Jag har alls ingen erfarenhet av det du skriver om, men läst av en utomstående låter det väldigt sorgligt. För din del menar jag.
Du har verkligen tagit på dig ett stor jobb, hela din mammas existens verkar vila på dina axlar.
Jag har aldrig hört diagnosen narcissistisk demens, men vet att vissa egenskaper (både bra och dåliga) kan förvärras av demens och vissa kan försvinna.

För att inte du också skall bli en gammal bitter, krävande mamma måste du ge utrymme för dig själv i ditt liv. Det är nu du skall prioritera dig själv, ge dig själv ork och kraft att finnas för framförallt dig själv, men det kan också tänkas att barn och barnbarn vill njuta av ditt sällskap och din erfarenhet. Det är det kommande livet du skall satsa på, de åren som ligger framför dig.

Ställ gärna upp, hälsa gärna på din mamma, var glad och ha trevligt, men sätt gränser och låt henne inte ta över ditt liv. Allt skall vara på dina villkor. Hon har så klart blivit bortskämd av att du fixat så mycket och curlat henne, men det är inget man som förälder skall vänta sig.

Har du talat med personalen på boendet om hur du känner dig och hur din mamma talar till dig? Du har rätt att låta bli att svara när din mamma ringer, berätta för personalen att du tar "mammaledigt" ibland så att de håller sig lugna om din mamma blir skärrad av att du inte svarat.

Ha framförallt inte dåligt samvete för att du inte låter din mamma ta över hela ditt liv. Res och njut och ha roligt, umgås med vem du vill, vi vet aldrig hur länge vi har chansen.

Jag har heller inte de personliga erfarenheterna men din mamma försvinner in i sin demens mer och mer och det är inte din mammas ord som kommer från henne utan det är sjukdomen som talar.
Det vet du såklart eftersom du är sjuksköterska.
Försök glesa ut besöken så du får lite tid för dig själv. Försök att inte ha dåligt samvete.
Lättare sagt än gjort såklart.

#1: 🙏 Tack för stödjande ord. Jag har pratat med både chef och personal på boendet. De är alltid så tillmötesgående och fina….. Men tyvärr så händer det inget. Dagarna rullar på i samma spår.
Vet att jag ska prioritera mig själv och mina barnbarn bättre. Men det är svårt att sätta ner foten och säga nej till min mamma. Jag har ju alltid funnits för henne.
Jag fortsätter att träna mig på att leva mitt liv.
Tack än en gång för peppande ord 🙏

#2: 🙏 Tack för stödjande ord. Fint att få läsa ett citat från Lille Prinsen. Den boken har jag.
Jag fortsätter att lära mig leva mitt liv. Tack en en gång 🙏

Inte heller jag har någon erfarenhet av din situation. Jag hoppas dock att du kan skapa ett större avstånd till din mamma. Hon är inte ditt ansvar. Att hon har varit beroende av dig och vant sig vid att få din tid betyder inte att du måste eller ska fortsätta.

I första hand ska du göra vad som är bra för dig själv. Då kommer du att vara bäst för andra. Se till att inte alltid vara tillgänglig för din mamma. Om du tror att hon kommer ihåg det kan du berätta för henne att du beslutat dig för att tillbringa mer tid med barn och barnbarn och mindre med henne. Det kommer hon så klart inte att gilla, men, som du skriver, hon uppskattar dig inte nu heller.

#5: 🙏 Tack för din fina respons på mitt inlägg. Kloka ord 🙏
Jag tror mig veta allt som jag skulle må bra av. Min hjärna vet iallafall 🥺
Men jag har i hela mitt liv varit känslostyrd och lyssnat mer på mitt hjärta än förståndet 🥺
Har alltid funnits för min mamma. Hon har kunnat räkna med mig. Precis som jag kunnat räkna med henne.
Svårt att inte vara tillgänglig för henne nu när hon verkligen behöver mig. Trots att hon bor på ett äldreboende och får all vård och omsorg som hon behöver dygnet runt.
I hennes värld är det bara jag som vet vad hon behöver och önskar och det stämmer. Jag känner henne utan och innan vad gäller allt. Precis allt! När jag ser hur det är på boendet och hur mycket som min mamma måste anpassa sig till nya rutiner, måltider, människor m.m.m.m 🥺 Då blir det svårt för mig 🥺
Jag har det sista året kommit att förstå att: När man blir gammal och kanske dement och inte klarar av livet på egen hand och till sist måsta flytta till ett boende… Då behandlas man som ett kollektiv. Alla ska äta samma mat fast man inte har ätit sådan mat tidigare. Alla ska duscha på bestämda tider, detta på morgonen fast man under hela sitt liv tyckt om att duscha på kvällen innan sängdags m.m.m.m.
Min lista kan göras lång om mina reflektioner om äldreomsorgen kontra anhörigas del i hela situationen.
Nu blev det ett långt svar. Ursäkta om jag bredde ut mig 🙏
Har nog ett uppdämt behov av att "prata av mig".
Tack än en gång för peppande ord 🙏

#6: Är det verkligen så att du, och bara du, kan hjälpa henne nu?

Jag menar inte att förringa dig eller det du gör. Jag tänker att eftersom hon är på ett boende finns det väl ingen väg framåt där hon inte behöver följa de rutiner och vanor de har där? Hon är väl tvungen att anpassa sig?

