# Störande minnen/ångest Author: Ebolaa Jag har under hela min barndom haft ångestproblem, ibland när omgivningen har varit alldeles för påfrestande har jag fått panikångest attacker (dock var det länge sedan nu i och med att så fort jag flyttade hemifrån blev jag inte utsatt för någe fler trauman) Men har fortfarande rätt svår ångest ibland som säkert är näst intill en panikångestattack. Jag blev sjuksriven en månad för depression efter sommaren, men flyttade från orten pga studier och de var rätt oroliga över om jag skulle fixa att flytta, studera och allt som hör till. De hade skrivit upp mig på en kö till psykoterapi och sa att jag skulle höra av mig om jag flyttade hem igen.  Jag känner mig aldrig helt ångestfri men mitt mående går som lite upp och ner. Ibland gör jag typ ett ryck och försöker få allting att börja röra på sig. Jag inriktar mig hårt på att försöka vara glad och verkligen tränga bort det gamla som ligger och stör och istället fokusera på det som är här och nu. Det brukar funka ett tag men så växer ett tomrum istället och jag börjar snart känna av det jobbiga och svåra som jag tidigare gått igenom. Det är som att minnena upprepar sig som en film och jag går bara längre och längre ner i djupet, desto mer jag tänker på dem desto sämre mår jag. Det är oftast samma minnen som upprepar sig, de är rätt sjuka minnen där jag kommer ihåg att jag blev helt ställd på vad omvärlden kan tänkas göra mot en själv och mot varandra. Någon form av inre kaos eller någonting.. Minnena väcker starka känslor av skam, rädsla och ensamhet. På den nya orten tänkte jag komma "clean" men den andra sidan som jag har kämpat med länge (i snart tio år). Jag lyckades ta mig ur ett beroende tack vare sjukskrivningen för depressionen. Jag hade missbrukat en opiat i två år och såg min chans att kunna lägga mig hemma på torken när jag fick en hel månads sjukskrivning. Jag lyckades hålla mig borta från det men ville ha stöd från samhället så jag gick till en beroendeklinik på den nya orten. Här säger de att jag måste lämna rena pissprov i 6 månader innan de ger en remiss till en psykolog. Det hör till praxis. På den orten jag växt upp visste psykiatrin inget om att jag kämpade med ett beroende så de gav mig självklart tid till att få gå igenom någon form av behandling för min ångest.  Jag har typ avstått från att gå till beroendekliniken de senaste två månaderna, det är skämmigt att gå dit och lämna positiva urinprov lite titt som tätt och de ger mig bara motiverande samtal som jag inte riktigt känner att jag behöver. Vi pratar om lite varagliga saker, men när jag mår sämre orkar jag inte sitta där det känns bara dumt.. Jag känner att jag har kommit i kläm, nu vet jag inte om psykatrin här kommer ge mig hjälp då de ser att jag varit i kontakt med en läkare från en beroendeklinik och märkt att jag slutat gå dit eller inte ha lämnat önskvärt många rena pissprov. De kanske också tycker att jag ska lämna rena pissprover innan jag kommer dit om det nu hör till praxis för en f.d. beroende att måsta lämna rena pissprover innan man får någon form av behandling... suck alltså... ## Comment 1 Author: cc33314 Det viktiga är att du försöker tänka positivt, även om du inte lyckas så mycket så mår man alltid bättre om man försöker tänka positivt, då mår du i alla fall mindre skit och det är ju bra! Försök sluta bry dig och släppa saker, låt andra människor sköta det, det är INTE ditt fel. Kämpa på, det finns många som älskar dig, älska dig själv också! Ha det bra!