# Ångest Author: -Aida- Hej jag är 22 år, vet inte om åldern har så stor betydelse, jag har haft problem med ångest så länge jag kan minnas, jag vet heller inte hur man hanterar de. Det jag får ångest utav är förändringar, även om de inte är någon förändring som rör mig men som bara finns runt mig, kan dra lite exempel. Om jag köper nya kläder, ny dator, färgpennor, tallrikar, bestick, hyllor, tv, de som förändras i min omgivning får jag ångest utav även om jag är glad för de och vill detta själv, så får jag fortfarande ångest av förändringen som sker. Jag tror att de som gav mig ångest från första början var när jag var liten och min mamma tyckte jag var stor nog att växa upp och bli tonåring, tror jag var typ 11, en dag när jag kom hem från skolan och gick upp till mitt rum såg jag till min förfäran att hon hade städat bort alla mina leksaker och gosedjur, de fanns ingenting kvar, utav närmare 300 gosedjur fick jag behålla 5. Jag kände mig chockad och tvingad att växa upp, efter de samlade jag på mig 200 gosedjur till och massor med kalle anka tidningar med en låda full av leksaker från tidningarna, hon kastade bort allt igen, hon valde ut 5 tidningar som va dom tråkigaste, de fick jag behålla. jag slutade köpa saker till mig själv helt och får fortfarande ångest om jag köper något, men intresset för gosedjur finns fortfarande kvar men ångest kommer om jag vill köpa de. Det känns otroligt jobbigt att få ångest av precis allt jag behöver nu när jag är vuxen, kan inte ens köpa ett par handdukar förrän ångesten knackar på och jag struntar hellre att köpa de som behövs. ## Comment 1 Author: lurituri Jag tycker att din mamma har behandlat dig fruktansvärt illa! Precis som min egen mamma, som alltid rotade och snokade i mina lådor! Det kändes som ett övergrepp, när hon drog fram det hon hittat i mina privata gömmor, skällde ut mig och vände upp och ned på hela min tillvaro. För att förklara kort: röka, kröka, göka gör väl de flesta tonåringar. Varför göra så stor sak av det? Minns att min mamma även skällde på mig och hånade mig för dikter jag skrivit som var djupt personliga. Jag tycker mig se likheter i hur våra mödrar behandlat oss. Därför berättar jag min historia. Att klampa in i en ung och känslig människas privata sfär är inte snällt. Förstår inte varför din mamma var tvungen att styra och ställa som hon gjorde. Hon skadade dig alldeles säkert. Även om jag inte är utbildad inom psykologi känner jag mig säker på detta. Själv har jag på äldre dar fått min diagnos: Borderline. Det känns skönt faktiskt, att veta att allt var inte mitt fel. Jag är ingen elak och dålig människa. Jag utvecklade nånstans på vägen en personlighetsstörning. Min ångest har alltid funnits med i bilden, mer eller mindre stark. Ibland outhärdlig. Detta har krävt medicinering. Se till att du får en bra kontakt inom den psykiatriska vården. Ju förr desto bättre. Jag vet vad den ständiga ångesten kan ställa till med. Sök hjälp! Du är värd ett bra liv - utan ångest! Kram Lurituri ## Comment 2 Author: -Aida- Tack för din uppmuntran om att söka hjälp, jag ska se vad jag kan göra åt det. :) Jag känner igen mycket av din mamma, min var precis likadan, hon skulle alltid rota runt bland grejer, läste min dagbok, skällde ut mig för att jag blev kär, lite torkat gräs skulle tydligen vara tobak, inga killar över 18 för då va de tydligen alkohol man satt och drack, min syster gömde cider under min säng, då flippa hon ut över det med, det har varit mycket bråk, tror våra mammor var väldigt lika varandra. :P