#6: Jag har inte heller några personliga erfarenheter av att ha en anhörig med just demens, men har förstått att det är en väldigt jobbig sjukdom. Både för den som har demens & för personens anhöriga.
Men vad jag förstår från det du skriver så finns det mycket kärlek bakom raderna också.

Din mamma verkar ha haft ett stort inflytande på ditt liv, och du på hennes. Du beskriver ett starkt band där ni kunnat stötta varandra tidigare, men det verkar som att detta förändrats efter flytt och utvecklandet av demens. Så jag tänker spontant att frustrationen, ilskan & sorgen du känner gentemot din mamma, din syster & kanske framförallt - demensen, känns väldigt… Logisk. Det är klart att du behöver prata av dig, få känna dig ledsen & uttrycka känslor av hopplöshet över situationen! Det måste göra ont när någon man älskar förändras så.
Men som andra skrivit - försök att minnas att det är demensen som talar. Och ta hand om dig! ❤️
Ta tid för annat, stöd från dem du kan omkring dig. Jag tror att det är bra både för dig & för din mamma/er relation om du tar pauser.
Och angående systern - strunta i henne ett tag! Ta det när du har energi & försök att undvika diskussioner om det med din mamma, du behöver inte ta det. 😊

Ibland kan man behöva pauser från människor - även om man älskar dem & det är okej!

Jag har erfarenhet med en dement mamma dock skiljer sig våra erfarenheter åt eftersom min mor alltid haft narcissistiskt beteende sen jag var barn och hon har i alla år än idag psykiskt misshandlat så jag har aldrig haft nära relation till henne tvärtom så har och drar jag mig undan så mycket jag bara kan. Far däremot har alltid vart fantastisk.

Sen en tid tillbaka fick hon diagnosen dement vilket i sin tur ökade på hennes narcissistiska beteende sen är det ju så med demens med den kommer såna beteenden in i bilden även om dom inte haft sådana innan.

Min far passar upp på henne medan jag sätter ner foten och säger tvärnej men han är gammal 94 år och hon fyller 90 år i morgon och händer det far något så ser hon inte röken av mig.

Jag har tagit reda på hur det förhåller sig och vi är inte skyldiga att ta hand om våra föräldrar det gör vi om vi bara själva känner för och vill så jag rotade igenom vad lagen säger och vi har inte den skyldigheten.

https://lawline.se/answers/finns-det-ett-juridiskt-ansvar-att-ta-hand-om-sina-foraldrar

Nu ser eran relation helt annorlunda ut än min ni har haft en fin relation jag har istället alltid dragit mig undan men jag ser hur hon utnyttjar far och vi har i dagsläget enbart växelboende försöker få permanent men hon är två skilda personer på boendet exemplarisk medan i hemmet råder en hemsk situation med utbrott, spottar på min far väcker honom flera gånger om nätterna skäller ut, spottar beter sig och har scener för sig som inte är av denna värld så vi är inte betrodda och kommunen, boendet anser att hon inte har behov.

Åter så har vi hennes manipulationer och hennes vardag besår av lögner, vanföreställningar, manipulerande, utnyttjande, klagande för det är märkligt att inte fungera i hemmet alls medan hon på boendet är exemplarisk medan hemma är hon en hemsk elak negativ person.

I alla år har hon utnyttjat far medan hon själv agerat som en drottning som ska bli uppassad och ha allt så vi har en annan situation där jag lättare säger nej och händer det min far något före henne så kan hon räkna med att min kontakt är helt bruten hon har mig kort och gott inte det har hon helt ställt till med själv och hade hon vart snäll så hade det sett annorlunda ut men ställa upp på någon som gör mig illa det är något jag bara inte kan.

Vi måste kunna säga nej och eftersom vi inte har skyldigheten heller så får vi säga nej men med tanke på din fina relation med din mamma kan jag förstå att det känns svårt så en väg är att minska ner inte finnas där hela tiden för ingen annan människa får dränera oss på energi där måste vi se om oss själva och våran hälsa.

Skulle jag ta hand om min mor om vi skulle ha haft en fin relation och jag kände jag ville så skulle jag gå omkull brännas ut helt enkelt det är något vi inte ska orsaka oss och när det finns vård och personal som är utbildade och jobbar då måste vi låta dom ta hand om när demens är ett faktum.

Nu ser våra situationer olika ut däremot gemensamt är demensen och det är inte lätt med dementa tvärtom det är lika svårt och jobbigt för alla oavsett vilken relation man haft till en anhörig.

Försök minska ner och ta det som du känner och orkar för det är så viktigt att få egentiden och ladda sina egna batterier för vi ska inte slita ner oss och inte äventyra vår egen hälsa den skyldigheten har vi inte till våra föräldrar.

Hoppas det löser sig och att du kan ta din tid och andas ut och sen finnas där när du känner och orkar själv och kom ihåg du gör inget som helst fel vi har rätten att säga nej och det gäller alla inte enbart anhöriga som blir sjuka eller får demens vi har rätt att säga nej när en annan människa blir jobbig och så påfrestande så dom tär på våran energi. Vi måste vara rädda om oss själva och ta hand om våran egen hälsa den har ingen annan människa rätten att bryta ner 😎