# Jobbigt att prata med folk Author: johan Jag tycker bitvis det är jobbigt att prata med folk. Det är ganska få personer i mitt liv som jag tycker ger mig mer energi och glädje att prata med än det tar från mig. Även personer i familjen som min pappa och bror kan ibland gör mig så irriterad att jag hellre låter bli att umgås. Jag har en egen familj och ett par vänner som jag litar mycket på och ständig kontakt med. Men det var väldigt länge sedan jag lärde känna någon ny. Och på sociala tillställningar tycker jag det är svårt att prata med folk. Jag tror det är en blandning av flera saker, t ex att jag ganska sällan är intresserad nog för att ställa bra frågor, eller att jag också tror att dom sannolikt inte på riktigt är intresserade av mig. Jag trivs dessutom väldigt bra att vara själv. Men allt detta sammantaget gör mig också orolig för att bli ensam. Utifrån kan jag ju se att summan av alla dessa egenskaper leder åt det hållet. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Det är inte lätt att vara introvert.. Tänker att det går att utveckla sina sociala skills ungefär som med styrketräning.. ## Comment 2 Author: Herveaux #0: Åh, vad jag känner igen mig. Jag försöker hitta lite nya vänner och känner själv att det är enklare att komma förbi (eller helt slippa) det där träliga kallpratet om man redan från början har något gemensamt intresse att prata om. En av flera anledningar att jag trivs så bra här på iFokus. 😊 ## Comment 3 Author: johan #2: Ja ett ämne som tycker om hjälper verkligen. Men på något underligt sätt tycker inte alla om att ständigt prata om programmering, elbilar och solceller hela tiden. :) ## Comment 4 Author: Lona Jag tycker att man kan skilja lite (fast gränsen är hårfin) på att *vilja* prata och få kontakt med folk men inte klara det och att vara mer *ointresserad*, att det faktiskt inte är så viktigt för en. I det första fallet så slår det väl delvis över till social ångest och då kan det verkligen blir ett problem som man borde ta tag i och kanske få hjälp med. Vi har nog någon slags norm i samhället, man *borde* tycka om att umgås med X antal människor, att knyta nya kontakter då och då, att vilja prata med faster Agda... Följer man inte normen, ja då är man "konstig". Det gäller ju förvisso en hel del här i livet, stick för tusan inte ut! Jag gillar absolut inte att bli hopföst med folk, inte ens om jag känner och tycker om dem. Att stå och kallprata med folk jag knappt ens känner är ännu värre. Men - *måste* man verkligen det om man inte vill? Nu syftar jag alltså på vad man gör på fritiden och frivilligt, inte vad man måste göra på grund av skola, jobb eller allmänt hyfs. Om man trivs med att vara ensam? Jag håller (som vanligt) med Herveaux, sociala medier är suveräna för att "umgås" med likasinnade, många ser det som en begränsning och att folk isolerar sig mer. Jag tycker snarare att jag blir mer social, istället för att sitta hemma med näsan över en bok så är jag faktiskt med kompisar även om det inte är IRL. Att skaffa nya vänner som vuxen är inte alltid så lätt men där är mitt absoluta tips att man försöker hitta en hobby *som gör att man träffas*. Gärna något där man kan gå kurser och träffa folk IRL, inte bara bakom en skärm. Själv har jag hundar och spenderar en hel del tid i stallet, jag har träffat i princip alla mina vänner på det viset. Min mamma har ett stort umgänge, främst här i krokarna men hon har träffat folk från hela världen via sitt stora intresse för squaredans. Så, gå en kurs i något som känns någorlunda intressant? Det finns ju för allt mellan himmel och jord, dra igång en studiecirkel om elbilar 😁 Det kanske förresten är en affärsidé, ett Match.com eller Tinder för att bli hopmatchad med lämpliga bekanta, inte bara en partner? ## Comment 5 Author: johan #4: En till fördel med sociala media och även SMS-aktig kommunikation är att det är så enkelt att göra det på ens egna villkor. Man kan gömma sig en stund när man får behov av det och fortsätta lite senare utan att det blir konstigt. IRL blir det märkligt att plötsligt försvinna en stund och sedan komma tillbaka och förvänta sig att någon ska fortsätta där man var sist som om inget hänt. :) Vi hade en anställd kille på ett av mina tidiga jobb som var otroligt blyg och tystlåten. Men när vi spelade spel och mest chattade i spelet var han både kaxig, framåt och rolig. Vi behöver verkligen olika medium för att komma till vår rätt. ## Comment 6 Author: Lona #5: Absolut! Man kan ta det som man vill och behöver heller inte bry sig om hur man ser ut. (Som nu, när jag sitter i gamla myskläder och ser ut som en golvmopp i håret.😉 ) ## Comment 7 Author: Niklas #0: Jag är också ganska mycket så. Nuförtiden tycker jag inte att det är ett problem. Alla jag känner vet vem jag är och hur jag är. De vet att jag inte är så bra som jag tror, men att jag är pålitlig och gör saker med goda avsikter. 🙂 Jag har rätt många, tycker jag alla fall, vänner och närstående som jag har känt i evigheter och umgås regelbundet med. Det kan gå långa perioder mellan gångerna vi ses fysiskt, men vi håller kontakten hela tiden på andra sätt. Att träffas fysiskt är ofta jätteroligt, men det tar också mycket energi, särskilt om det är mer än en person i taget. Jag har svårt med för många samtidiga intryck. Man får nog mest ut av mig på tu man hand. Å andra sidan har jag inget emot att sitta i ett hörn och iaktta eller lyssna medan andra pratar. Och jag har inte längre något problem med att tacka nej till sociala sammanhang om jag inte orkar eller känner för att vara med. Som plan B gifte jag mig med Åsa som orkar vara social mycket oftare och längre så hon kan hålla ställningarna för ”familjens” räkning. 😀 Hon är helt okej med att jag håller mig undan. Jag tror risken för att du ofrivilligt ska bli ensam är minimal. Du är alldeles för bekväm för folk att umgås med. Du måste förmodligen aktivt ta avstånd om du ska förlora vänner. Att inte ses på länge betyder inte att man slutar vara vänner. Nuförtiden är det enkelt att ta upp tråden igen även om det går lång tid mellan gångerna. Ingen kommer att tycka det är jobbigt om du föreslår en lunch efter många års tystnad. ## Comment 8 Author: johan #7: Ja att umgås i större sällskap än några stycken är både jobbigt och känns ofta lite meningslöst. Mindre sällskap mycket bättre. Andras förväntningar styr väldigt mycket över hur man själv känner inför ens egenskaper. Känner dock för det mesta att dom som känner mig vet hur jag är och respekterar det.