# En ständig och ojämn kamp... Author: Skorpion76 Jag har gått hos psykologen under hela min uppväxtågra av de saker som vi pratade om väldigt mycket var att jag hade en väldigt livlig fantasi, att mina idoler blev som mina kompisar samt att jag sjöng och pratade om dem jämt. Anledningen till att vi över huvud taget gick dit och pratade var den att jag skulle lära mig att lägga band på mig och inte prata om det så mycket, men det är rejält svårt att lägga band på ett be-hov som inte har någon annanstans att ta vägen. Det var så många ställen där mitt prat om mina idoler var förbjudet. Jag fick inte prata om dem i skolan, inte med släktingarna som vi träffade på släktkalasen och faktum var att jag inte ens fick ha dem ifred på mitt eget rum eftersom mina föräldrar eller främst pappa avbröt det när det hade hållit på för länge. När han tyckte att det var nog bankade han i väggen för att få mig att sluta och det resulterade alltid i att jag blev ledsen och grät för att jag blev skrämd av att han bankade i väggen. Barn har väldigt livlig fantasi utan att det egentligen är någonting konstigt med det, men när någonting går överstyr måste man försöka få stopp på det eller i alla fall försöka begränsa det. Ett tecken på att någonting går överstyr är om det blir så njutbart att man glömmer verkligheten runtomkring och det var precis det som hände när jag dansade hemma på mitt eget rum. Eftersom det gick överstyr måste jag komma därifrån på något sätt och där-för fick jag börja på en barngrupp inom kyrkan som hette Ansgars. Där var det inte tillåtet för mig att prata om mina idoler egentligen, men eftersom jag träffade samma ungar där som jag annars brukade möta på skolan visste de naturligtvis om hur de skulle göra för att sätta igång mig. Det är fruktansvärt svårt att hålla igen någonting som man känner bara måste ut och det blir inte lättare av att man umgås med människor som retas med en och gör allt de kan för att sätta igång det. De gjorde allt för att sätta igång mig bara för att sedan ha roligt åt mitt sätt att agera. En gång när pappa kom och hämtade mig därifrån sjöng jag om Joey Tempest när jag sprang ut därifrån och det gjorde honom riktigt förbannad. När vi kom hem ville jag gå in på mitt rum, men det fick jag inte. Istället skrek han åt mig att jag skulle göra läxorna och knuffade till mig så att jag ramlade. Själv säger han att ha tog emot mig i fallet, men jag upplevde det som att han faktiskt tryckte ner mig. Jag blev förstås så riktigt skrämd och grät av rena chocken. Efteråt sa han att jag inte skulle ha en massa jäkla idéer om Joey Tempest, men jag kunde förstås inte rå för att alla mina tankar, idéer och fantasier måste ha någonstans att ta vägen. Nästa gång när vi gick till psykologen och pratade tog vi upp det hör och då berättade han att jag hade sjungit om Joey Tempest och det triggade upp hans ilska. När vi pratade om det kom jag själv inte ihåg att jag hade sjungit om Joey, men nu när jag tänker tillbaka på det för att kunna berätta det för dig ser jag förstås på det från ett helt annat perspektiv än vad jag gjorde då. Idag har jag mer erfarenhet. Jag vet bättre plus att man på det hela taget har mer kunskap och är mer upplyst om dels autism och hur de personer som har den funktionsnedsättningen egent-ligen fungerar. Det visste man inte då och man hade heller ingen riktig aning om vilken ständig och ojämn kamp som dessa personer ständigt måste föra emot sig själva och sitt handikapp. Anledningen till den ojämna kampen som aldrig tar slut är att personer som har någon form av autism många gånger beter sig på ett sätt som komplett går på tvärs emot vad som anses normalt. Idag vet jag att min sång och Joey Tempest kom sig av att jag hade suttit inne på Ansgars och hållit igen under hela tiden som jag var där och när jag äntligen kom ut därifrån var jag fri att släppa ut hela min livliga fantasi. Det är mycket möjligt att jag ansågs vara duktig som höll igen, men då ska man komma ihåg att det är fruktansvärt ansträngande att göra det under en längre period. För att jag över huvud taget ska klara av att lägga band på mig och min