt arv som påverkat mig. Det finns heller inga forskningsresultat som ger belägg för detta heller.

När man tittar på statistik är siffrorna skilda. I USA säger man att ärftligheten är betydligt högre, därefter ligger Italien något lägre och sedan Sverige lägst av alla… I Sverige säger man att om sjukdomen finns på båda sidor är risken ca:15% att avkomman blir bipolär. Om endast en har sjukdomen, att det bara finns på ena sidan av släkte, 5-7%. Men som sagt… I andra länder lägger man betydligt högre siffror till statistiken. Uppenbart är dock att det är en gen som kan ligga latent och inte bryta ut medan någon får en som bryter ut, vanligtvis mellan övre tonåren och ända fram till 30-årsåldern. Det står ofta att den bryter ut runt 20års ålder. Detta är jag dock skeptisk till eftersom en stor majoritet inleder sjukdomen med flera depressioner som blir bedömda som endogena depressioner. Så var det i mitt fall. De började i 17-års-åldern, men det var först runt 24-25 som den första manin kom så att jag också fick en diagnos. Därför står det inte i mina papper att jag blev bipolär vid 17, men jag anser att så är fallet. Inte bara utifrån min egen erfarenhet, utan också ifrån vad många bipolära jag känner och har träffat har berättat. Visst kan man inleda med att få en mani eller en hypomani, men depressionsstarten är den vanligaste. Man kan också inleda med att vara allmänt labil utan att för den skull ha regelrätta depressioner eller manier. Detta misstolkas ofta för att man är en tonåring eftersom tonåren emellanåt är en labil period för många.

Vad finns det för behandling? Det vanligaste är de så kallade stämningsstabiliserande läkemedlen. Litium är det allra vanligaste, det kapar de högsta topparna och de lägsta dalarna. Men för många är detta inte nog. Många behöver ytterligare stämningsstabiliserare. Ett vanligt preparat som ger bra effekt för dem som har tonvikt åt depressioner är lambotrigin. Tyvärr ger det inte nog skydd mot uppåtsvängarna. För den som har starka manier eller långdragna hypomaniner får man sätta in neuroleptika, valporate eller psykofarmaka.

 Vid depression finns det flera sorters antidepressiva medel. Vad som fungerar för var och en måste man prova sig fram till. Det som hjälper en fungerar kanske inte för en annan. Har man inte fått effekt inom 6-8 veckor ska man höra av sig till sin läkare ang. dosering eller att få byta sort.

Ibland hjälper inga mediciner. Vad gör man då? El Chocks Terapi, ECT, låter så skrämmande. Många tänker på skräckscenen från "Gökboet" med Jack Nicholson… Jag kan intyga att så är det inte idag… Man får en kort narkos och muskelavslappnande - varför man inte krampar och heller inte känner av något alls. Man sover en halvtimma och allt är klart när man vaknar. Detta är absolut inget att vara rädd för. Detta har jag genomlevt många gånger vid mina djupa depressioner och idag är jag trygg i förvissningen att detta finns. För jag vet att det hjälper när inga mediciner i världen gör det. Dessutom är biverkningarna mycket små i förhållande till de många mediciner ger. Det enda jag kan säga som är en biverkning är att man blir lite glömsk. Detta går dock hantera genom att man skriver i en agenda det som inte får glömmas. Vad som händer vid ECT är att man vid en lätt elchock "kortsluter" hjärnan som då efter flera behandlingstillfällen sakta men säkert återupptar den rätta rytmen på flödet. Detta fungerar både mot upp- och neråtsvängar.

Vad som inte är att förglömma är att mediciner i all ära inte är allt. Man behöver samtalsterapi där man reder ut vad sjukdomen innebär. Där man får hjälp med hur man ska hantera sin sjukdom på bästa möjliga sätt. Det kan vara rätt kaotiskt i ens liv om man levt med den här sjukdomen utan diagnos i några år, som ju många oftast har. Man behöver hjälp att se vad som är jag och vad som var sjukdomen, förstå och försonas med sig själv och allt man ställt till med, för att kunna gå vidare och fungera på bästa möjliga sätt.

Att nära och anhöriga förstår är viktigt, jag brukar dela in anhöriga och vänner i tre fack. De som omedelbart förstår och vill förstå, de som med tiden efter många om och men förstår. Och slutligen de som aldrig kommer att förstå. Ibland är det svårt att se skillnaden mellan de två sistnämnda. Man väljer själv när gränsen är nådd. Man orkar ju inte förklara hundra gånger för den som aldrig verkar förstå. Man har nog med sig själv och sitt eget.

Jag tror dock att mycket hänger på en själv. Att man är klar och tydlig över hur sjukdomen påverkar en. Det största problemet är att man inte kan formulera det i ord, därför att man inte fått samtalsterapi och hjälp att reda ut detta ens för sig själv… För hur förklarar man för andra det man inte är klar över med sig själv ens en gång. Det enda man kan göra i detta läge är att säga som det är.