livliga fantasi förut-sätter det att det har någonstans att ta vägen och det undrar jag hur många som riktigt tänker på. Jag minns att mamma pratade om en föreläsning som hin hade varit och lyssnat på. Personen som pratade var en man som till vardags jobbade som psykolog, psykoterapeut eller något sådant. Många av de brukarna som han tog emot i sin klinik var personer med Tourettes Syndrom och personer som hade ständiga besvär av tics. När de satt inne hos honom på samtal ansträngde de sig blåa för att inte släppa ut alla tics eftersom det är jobbigt att se på någon som ticsar, men när de skulle ta taxin eller bussen hem kunde han från sitt fönster se hur de stod där ute och ticsade. Då hade de ansträngt sig tillräckligt länge för att inte längre klara av att hålla tillbaka det. Slutligen måste alla tics eller livliga fantasier ta vägen någonstans. De måste ut. Jag hade faktiskt en psykolog som förstod att alla mina livliga fantasier måste ut, men det är svårt att släppa ut någonting sådant när man lever i ett samhälle där alla förväntas lägga band på och dämpa sig så gott de kan. Som jag berättade i presentationen gillar jag Joey Temperst nu och jag måste verkligen kämpa som sjutton för att inte nämns hans namn i tid och otid. Visserligen är det bara ett namn på en person och inget farligt, men det kan förstås vara jobbigt att höra det hela tiden. Det är mycket värre för de personer som har Tourettes Syndrom och har så kallade verbala tics som innebär att de svär och uttalar obscena ord. De personer som man vet lider av den sortens tics brukar få lämna lektionen, gå ut en stund tills de har ticsat av sig. Det har man infört i skolorna så att dem elever med verbala tics inte förstör på lektionerna. Det är nämligen riktigt störande med någon som säger en massa saker som inte tillhör lektion-en eller den övriga arbetsplatsen. Det vet jag eftersom det finns en kille på en av grupperna som tillhör den dagliga verksamheten och som hela tiden skrattar och säger obscena ord. Det är riktigt jobbigt och på grund av detta blir alla andra i gruppen så fruktansvärt arga på honom. Det har till och med gått så långt att gruppledaren vid ett par tillfällen har skickat hem honom. Dessutom har ledaren för den gruppen sagt att den här mannen vet vad som händer om han skulle säga något så att gruppledaren hör det, men inte slutar han upp för det och nu är alla som går i samma grupp riktigt arga på honom. Det tycker jag är förståeligt eftersom det till slut når en gräns där man inte orkar längre. Även om det är ett handikapp som han kanske inte riktigt kan rå för är det ju fruktansvärt jobbigt att behöva höra honom uttala könsord hela tiden. Alla andra som också går i samma grupp är riktigt arga på honom och om han skrattar frågar de vad han har sagt för någonting eftersom skrattet oftast är kopplat till att han har sagt något könsord. En tjej på mitt jobb har smällt till honom vid ett ex antal tillfällen och förklarat det med att hon stör sig på att han skrattar. Gruppen som han jobbar i är en arbetsplats och precis som ett klassrum är det en allmän plats där alla ska trivas och då kan man inte ha någon som svär eller säger könsord hela tiden även om det mycket väl finns de personer som har den sortens tics. Därför är det alldeles rätt att de går sin väg om de känner att ticsen måste komma ut. I ett tv-program som heter Outsiders och som går på Femman handlade det en gång om Tourettes Syndrom och där berättade en kvinna som själv hade Tourettes att den vanligaste fördomen mot den som har syndromet är att han eller hon är en knäppis. Det är också väldigt många som tror att de med Tourettes Syndrom är sådana som skriker och svär. Självklart finns det de som gör det, men de är en väldigt liten del. Det kanske bara är tio procent eller någonting sådant, men eftersom de syns och hörs mest är det förstås lätt att tro att alla med tourettes syndrom är sådana. Hon sa också att ticsen på sätt och vis är ett tvång. Det är inte ett tvång att göra dem, men man gör dem för att det ska kännas lättare. Det känns som om man skulle behöva nysa fast med hela kroppen. Det finns någonting inom dig som bara måste ut och så kan även jag känna även om det inte blev bekräftat att jag hade Tourettes Syndrom eller tics för den delen. Dels känner jag så om det finns någonting som jag bara måste berätta och allra helst vill jag få berätta det för en speciell person som jag har bestämt mig för att lära känna, men det kan också vara så att jag hakar upp mig på att undra vad den personen egentligen har ställt till med.     Det här bottnar förstås i osäkerhet hos mig själv och med speciell menar jag antingen en per-son som har ett annorlunda namn, utseende som gör att han eller hon skiljer sig från mängden. Precis så känner jag för Joey Tempest också och om du bara visste hur många gånger som jag har tackat min lyckliga stjärna över att han inte vet att jag finns. Ja vet inte om han skulle vilja lära känna mig, men för mig skulle det snarare bli som ett tvång att jag bara måste berätta något för honom. Egentligen spelar det ingen roll vad det är, utan jag vill ju berätta allt. Det är också det här som är grunden till att jag gång på gång har blivit avvisad och fått höra att jag inte ska hålla på att besvära den personen eftersom han eller hon inte gillar mig och när jag upptäcker detta nederlag svider det rejält. Det spelar egentligen ingen roll att det egentlig-en inte var riktat emot mig som person eftersom jag ändå blir ledsen och känner att det är mig det är fel på. Jag skäms och känner att det är riktigt jobbigt att samma sak händer gång på gång. Visserligen vet jag att jag har autistiska drag, men det är ändå jobbigt eftersom de här är någ-onting som varje vuxen människa förväntas klara av utan problem. Jag skulle säkert klara av det om jag verkligen försökte, men det är just det som är problemet. För att över huvud taget klara av det skulle jag behöva anstränga mig till det yttersta och ta i så att jag blev blå, men ändå skulle det förstås inte vara någon som helst garanti för att jag skulle bli accepterad fullt ut. ## Comment 1 Author: .m.m Har egentligen inget att säga mer än att jag har läst alltihop. ... Och att det inte är nåt konstigt med Joey Tempest. Alla har vi nog haft våra idoler mer eller mindre och fått utlopp för det på nåt sätt. :) Låter jobbigt att ha en närstående som du upplever inte riktigt förstår dig. Finns det någon person eller något ställe du kan be hjälpa dig informera din pappa mer om hur du fungerar och om dina behov? ## Comment 2 Author: Skorpion76 #1 Tack för ditt svar! Det skulle inte fungera eftersom han inte är beredd att ta emot det! Ja, självklart har alla haft idoler och så, men så fort man engagerar sig för mycket reagerar omgivningen med att de ska bort eftersom de tycker att man inte kan hantera det. ## Comment 3 Author: Otaku Hm, jag kan inte riktigt säga att jag vet hur det känns, men jag lider med dig. Själv hade jag osynliga djur och vänner som jag tog på mycket allvar ända upp i 13-års åldern. Detta var något som jag också hela tiden pratade om och folk blev störda på. Jag kom t.ex. ofta försent till skolan för att jag skulle släppa ut mina "hästar" först. Jag pratade heeeela tiden om hästar, ritade hästar, läste hästböcker, spelade hästspel, höll på med hästar och ridning osv osv. Jag är likadan idag. Pratar hästar med varje ny människa jag träffar och ska till och med flytta till Island för att jobba med hästar.  Bara för att ditt stora intresse och passion råkar vara en person istället för ex. en hobby, så betyder inte det att det är fel. Autism eller inte. Barn har livlig fantasi, och jag tycker att det är synd och sorgligt att man nästan tvingas stänga av den ju äldre man blir. Fantasin är något unik vi har, och vi måste hålla hårt i den. Ung som vuxen. Många kramar till dig! ## Comment 4 Author: Skorpion76 #3 Jag håller verkligen med dig. Jag tycker också att det är supertråkigt. Istllet för att stänga av fantasin borde man utveckla den mer och kanske rent av få nytta av den. Dessutom säger man till barn väldigt ofta att om e måse prata om sina fantasier hela tiden får dn göra det inne på sitt rum och där hävdar jag att man lägger grunden till den isolering som jag själv gick in i.