Om man nu inte fått den hjälp man behöver från öppenvården till att lära känna sig själv i sjukdomen så att man kan definiera för sig själv och sedan sina anhöriga hur saker och ting ligger till, vad gör man då? För det första ser man till att få en kurator eller en psykolog att gå till för samtalsterapi. Sedan skriver man humörsdagbok för att själv lista ut ett och annat. Via den kan man med tiden lista ut vad man går igång på, vad som sänker en, se sina egna mönster och därmed bättre förebygga och hantera dem. Detta kommer jag att skriva en särskild artikel om. För humörsdagboken är en guldgruva, åtminstone har den varit det för mig och många andra.

 Det ljusblå fältet är frontloben, eller frontalloben som den också kallas. De små instanserna som styr flödet mellan höger och vänster hjärnhalva som då inte fungerar som de ska ligger alltså inom detta fält hos en bipolär. Det är i frontloben som våra känslomässiga center sitter, varför ett felaktigt "flöde" här alltså ger ett känslomässigt utslag. Samma fel i de andra regionerna ger epileptiska anfall. Det är alltså samma fel som beroende på vart i hjärnan det befinner sig, ger två skillda diagnoser. Samma medicinering fungerar dock. Litium var från början avsett till epileptiker men har visat sig ha en bättre funktion på bipolära. Den används inte längre som epilepsimedicin. Det är även detta blå fält som ges elchocker vid ECT.

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Annons:
evrekaw
6/15/09, 12:13 AM
#1

Jag puttar lite på denna tråd så att den inte försvinner i fall någon vill läsa den men inte tittat in just idag…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

flikkan77
6/15/09, 12:10 PM
#2

Tycker det är en mycket bra skriven artikel!

"You just have to belive…"

evrekaw
6/15/09, 5:03 PM
#3

Tack! Skrattande

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

[YlvaP]
6/15/09, 5:16 PM
#4

Jag tycker också att den är väldigt bra skriven.

evrekaw
6/15/09, 9:27 PM
#5

Roligt att du tycker det… Tack! Glad

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

cillaj
7/4/09, 11:54 AM
#6

Jättebra artikel Ewre, intressant att höra ur din synvinkel.

Jag har läst om ämnet i faktaböcker i min utbildning, men inte får man den här insikten då inte!!

ECT är ju väldig vanlig behandling idag och som du säger ganska befriad från biverkningar. Och inte så hemsk som man tror att det skulle vara, som förr.

Ser fram emot mer läsning.

Tack

Annons:
Citronmeliss
7/4/09, 12:46 PM
#7

Som bipolär är det extra intressant att få ta del av en annan "bipolärs" upplevelser.. jämföra likheter och olikheter i sjukdomen och vardagen man lever!

Tack för en bra artikel, evrekaw!Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Froddel
7/4/09, 6:53 PM
#8

Bra arikel Evrekaw!Glad

Jag har nyligen fått diagnosen Bipolär 2, har varit på två läkarebesök och väntar nu på tid från psykolog som jag hoppas jag kan ventilera en hel del med kring detta. Känner mig ganska vilsen i det här eftersom det är så nyttObestämd…..har dock läst den där skriftserien om 6 delar skriven av Tom Fahlén, den var väldigt bra också!

evrekaw
7/4/09, 8:30 PM
#9

Vad glad jag blir, tack! Glad

#8 Den har jag inte läst… Man kanske borde göra det!

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Citronmeliss
7/4/09, 10:07 PM
#10

Jag håller med dig Froddel, Tom Fahléns skrifter är jättebra. Glad

Här är en länk där man kan ladda ner häftena som absolut är läsvärda!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

evrekaw
7/18/09, 3:11 PM
#11

#10 Tack för länken! Kyss

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Loucar
7/31/09, 4:16 PM
#12

Jättebra artikel jag har en dotter med diagnosen bipolärt syndrom/adhd. Hon började fungera jättebra för ca ett år sedan då hon fick en allergisk reaktion på lamotrigin och fick byta till en annan medicin som heter abilify. Den har varit räddningen för vårt förhållande till varandra den är svindyr men väl värd sitt pris. Vore kul o höra om det är någon mer som provat denne medicin och fått positivt resultat.

Det som blivit positivt för oss är att tidigare slogs hon minst 10 ggr per dag o var väldigt utåtagerande samt sov dåligt.

Ett par dagar efter hon fått denna medicin blev hon lugnare slåss i stort sett aldrig nu är det mer vanligt tonårstjafs som uppstår men väldigt sällan, sedan sover hon minst 8 timmar per dygn o då utan insomningstablett.

Hälsningar

Louise

 

Man kan smaka på allt ~ åtminstone en gång

 

Upp till toppen
Annons: